Gammal, urgammal och bortglömd fado (1)

Att det finns gott om nutida fado på skiva kan inte ha undgått den som ägnat denna musikform sitt intresse. Inte heller att fadons stora namn från 50- till 70-tal, de artister som dagens ser som förebilder, är lätta att hitta i återutgivningar eller antologier. Under 40-talet spelades inte mycket fado in. Men från 1936 och ett knappt decennium bakåt i tiden finns en hel del. Från denna epok är sångerskorna Maria Alice och Ercília Costa samt gitarristen Armandinho de enda som har hela cd-album. Övriga artister finns i några antologier. Här har fadointresserade i huvudsak varit beroende av den portugisiska etiketten Tradisom eller dess brittiska motsvarighet Heritage.

Vid denna gata – eller snarare gränd – finns fadons vagga. Här bodde dess första stora sångerska Maria Servera (1820–46).

Från Tradisom kom för en tid sedan en utgåva som kallas The Portuguese Sound Archives – Fado. Detta är tio ”volymer” med mp3-filer som kan köpas från Tradisoms hemsida tradisom.com. Där finns också korta utdrag ur alla inspelningarna som smakprov. På den engelska versionen av hemsidan beskriver utgivaren José Moças projektet så här:

The “Portuguese Sound Archives – Fado” has the primary goal to bring to people’s knowledge the rare and extensive collection from the investigator José Moças, with around six thousand and five hundred 78 rpm records. This collection was recenly donated to Aveiro University through a protocol signed with the same. With this new edition we decided to lift the veil for those who constantly asked Tradisom about the edition of the collection recordings. For the future we promise a book series containing scientific studies from this era om musical history, which is not well known. Meanwhile these special recordings let us hear, for the first time, some amazing artists, lost secrets locked in those precious records.

Av detta verkar det som om musiken kommer från Moças egen skivsamling som donerats till universitetet i Aveiro. Annars hade det legat nära till hands att tro att det är inspelningar ur det omfattande material som portugisiska staten köpte av samlaren Bruce Bastin i Storbritannien år 2007. Men Bastin-samlingen har inget med Aveiro att göra. Den levererades till fadomuseet i Lissabon. För lyssnaren är det förstås av underordnad betydelse vem som samlat ihop musiken.

Den levereras med e-post och den som så önskar kan sedan bränna sina egna cd. Varje ”volym” beställs separat men inte de enskilda inspelningarna, varav det finns tjugo i varje ”volym”, alltså sammanlagt 200. Att distribuera musik på detta sätt har varit vanligt rätt länge nu. Det har den otvivelaktiga fördelen att fraktkostnaden reduceras till noll.

Så här ser det ut i dagens Mouraria.

 En allvarlig brist i det här fallet är att all den information som brukar följa med en cd-utgåva saknas. För den som nöjer sig med musiken kanske det är ok. Men den som närmare vill lära känna fadons äldre historia i inspelad form vill ha lite mera: jag vill veta upphovsmän, kompmusiker och inspelningstid som minimum. Det sistnämnda finns med för ett fåtal av spåren men saknas i de flesta fall. Eftersom detta är gammalt, i vissa fall urgammalt material kan det förstås vara besvärligt att få fram alla detaljuppgifter. Men det borde ha funnits med mycket mera än vad som nu är fallet.

Utgåvan har ett par andra uppenbara svagheter. Jag finner ingen systematik i uppläggningen, fado av alla möjliga slag och från olika tider serveras huller om buller. Ett fåtal titlar förekommer två gånger. Vidare har flera av Amália Rodrigues tidiga inspelningar tagits med. Musikaliskt är de förvisso överlägsna nästan allt annat i samlingen, men att påstå att vi får höra dem ”för första gången” är direkt felaktigt. De har återutgivits flera gånger på cd och är lätta att få tag på.

En del andra stora namn från äldre tider finns också med här. Delvis med inspelningar som tidigare har publicerats i cd-format. Men även sådana som inte tidigare har återutgivits. Av ljudkvaliteten och rösterna att döma rör det sig om tidiga inspelningar. Det finns en ovanlig vitalitet och entusiasm kring det som bland andra Carlos Ramos, Lucília do Carmo och Joaquim Silveirinha presterar i denna utgåva. Särskilt gläds jag åt ett par äldre (troligen 30-tal) spår med Alfredo Marceneiro.

Men den stora majoriteten av inspelningarna är gjorda av artister som jag aldrig hört talas om, trots många års fadolyssnande. Detta är definitivt fadons glömda musiker, eller sådana som aldrig har upptäckts av en bredare publik. I vissa fall på goda grunder; här finns en hel del som lämnar mig likgiltig. Ibland är ljudkvaliteten så erbarmlig att det är svårt att bedöma musikernas kompetens. Tillräckligt mycket är dock så bra att jag gärna skulle vilja höra mera, om det nu finns något mer att höra … Gitarristen António Rodrigues, sångerskorna Aura Ribeiro, Maria da Luz och Maria da Graça, sångarna Carvalho de Oliveira, José Taveira, Alberto Xavier Pinto och Joaquim Seabra, för att bara nämna några av många hörvärda.

Utsikt över Mouraria.

Tidsmässigt omspänner musiken i denna utgåva cirka 55 år. Den yngsta inspelningen är troligen Francisco Josés Olhos Castanhos från 1960, som också finns på cd. Att en inspelning från det året ges ut på 78:a kan möjligen förklaras av att José bodde och spelade in i Brasilien. Kanske övergav man 78:an där något senare än i Västeuropa. Många av inspelningarna är från 50-talet. Här finns också ett fåtal från 40-talet och ganska många från perioden 1927–36.

Men fado spelades in tidigare än så. Till en början var grammofonskivor lyxprodukter som kunde köpas av en välbärgad högborgerlig publik. Musikerna kom mest från teatervärlden. Denna musik representerar inte den folkliga tradition som fick sitt publika genombrott då tekniken hade gått fram så mycket att man kunde tillverka skivor så billigt att de blev en angelägenhet för medelklassen och fattigare grupper. Ändå är förstås denna tidiga fado intressant att ta del av, inte minst för att den är så gott som omöjlig att hitta på cd. Och att artister som Delfina Victor och Alfredo Marques var skickliga hörs tydligt genom knastret och bruset. Flera sådana mycket tidiga inspelningar ingår i denna mp3-utgåva.

Som sagt: när de är gjorda får man oftast gissa sig till med ledning av ljudkvaliteten eller vad man känner till om artisterna. Vilket inte är mycket. Vem har hört talas om sångartister som Fábia Gil, Ester de Abreu, Amilcar Nogueira eller José Cutileiro?

Det finns många olika typer av fado i samlingen. Flera instrumentala nummer, mest gitarr men också liten ensemble. Coimbras akademiska fadostil är väl företrädd. Att teatern varit en betydande miljö för fadon särskilt i äldre tid märks både genom att några inslag påminner om muntra revydängor eller operett och att flera sångare sjunger i en ”skolad” stil med omsorg om tonbildning och volym. Den mer rustika, osofistikerade fado som hör hemma i krog- och kafémiljö finns förstås också med.

"Janela" – fönster – är ett av de vanligaste orden i fadons texter. Just de här fönstren finns i närheten av parlamentet i Lissabon.

Fadons avgränsning gentemot annan populärmusik är en evig fråga som ibland känns aktuell här. Tradisom har även en utgåva The Portuguese Sound Archives – Popular Music med fem ”volymer” och sammanlagt 100 inspelningar som mp3-filer med till stor del samma artister som i fadoutgåvan. Jag har inte hört dem, men gissar att de inte låter så olika en del av fadoinspelningarna. Ett exempel på vad som definitivt ligger bortom gränsen om vad som kan kallas fado är Manuel Joaquim Carvalhos Terra Amada, som är en portugisisk version av O sole mio. I övrigt är det tydligt att fado befinner sig nära andra typer av populärmusik och gjorde det under de äldre epoker som denna utgåva representerar ännu mer än i våra dagar.

Helt klart är The Portuguese Sound Archives – Fado inte en förstahandsinvestering för den som vill lära känna de bästa artisterna inom äldre fado. Det finns gott om antologier som är lämpligare. Snarare är denna stora samling, eller delar av den, av intresse för den som redan vet hur äldre fado och de ledande musikerna förr låter. The Portuguese Sound Archives – Fado är fascinerande genom att den lyfter fram så många av de glömda musikerna i det förflutna, en sorts fadons undervegetation där det ryms både mediokert och mästerligt. I nästa inlägg kommer jag att försöka plocka de bästa russinen ur varje kaka, det vill säga ”volym”, som en konsumentupplysning till de läsare som vill hitta verkligt bra fado som nästan ingen annan känner till: gammal, urgammal och bortglömd fado.