Gammal, urgammal och bortglömd fado (2)

Här är en liten genomgång av de tio ”volymerna” The Portuguese Sound Archives – Fado, utgivna av Tradisom i Portugal. Mp3-filerna kan som tidigare nämnts inte köpas separat, utan varje ”volym” säljs för sig. Lite synd eftersom man annars hade kunnat plocka ut det som är verkligt bra (korta avsnitt av spåren kan man lyssna till på Tradisoms hemsida tradisom.com) och själv ställa samman en cd av hög kvalitet, eller kanske två eller tre. För det ska sägas: mycket av materialet hoppar jag över, antingen för att musikerna eller musiken är mediokra, ljudkvaliteten för dålig eller för att jag inte uppfattar musiken som fado. Tidiga inspelningar av Amália Rodrigues finns i ”volymerna” 1, 2, 7, 8, 9 och 10. De är lätta att hitta på cd och jag kommenterar dem inte speciellt här.

Volym 1

En av de bästa avdelningarna med fina inspelningar av mera kända musiker som Carlos Ramos, Adelina Fernandes och Alfredo Marceneiro. Kompositören Artur Ribeiro kan man höra som (bra) sångare i hans Adeus Mouraria. Av de mera okända namnen tycker jag om sångerskorna Aura Ribeiro och Cidália Meiredes, den förra en elegant sopran med böjlig röst och säker musikalitet. Meiredes sjunger Fado da Alma till samma melodi som Amália Rodrigues Carmencita (som inte ingår här); hon saknar Rodrigues kraft och skärpa men har perfekt kopierat hennes frasering, vilket räcker en bra bit. Sångarna Amilcar Nogueira och Estêvão Amarante är också klart hörvärda.

Sångerskan Dina Teresa, som slog igenom genom sin medverkan i filmen A Severa från 1930–31, finns med här i en sång från filmen, Velho Fado da Severa. Historiskt intressant, men hon var inte någon förstklassig sångerska.

Coimbras fado representeras av förgrundsgestalten under 20-talet Edmundo de Bettencourt, den samtida Alberto Xavier Pinto och den senare Alberto Ribeiro. Detta slags fado brukar beskrivas som en renodlat manlig tradition och därför är det överraskande med bidragen av Dona Margarida d’Oliveira och Dona Luiza Baharem, som båda sjunger coimbrafado med bravur.

Gatubild från Mouraria.

Volym 2

I de två första avdelningarna finns Alberto Ribeiros Fado Hilário med, men i olika arrangemang. Jag föredrar gitarrkompet i versionen i del två. Ribeiro, som egentligen inte var fadosångare i första hand, sjöng mycket bra och ger sången en något operamässigt framtoning. I övrigt medverkar till stor del samma artister som i den första avdelningen.

Några sångare som är lätta att finna på cd finns med: utöver Amália Rodrigues och Alberto Ribeiro är det Alfredo Marceneiro, Carlos Ramos, Edmundo de Bettencourt, Fernando Farinha, Frutuoso França, Fernanda Baptista (här stavad Batista) och Hermínia Silva. Deras bidrag duger gott, särskilt Ramos, Marceneiro, Baptista och Silva. Mera intressant är vad de ”okända” namnen presterar.

Amilcar Nogueiras O Menino Rico tillhör det allra bästa, och även Aura Ribeiros Janelas da Mouraria förtjänar många lyssnare. Till de två coimbradamerna i den första delen sällar sig här en tredje, Fernanda Abranches. En skicklig sångerska är Ester de Abreu, som sjunger den en gång kontroversiella Mãe Preta, med motiv från slavhandeln, till ett konstigt ”modernt” arrangemang. Däremot gillar jag inte alls Gilda Valenças hantering av Amália Rodrigues slagnummer Ai! Mouraria, både på grund av sångerskan och stråkarrangemanget. Som helhet är emellertid denna del av samlingen av god standard.

Volym 3

En rad etablerade sångartister medverkar här med representativa inspelningar: José Afonso, Fernanda Baptista, Fernando Farinha, Hermínia Silva, Maria Alice, Frutuoso França, Joaquim Silveirinha och Lucília do Carmo. I stort sett drar de upp genomsnittskvaliteten i den här avdelningen. Det gäller även Maria Clara, som egentligen var mera operett- än fadosångerska. Bidragen med Afonso, Baptista, Silveirinha och do Carmo är för mig de bästa.

De mera obekanta namnen ger ett blekare intryck, med undantag för sångarna Joaquim Seabra och José Lemos, som båda är bra sångare och sjunger med känsla. Manoel Monteiro är också hörvärd, men i hans fall handlar det om en musiker som närmar sig en bredare populärmusik.

Utsikt mot Graçakyrkan (till höger), Senhora do Monte (till vänster) och Mouraria (nedtill).

Volym 4

Mera kända sångartister i denna del är José Afonso, Lucília do Carmo, Maria Alice och Joaquim Silveirinha. Deras inspelningar är utmärkta, med ett extra plus för Silveirinhas energiska Cuidado Com Ele.

Flera av de bortglömda är klart hörvärda. Jag tycker Joaquim Seabra, José Lemos och Manoel Monteiro sjunger bra även i denna avdelning. Därtill är Manuel Taveira i Cruel Desilusão övertygande. Gitarristerna Júlio Correia och Abel Negrão spelar flyhänt och virtuost i Fado Robles.

Vilket som är det vanligaste kvinnliga förnamnet inom fadon kan man ana sig till när det i medverkandelistan finns Maria Alice, Maria Carmen, Maria da Conceição, Maria da Graça, Maria da Luz, Maria Guerreiro och Maria Manuela. Maria Alice var en av de mest berömda sångerskorna i slutet av 20-talet. Maria da Conceição var den sångerska som lanserade Mãe Preta, den brasilianska sången om slavhandeln som censuren stoppade på grund av den kritiska inställningen till slavhandlarna. Med förändrad text blev den Barco Negro, en av Amália Rodrigues stora succéer. Maria da Conceição var en av 50-talets bästa sångerskor. Denna version av Mãe Preta är inte densamma som originalet utan en kortversion till underligt komp med bland annat flöjt och slagverk.

Alla de övriga Mariorna (utom kanske Carmen) är riktigt bra. Jag gillar Maria Guerreiros Meu Portugal till en vacker traditionell fado, liksom Maria da Luz i Fado Hilário – alltså en fjärde sångerska i coimbrafado.

Volym 5

I denna avdelning finns inget av fadons mera namnkunniga musiker med, om man nu inte ska räkna sångerskorna Maria da Conceição och Natália dos Anjos dit. Ändå är det en av de bästa delarna genom några mycket fina inslag.

Dit hör utan vidare just Maria da Conceição, som sjunger Ai! Mouraria med varm röst, lugnt och innerligt med smidig frasering, kanske till och med överlägsen Amália Rodrigues … som sagt, en av 50-talets bästa. Lika mästerlig är Maria da Luz i Falsas Paixões, en sångerska med vacker röst och stark förtrogenhet med fadons uttryckssätt. Sannolikt är även denna från 50-talet, vilket jag också tror gäller Maria da Graças O Meu Bairro, nästan i samma klass. Jag gillar också Maria Guerreiros ettriga Perdi a Partida.

Av de manliga sångarna fäster jag mig särskilt vid Carvalho de Oliveira, som med övertygande melankoli sjunger Fado do Multilado i två delar. Neca Rafael är rustik, osofistikerad och kraftfull i A Moda.

Ett av Lissabons mera kända fadohus är Kasa de Linhares i Alfama.

Volym 6

Inte heller denna avdelning innehåller de stora namnen, men flera riktigt intressanta inspelningar. Fyra av dem är instrumentala, och gitarristen António Rodrigues imponerar. Natália dos Anjos svarar för en godkänd inspelning av Fado Perseguição som kallas Não Voltou. En av de tidigast inspelade sångartisterna, sångerskan och skådespelerskan Delfina (eller som här Delphina) Victor, som gjorde några inspelningar i början av 10-talet, var utan tvekan en bra sångerska, men det låter som hon skulle passa lika bra i operett. En utmärkt sångerska med mera otvetydig fado är Marianna F. Alves, och även sångarna José Bacalhau och José Taveira, den senare starkt melankolisk, är hörvärda.

Ett stort namn i den äldre coimbrafadon är Armando Goes, en barytonsångare som är praktiskt taget omöjlig att hitta på cd. Men här finns han med, i en fin inspelning, Fado da Vida, sannolikt från slutet av 20-talet. Ännu äldre är Em Pleno Tribunal med lissabonsångaren Reynaldo Varela (här stavad Varella). Han var den mest inspelade artisten under fados första skede på skiva och gjorde över 150 inspelningar åren kring 1910 och därefter. Varela sjöng frejdigt med bra röst till egenhändigt komp på spansk gitarr, men ljudkvaliteten är undermålig.

Volym 7

Flera av de artister som ingår i del 6 finns med även i den sjunde. Armando Goes, José Bacalhau och den svårmodige José Taveira är tre av dem, åter i bra inspelningar. Sångerskan Marianna F. Alves är ännu mera imponerande i inspelningen här, Os Pobresinhos. Alberto Ribeiro, som finns med på flera ställen i antologi, var en mycket fin sångare och sjunger avspänt och med vacker röst i Lenços Brancos.

Avdelningen inleds av Alfredo Marques. Han gjorde en del inspelningar åren kring 1910. I Canção Bohemia kan man genom bruset höra att han var en skicklig sångare som sjöng med kraft och stark röst. Mera kuriosa är två inspelningar med Maxim’s Jazz, en liten instrumentalensemble som spelar sånger förknippade med Alfredo Marceneiro och Maria Alice.

Volym 8

Några berömdheter medverkar i denna del: Amália Rodrigues, Alfredo Marceneiro, coimbrasångaren António Menano och Fernando Farinha, den sistnämnde med en lyckad version av Artur Ribeiros sång Adeus Mouraria. Alberto Ribeiro inleder volymen smått lysande med Linhas Trocadas. I övrigt har gitarrerna en framträdande plats: sju av de tjugo inspelningarna är gitarrstycken från olika tider. För två av dem svarar Salvador Freire, portugisisk gitarr, och Georgino de Sousa, spansk gitarr, men jag misstänker att ”Salvador Freire” i själva verket är Armando Augusto Freire, det vill säga gitarrlegenden Armandinho. Speciellt som ett av styckena är Fado Armandinho.

Alfredo Marques finns med även här, med en odaterad inspelning som säkert är gjord kring 1910. Emília de Oliveiras Conde Anadia uppges vara gjord 1906 och Eduardo de Neves Fado do Coração 1913, men ljudkvaliteten i båda dessa spår är så pass mycket bättre än i Marques inspelning att jag misstänker att tidsuppgiften inte är helt korrekt. Däremot är det mycket troligt att Ester de Abreus Fado das Caldas är gjord 1955 – en musikalisk sångerska i en schlagerliknande sång till instrumentalensemble.

Kakelfasad i Alfama.

Volym 9

Sångerskan Júlia Mendes fick ett snabbt genombrott när hon spelade huvudrollen i A Severa, en operett om den första stora fadosångerskan Maria Severa, baserad på Júlio Dantas roman med samma namn. Det var 1909. Sångerskan fick inte njuta av sin framgång särskilt länge eftersom hon avled ett par år senare. I denna avdelning finns två inspelningar med Júlia Mendes, och av ljudkvaliteten att döma kan de vara från tiden kring 1910. Bruset är måttligt, men sångerskan låter som om hon var instängd i en plåtburk. Man njuter mera av historiens vingslag än av inspelningen, som sannolikt ger en reducerad bild av Mendes förmåga.

Flera andra mycket gamla inspelningar finns med i denna del. Återigen Alfredo Marques, dessutom Luís Maceira, verksam på skiva redan kring 1908. I Fado Trovadores sjunger han känslosamt och med fyllig röst; ljudet är acceptabelt. Jag tycker om denna sångare. Guilhermina Anjos var troligen samtida, men i hennes fall är ljudet så uselt att det är svårt att få något begrepp om hennes skicklighet. Leonor Marques, som har två spår, var troligen en rätt bra sångerska, men återigen sätter ljudkvaliteten krokben för en vettig bedömning.

Två fina gitarrister, Carlos Campos och Joaquim Cavalheiro (troligen samma som är känd som José Joaquim Carvalheiro, från Porto) finns med, och två gamla inspelningar med en av fadons aristokratiska sångare, João do Carmo. Hörvärda är också Francisco José i Olhos Castanhos till gitarrkomp från 1957, samt Cauby Peixoto, som sjunger Lisboa Antiga från året före, med brasilianskt uttal. Samt, förstås, bidrag med Amália Rodrigues och Alfredo Marceneiro.

Volym 10

Alfredo Marceneiro och Amália Rodrigues finns med här också, men avdelningen domineras av Manoel Monteiro, som här har inte mindre än nio inspelningar från 30- till 50-tal. Han var en hygglig sångare med trevlig röst och ett avspänt sångsätt, påminnande om Tristão da Silva (som inte finns med i antologin). Jag tycker inspelningarna med enbart gitarrkomp är att föredra, och att Monteiro knappast blev bättre med tiden. Chorando Baixinho och Santa Cruz, båda från 30-talet, tillhör de bättre.

I övrigt kan noteras ytterligare två inspelningar med Leonor Marques och två med Maria Alice. Samlingen avslutas med den duktiga sångerskan Maria da Graça, som sjunger Evolução de Fado. Sista ordet i hela antologin är typiskt nog ”Severa”.

Sammanfattningsvis: av de tio delarna föredrar jag nummer ett, två, fyra och fem. Den som främst är intresserad av gitarrmusik rekommenderas volym åtta, medan den som är nyfiken på den urgamla fadon kanske bör börja med del nio.