Klassiska nedslag (15): Johannes Brahms, Serenad nr 2 A-dur op. 16

De fyra symfonierna av Johannes Brahms (1833–97) tillhör sedan länge standardrepertoaren på konsertscenen och är bland de oftast spelade klassiska verken över huvud taget. Och det gäller alla fyra. För den unge Brahms skulle säkert en sådan utveckling tett sig osannolik. Han ville skriva symfonier men var hämmad av Beethovens inflytande över den klassiska symfoniformen. Andra tonsättare, som Berlioz och Liszt, frigjorde sig från detta inflytande genom att komponera symfonier av annat slag: mera programmatiska, avvikande i formen. Men Brahms, som var en romantiker med förankring i det klassicistiska, var avvisande till sådana experiment. Konflikten mellan dem som förespråkade en programmatisk musik och dem som höll fast de klassicistiska formerna och sökte en ”absolut” musik som bara betydde sig själv var avsevärd under stora delar av 1800-talet.

Det sägs att Brahms arbetade med sin första symfoni i tjugo år, av och till, innan han hittade ett uttryck som var hans eget. Han var 43 år då den var klar. På vägen omvandlades skisserna till en symfoni till Brahms första pianokonsert (1859). Ungefär på samma sätt var det med stråkkvartetten, en kammarmusikalisk genre där Beethoven också hade ett enormt inflytande.

Det här innebar inte att Brahms avstod från att skriva för orkester eller kammarensemble. Flera av hans viktigaste kammarmusikaliska verk kom till långt före stråkkvartetterna, till exempel de båda stråksextetterna. Och 1860 publicerades de båda serenaderna för orkester.

Dessa verk av en ung Johannes Brahms är rätt stora, den första serenaden i D-dur kräver cirka 45 minuteras speltid, den andra i A-dur knappt en halvtimme. Båda är fin musik men min favorit har blivit den mera koncentrerade andra. Brahms är lätt igenkännlig i orkestrering och tematik, men musiken saknar den storslagenhet som kännetecknar framförallt den första symfonin. Det är vänlig, mild, lättillgänglig musik.

Den andra serenaden är komponerad för en orkester utan violiner. Den lite murrigare klangen medför inte att musiken blir särskilt allvarlig eller solenn. Möjligen med undantag för tredje satsen, ett eftertänksamt adagio. Finns det några mörka skuggor, så är det i adagiot, som jag uppfattar som serenadens centrum. Hela verket omfattar fem satser och inleds med ett mjukt, melodiskt allegro. Den melodiska ingivelsen är genomgående, formerna är överskådliga och det finns en måttfullhet och balans som inte skapar motstånd. Av symfonierna pekar serenaden mest fram emot den andra, ”pastorala” symfonin.

Serenaderna är tillkomna strax efter den första pianokonserten, 1860, och över femton år före den första symfonin. De är intressanta steg på vägen, men också värdefulla verk i sig själva. Att jag lyssnat mera på den andra serenaden än den första kan vara en tillfällighet. Kanske är det anspråkslösheten och koncentrationen i detta verk som avgör. Jag har lyssnat till Concertgebouw-orkestern i Amesterdam under ledning av Bernard  Haitink.