Ny fado på cd

Marco Rodrigues. Fados do Fado. Universal. ***1/2

Denna Marco Rodrigues fjärde cd är hans första album utan orignalmaterial. I stället har han samlat sånger som andra har lanserat. Den modellen är inte ovanlig, det finns till exempel skivor av Katia Guerreio och Mafalda Arnauth med äldre sånger, men i deras fall är det mest kvinnliga artister som har presenterat sångerna, medan Marco Rodrigues material på detta album har förts fram av män som João Ferreira-Rosa, Tony de Matos, Carlos do Carmo med flera.

Den här typen av nytolkningar av äldre sånger brukar beskrivas som hyllningar till de sångare som sjöng dem först. En lite illvilligare uppfattning är att artistens krativitet har gått på sparlåga ett tag, men att han ändå tycker att det är dags för en ny skiva och då satsar han på säkra kort. Urvalet här är vettigt. Några sånger – främst Rosinha dos Limões, Arraial och Nem às Paredes Confesso – är välkända och finns i massvis med inspelningar, men Rodrigues har bemödat sig om att också plocka fram några nummer som sällan framförs. Han kompas förtjänstfullt av Ângelo Freire på portugisisk gitarr och Diogo Clemente på spansk gitarr.

Marco Rodrigues är en av de bästa sångarna inom dagens fado. Hans utåtriktade och charmiga personlighet förenas med stort engagemang och allvar i musiken. Hans förtjänster som sångare är inte främst rösten utan tolkningen, där han kryper nära inpå orden och genom att töja på och accentuera dem får fram en stark närvarokänsla. De flesta av dagens sångare betonar hur viktigt det är att gestalta textens innebörd, och Marco Rodrigues lyckas bättre än merparten. Därför är hans musik spännande även för dem om inte förstår orden. Så jag gillar den här skivan, som med 37 minuters speltid är i kortaste laget.

Francisco Sobral. Estado d’Alma. Cult Label. ***

Marco Rodrigues vänder sig delvis till en internationell publik och han sprider sin musik med hjälp av en aktiv marknadsföring. Krogen i Bairro Alto, Adega Machado, som han driver och uppträder på har till stor del också en internationell publik. Francisco Sobral är en mycket mer anonym personlighet inom fadon. Jag har aldrig hört honom i verkligheten och vet inget om honom.

Det finns många skivor, oftast utgivna på små udda skivbolag och till lågpris, som tycks ämnade som en dokumentation över en amatörverksamhet. För det mesta har de svårt att konkurrera med alster från mera etablerade artister. Francisco Sobral är ett undantag. Han är faktiskt en utmärkt sångare med en mogen, tilltalande röst. Och liksom Marco Rodrigues är han en sångare som fämst övertygar genom sin starka känsla, inlevelsen i texterna och förtrogenheten med fadons traditioner. Det finns inget utmanande experimentellt i detta album heller. Genuin fado sjungen av en sångare som som kan den utan och innan.

Av de tolv spåren är fyra traditionella fados, resten nyare kompositioner i samma anda. Noteras kan en fin inspelning av Custódio Castelos Ausente, som inte är så slående lik en klassisk romans som i Cristina Brancos tolkning, utan mera jordnära och omedelbar. I övrigt: genomgående kompetent, engagerat och direkt, som om musiken kom från ett enklare fadoställe i Lissabon där en riktigt duktig sångare tittat in. Även kompmusikerna Luís Petisca, portugisisk gitarr, Carlos Garcia, spansk gitarr, och João Penedo, bas, sköter sin uppgift fint.

Antologi. Amália, As Vozes do Fado. Decca. ****1/2

Det är i år 95 år sedan fadodrottningen Amália Rodrigues föddes. Detta udda jubileum firas med den här skivan, där några av dagens bästa fadomusiker framför sånger ur hennes repertoar. På de sex första spåren framför Carminho, Ricardo Ribeiro, Ana Moura, Camané, Gisela João och António Zambujo välkända Amália-sånger. Sedan följer en rent instrumental tolkning av Frederio Valérios sång Amália med tre mästare på portugisisk gitarr, José Manuel Neto, Ângelo Freire och Luís Guerreiro. Därefter kommer fem duetter och i fyra av dem samarbetar fadosångarna med artister som egenligen inte hör hemma i fadon utan kommer utifrån: Brasilien, Kap Verde, Angola och Spanien. Amálias syster Celeste Rodrigues avslutar med Faz-me Pena, en sång som Amália sjöng under sina sista år men aldrig spelade in. En rad fina gitarrister utöver de redan nämnda medverkar. Albumet ger en bra, koncentrerad bild av sångerskans repertoar. Fem av sångerna aär komponerade av Alain Oulman, två av Alfredo Marceneiro. De flesta sångerna är välbekanta för dem som gillar fado, och det finns många inspelningar att jämföra med.

Skivan är ett gott bevis för den höga standard som dagens fadomusiker står för, trots att åtskilliga viktiga namn saknas. De fem första spåren är utomordentligt lyckade, och jag vill inte ens påstå att Amália Rodrigues egna tolkningar är överlägsna. Något förvånad konstaterar jag att det är Ana Mouras tolkning av Alfredo Marceneiros Maldição som ger det starkaste intrycket, men de fyra andra inspelningarna är av ungefär samma klass. Av duetterna tycker jag bäst om Carminhos och Gaetano Velosos version av Oulmans Naufrágio och Camanés och Gisela Joãos tolkning av densammes Meu Amor, Meu Amor. 

Celeste Rodrigues tillhör de stora fadosångerskorna, men självfallet var hon mycket bättre under sin storhetstid på 50- till 70-talen än nu. Det är ändå en märklighet att en 92-årig sångerska kan sjunga fado med sådan övertygelse som Celeste Rodrigues gör här. Hennes bidrag är en vettig avslutning av en produktion som lever upp till högt ställda krav, är proper och välgjord samt musikaliskt jämn på en mycket hög nivå (ett par av spåren tycker jag är lite svagare, men de, som här får vara anonyma, är försumbara i helheten). Att melodierna är bekanta är inte direkt någon nackdel. Albumet visar att de kan utsättas för nya tolkningar utan att förlora sin fräschör, och de påminner om Amália Rodrigues utomordentligt stora insats för att vidga fadons repertoar. Rekommenderas!