Klassiska nedslag (19): Dmitrij Sjostakovitj, Pianotrio e-moll op. 67

Klassisk musik och politik är ett besvärligt kapitel. Till skillnad från författare som arbetar med betydelsebärande enheter, ord, sysslar tonsättare med ljud som inte betyder något i sig. Musiken måste tolkas om man vill upptäcka ett innehåll, och då handlar det oftare om känslor och stämningar än om konkreta budskap. Och finns ett budskap, så vet man det för att tonsättaren har talat om det eller för att det finns en accepterad uttolkning.

Tonsättarnas, och även musikernas, förhållande till de diktaturer under 1900-talet som var ansvariga för så mycket av lidande och förtryck i Europa har diskuterats mycket. Det finns tonsättare var inställning till nazismen var otvetydigt negativ, som i fallet Béla Bartók, och andra som kunnat fullfölja en framgångsik karriär under diktatoriska system. Richard Strauss förhållande till nazistdiktaturen i Tyskland tillhör de återkommande ämnena. Men att en konstnär är verksam samtidigt med, och i samma geografiska område som, en politisk förtryckarapparat innebär inte nödvändigtvis att han eller hon betraktade den med välvilja eller sympati.

Dmitrij Sjostakovitj (1906–75) var hela tiden verksam i Sovjetunionen. Att regimen inte tolererade kritik eller fri debatt finns det gott om vittnesbörd om, till exempel många författare som förpassades till arbetsläger i Sibirien, försvann eller avrättades. Att Sjostakovitj lyckades överleva är en märklig bedrift, och kanske bidrog det faktum att han arbetade just med musik, en mångtydig konstart som är svår att anklaga för opposition eftersom ju en ton i sig inte betyder något. Däremot fanns det myndigheter och ideologer i Sovjet som brännnärkte en stor del av hans musik som formalistisk, kontrarevolutionär och nedbrytande och tidvis förde kampanjer mot den. Sjostakovitj fick flera gånger krypa till korset och göra musik som levde upp till de positiva, heroiska, nationalistska eller ”socialrealistiska” tongångar som härskarna ansåg passade det kommunistiska samhällets invånare. I offentliga sammanhang tvingades han dessutom försvara denna syn, bland annat genom nedsättande omdömen om Stravinsky. Av eftervärlden har han av vissa setts som en triumf för detta samhälles sundhet och livskraft, medan en mera sammansatt bild där mänskligt lidande och sorg under diktaturen blivit allt mera framträdande.

Sjostakovitjs memoarer Vittnesmål (på svenska Rabén & Sjögren 1979), ”nedtecknade och utgivna av Solomon Volkov”, vittnar om ett liv av plågor, bitterhet och hopplöshet i kombination med ett konstnärligt skapande av världsklass. Naturligtvis anklagandes Volkov att ha skapat ett falsifikat, en nidbild av Sovjet med hjälp av dess störste tonsättares namn. Boken är gammal men ännu värd att läsa som ett dokument om en konstnärs öde i en diktatur. Om man tror på innehållet i varje enskildhet, eller i sin helhet, avgörs inte bara av hur autentisk boken förefaller att vara, utan också av hur man ser på Sovjetsamhället.

I Författarnas musikbok (som jag skrev om i bloggen den 26 augusti 2013) har Torsten Ekbom en intressant essä om Sjostakovitj. Ekbom menar att kamraterna i Kreml bara var intresserade av Sjostakovitjs större verk, främst symfonierna. Symfonier är tonsättarnas skyltfönster mot omvärlden. Exempelvis reagerade de styrande med missnöje och kritik då symfoni nummer nio uppfördes. De hade föredragit ett storslaget och omfångsrikt monument i Beethovens anda och inte den  korta och ironiska komposition som tonsättaren presenterade. Ekbom skriver:

”Det är med symfonierna Sjostakovitj har utkämpat de stora slagen, som har fått honom att åka berg- och dalbana på de växlande politiska konjunkturerna.

Men det finns en annan sida av Sjostakovitjs produktion som aldrig på samma sätt som de stora slagnumren har befunnit sig i blåsväder: kammarmusiken. /…/

I kammarmusiken gå det inte att fuska. Där avslöjas allt som under ett förstoringsglas. Pompösa fraser punkteras ohjälpligt, brister uppförstoras, den musikaliska substansen framträder naket utmejslad. /…/ Kanske kan man våga förutspå att det är kammarmusiken som kommer att stå sig i Sjostakovitjs produktion. När larmet från de femton symfonierna har tystnat, kommer vi att höra musiken i de femton stråkkvartetterna. Där finns vad man ofta efterlyser i de större verken, den verklige Sjostakovitj, den ’sanna humanism’ han ofta talade om.”

Torsten Ekbom tar inte bara upp stråkkvartetterna i sin artikel, utan lyfter fram pianotrion i e-moll:

”Klavertrion op. 67, i mitt tycke höjdpunkten i Sjostakovitjs stora och ojämna produktion, är ett verk där musiken medvetet utgår från den klassiska traditionen. Men Sjostakovitj undviker varje form av pastisch – annars så vanligt i så kallad nyklassisk musik – genom den djärvt excentriska, förfinade instrumentationstekniken. Säkerligen hade han med utbyte studerat Ravels a-molltrio för att nå fram till samma glasklara, ödsligt klingande struktur: flageoletter i stråkarna, utspridda parallella oktaver i pianot. Verkets tyngdpunkt är den tredje satsens långsamt framskridande passacaglia med pianots tungt vilande ackord mot stråkarnas sökande och melankoliska melodislingor.”

Det var Ekboms artikel som gjorde mig intresserad av verket, och hoppas att tipset här kan leda till nya lyssnare. I klassisk eferföljd har Sjostkovitj komponerat fyra satser av kontrasterande karaktär. Särskilt lycklig musik är detta inte. De snabbare passagerna kännetecknas mindre av glädje än av energi och envishet. Flera väsenliga sidor i Sjostokovitjs verk finns att höra i den koncentrerade pianotrion.

Så mycket mera behöver här inte sägas om detta kammarmusikverk. Utom kanske att det komponerades 1944 och tillägnades en av Sjostakovitjs närmaste vänner, Ivan Sollertinskij, som undervisade vid Leningradkonservatoriet innan han gick bort i början av året.

Jag har lyssnat till inspelningen med Martha Argerich, piano, Gidon Kremer, violin, oh Micha Maisky, cello (DG 1999).