I närheten av
järnvägsstationen Cais do Sodré i Lissabon finns en liten restaurang, Povo (=
folk), som serverar tapas och enklare rätter. Stället är en samlingspunkt för
unga fadomusiker, särskilt sångare, som här får en möjlighet att framträda,
träffa kolleger och även få råd av mera erfarna musiker. Verksamheten har
dokumenterats på en serie cd, som nu är uppe i 17 stycken. Av dem är två
samlingsskivor, och av de övriga 15 har jag hört elva. Restaurangen presenterar
sig på en hemsida:
De cd som kommit ska
inte betraktas som vanliga debutalbum av sångare på väg framåt. Sådana utgåvor
– med Carminhos, Cuca Rosetas och Carolinas debutskivor i färskt minne – kan
vara väl genomarbetade, fint arrangerade och omsorgsfulla i val av repertoar
och kompmusiker. Artisterna brukar få gott utrymme att presentera sig.
Så är det inte med
skivorna från Discos do Povo. De är mycket billiga, tämligen påvra till utseendet,
utan information om artisterna och utan sångtexter. Sångarna är helt
oetablerade och inte ens särskilt kända i Lissabon. De har inga som skriver
melodier eller texter åt dem och skivorna innehåller därför mest
standardrepertoar i form av traditionell fado och kända nummer som lanserats av
Amália Rodrigues, Herminia Silva och andra äldre artister. Kompet är robust och
funktionellt och domineras på de skivor jag har hört av Sidónio Pereira,
portugisisk gitarr, och João Penedo, spansk gitarr. Musiken har ofta en lite gammaldags prägel,
som fado från 50- eller 60-tal. Pereira och Penedo tycks vara något av
eldsjälar i detta projekt. Sedan Sidónio Pereira tyvärr nyligen avled har hans
roll på de senare skivorna tagits över av António Cardoso på portugisisk gitarr.
Dessa unga
sångartister har inte mognad och rutin för att med sina debutskivor få en
tydlig plats på dagens välbefolkade fadoscen. Snarare ska skivorna ses som en
dokumentation av verksamheten vid Povo. En del av sångarna kommer att förbli
amatörer, eller syssla med något annat. Flera av dem har emellertid egenskaper
som verkar utvecklingsbara, och några till och med förutsättningar att bli
betydande fadistas – men först efter tålmodig praktik och hjälp av goda
medmusikanter, rådgivare och producenter. Sånglektioner skulle i vissa fall
kunna hjälpa en bit på traven.
Eftersom skivorna sällan
innehåller förstklassig modern fado och är svåra att få tag på, även i
Portugal, kommenterar jag dem här i all korthet. De som gjorts av Sérgio da Silva, Elisabete da Veiga och Fernanda
Paulo förbigår jag helt; det är svårt att se någon strålande framtid för
dessa sångare utifrån vad de presterar här. Det kan bli besvärligt även för Gustavo, trots hans engagemang när han
biter ifrån i fraserna, men med en röst utan lyskraft.
Då är det roligare
att ta del av Inês Pereira, som sjunger
kraftfullt, rakt på sak och med känsla. Som förebilder kan man misstänka
sångerskor som Maria da Fé och Maria Valejo. Men det finns flera unga
sångerskor med likartat sångsätt, och exempelvis Sara Correia, som inte finns
med i Povo-serien, är henne klart överlägsen. Dock tror jag en sångerska som
Pereira har en framtid på Lissabons fadohus.
Cristina
Andrade och Ana Roque tror
jag kan utvecklas. Här finns redan en förtrogenhet med fadons uttrycksätt och
frasering och en stor entusiasm. Men båda behöver rutin och större säkerhet.
Roque har mer energi och temperament, medan Andrades något mera lyriska
sångsätt visar upp en behaglig röst och en avspänd musikalitet.
Röstklang eller sångteknik är inte avgörande för en fadistas
storhet, något som förebilder som Alfredo Marceneiro eller Argentina Santos är
tydliga exempel på. Uttryck och texttolkning står i centrum. Lucia Mourinho har inte röstklangen som
sin främsta merit, men hon är kunnig, engagerad och bemödar sig om detaljerna.
Det är roligt att höra denna unga sångerska vars musik känns genuin,
uttrycksfull och nyanserad. Av Povo-artisterna tillhör hon den bättre hälften.
Även Jorge Baptista
da Silva är lovande. Hans stora tillgång är en bra, klar och jämn röst och
en viss känslighet i texttolkningen; jag tror att han har goda möjligheter om
han fortsätter i den bel canto-stil inom fadon som han redan tycks höra hemma
i. Förebilder i det förflutna som Fernando Farinha eller Tristão da Silva borde
kunna ge inspiration.
Bruno Fonseca har
däremot inte så mycket till övers för bel canto. Flera av de sånger han sjunger
kommer från Fernando Maurícios repertoar, och Maurício har påverkat honom när
den gäller sångstilen: stark inlevelse, stora kontraster mellan svagt och
starkt och hård attack på de betonade stavelserna. Fonseca når inte riktigt upp
till Mauricios intensitet, men särskilt långt ifrån är han inte. Men medan
Fernando Maurício var en stilbildare som tolkade fado på ett nytt, personligt
sätt är Fonseca en lärjunge med en uppenbar förebild. Som sådan är han
emellertid överraskande bra, och jag tycker skivan visar att gränsen mellan amatör
och professionell inte alltid är glasklar. Detta är en liten pärla i Povos skivutbud.
Den största pärlan är emellertid skivan med sångerskan Cláudia Duarte. Här har jag frågetecken
kring ett par av arrangemangen, samt om repertoaren på albumet. Duarte sjunger
mest sånger som blivit berömda genom äldre sångare, och dessutom krävande
nummer som Barco Negro, Estranha Forma de Vida (båda Amália
Rodrigues), Fado da Defesa, Fado em Cinco Estilos (båda Maria Teresa
de Noronha) och Rosa da Noite (Carlos
do Carmo). Cláudia Duartes versioner kan förstås inte mäta sig med dessa, men
när hon sjunger Frederico Valérios vackra melodi Amor Sou Tua, så gör hon det lika bra som vem som helst. Hon är en
duktig sångerska med vacker röst, elegant frasering, fin timing och en naturlig
musikalitet. Det finns också en säkerhet i hennes sång som troligen bottnar i att
hon hade en viss rutin från offentliga framträdanden redan när skivan spelades
in våren 2012. Om hon hade fått en ”riktig”, mera omsorgsfull lansering, så
tror jag att hon hade setts som en av de mest lovande sångerskor som kommit
fram inom fadon under senare år. Men det kan hon mycket väl bli ändå.
När jag väljer en Youtubefil som exempel på Povos verksamhet
så är det Cláudia Duartes version av Júlio Dantas och Frederico de Freitas Novo Fado da Severa (Rua do Capelão), som ursprungligen
lanserades av Dina Teresa i filmen A
Severa från 1931, fastän den inte är den bästa på skivan. Men det finns
inte så mycket på Youtube att välja på. (Notera det egendomliga solot på sitar,
av alla instrument …) Dock är det lätt att konstatera att detta är en ung
sångerska på väg:
Finns det någon ny fadodrottning bland Povos
amatörer? Någon ny Mariza, Cristina Branco eller Katia Guerreiro? Det återstår
att se. Den som gillar att lägga namn på minnet bör lämna utrymme för Cláudia
Duarte och Bruno Fonseca i första hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar