25 augusti 2015

Lissabons gula spårvagnar

De gula spårvagnarna är ett karakteristiskt inslag i stadsmiljön i Lissabon. De som finns i de äldre stadsdelarna består alltid av bara en vagn, som skramlande tar sig upp och ner för branta backar, ibland så nära husväggarna att man som passagerare tycker sig vara på väg in i ett fönster eller en fasad. På något sätt klarar spårvagnarna av att ta sig fram bland de alldeles för många bilarna som också lägger beslag på plats i gränderna.



Mest populär är linje 28 som börjar vid torget Martim Moniz, fortsätter uppför backarna i Graça, genom stadsdelen fram till utsiktspunkten Largo das Portas do Sol, nerför sluttningen i utkanten av Alfama och förbi katedralen, genom affärscentum Baixa och backen upp mot Camõestorget i Chiado, nedför en lång utförbacke och förbi parlamentshuset, uppför en lika lång backe till parken och kyrkan vid Estrela för att slutligen nå fram till begravningsplatsen Prazeres. Vissa avgångar kör bara en del av sträckan. 



Med 28:an får man se stora delar av Lissabons äldre stadsdelar, och linjen är därför mycket uppskattad av besökare i staden. Turisterna trängs med de invånare som behöver spårvagnen för sina dagliga transporter. Under turistsäsong är köerna långa redan vid avgången vid Martim Moniz och varje vagn är så fullpackad att en resväska, eller ännu mer en barnvagn, är otänkbar.

Ovanligt folktom spårvagnsinteriör.

På andra linjer är det bättre plats, till exempel på 12:an som delvis har samma sträckning som 28:an men är en ringlinje som utgår från Praça da Figueira. Den går inte genom Graça utan tar den kortare vägen till Largo das Portas do Sol genom Mouraria, stadsdelen som är mest besjungen av alla i fadons sånger men som lockar få besökare.

12:an på väg genom Mouraria.

Lissabon har också modernare linjer med längre spårvagnar; de passerar eller utgår från Praça do Comércio. Men nummer 5, som är en praktisk linje för den som vill besöka monumenten och museerna i Belém, börjar vid Praça da Figueira och går ända ut till den stora förorten Alges.


Och så finns ett fåtal kortlinjer som bara har till uppgift att forsla folk uppför en backe som de flesta vill undvika att promenera; vagnen som går från Avenida da Liberdade till Bairro Alto verkar vara dem mest populära.

Kortlinjen som går uppför backen till Bairro Alto.


Det är billigt att åka kollektivt i Lissabon. Åtminstone tills vidare, priserna höjs mellan varje besök som jag gör i staden. Praktiskt är att skaffa ett endagskort med vilket man tar sig runt med spårvagnar, bussar och tunnelbana under ett dygn. Sist jag köpte det var priset 6,50 euro. Det gäller dock inte på pendeltågen till Cascais och andra orter längs Lissabonkusten.

Lissabons spårvagnar är mycket uppskattade av besökare. De är en väsentlig del av stadens speciella atmosfär. Bilder av gula spårvagar, liksom miniatyrer av dem, tillhör de vanligaste souvenirerna. Nu har jag hört ett rykte om att spårvagnarna ska avvecklas. Rykten är inte alltid sanna, så det kanske inte alls ligger något i detta. Men min reaktion var förstås negativ; att ta bort de gula spårvagnarna från Lissabons gamla stadsdelar skulle vara som att beröva Stockholm skärgårdsbåtarna och färjorna. Men nu är en stads kommunikationer inte bara till för att charma besökare, utan främst för att klara befolkningens behov av förflyttning. Det är svårt att tänka sig en vettig ersättning. Tunnelbanestationer finns inte i de gamla stadsdelarna på höjderna. Vanliga bussar kan inte ta sig fram i de trånga gränderna. Bilar finns det redan tillräckligt av. Det enda alternativ jag kan komma på är minibussar, inte större än de spårvagnar som troligen ändå kommer att vara kvar ett bra tag till.



Spårvagnarna har förstås sin plats i fadons Lissabonskildringar. På skivan Kronos har Cristina Branco med en sång som heter Eléctrico Amarelo (den gula spårvagnen). Titeln till trots handlar den egentligen inte så mycket om själva spårvagnen, som i stället är miljö för en skildring av en liten pojkes förvandling från barn till ungdom. Rui Veloso, som komponerat sången, är en portalgestalt inom portugisisk populärmusik sedan decennier och inte i första hand känd som fadomusiker. Cristina Brancos inspelning är alltså ett exempel att moderna sångartister inom fadon kan hämta sitt material utifrån. Den intressanta texten är skriven av Carlos Tê.

Sentei-me ao lado do tempo
Num eléctrico amarelo.
Senti-me um rei em viagem
Sobre rodas num castelo.

Da janela os jardins
Eram Legos fabulosos
Com faunos e arlequins
E arcanjos preguiçosos.

Uma voz disse cordata:
”O bilhete por favor.”
É de pura prata
O alicate do revisor.

Depois tudo se sumia
Ao chegar ao meu destino.
O passageiro crescia
E deixava de ser menino.

Não vi o tempo ao meu lado,
Nem dei por ele descer.
Ia no passeio apressado
Rumo àquilo que eu vou ser.

Lá vai o eléctrico lá vai,
É bonita essa aguarela.
Menino ao colo do pai
Dizendo adeus à janela.

Cristina Branco.

Här är inspelningen där Cristina Branco sjunger Eléctrico Amarelo:

Och här är mitt försök till ungefärlig översättning, utan originalets rim, av texten:

Jag satte mig ner bredvid tiden

i en gul spårvagn,

jag kände mig som en kung
på resa fram och åter genom slottet.

Från fönstret såg trädgårdarna ut
som Lego-fantasier

med fauner och harlekiner

och lättjefulla ärkeänglar.

En röst sade sakligt:
”Biljetten, tack!”

Den föreföll mig vara av silver,
konduktörens klipptång.

Sedan tycktes allt försvinna

då jag kom fram till mitt mål.
Passageraren växte upp

och lämnade barndomen bakom sig.

Jag kunde inte se tiden vid min sida
eller känna dess lopp.

Jag rusade längs en trottoar

på väg mot den jag skulle bli.

Där åker spårvagnen förbi,
bilden är vacker som en akvarell.
En pojke i sin pappas knä
vinkar adjö vid fönstret.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar