Klassiska nedslag (21): Anton Bruckner, Requiem

Få av de stora klassiska tonsättarna hara en så enhetlig och lättöverskådlig produktion som Anton Bruckner (1824–96). Det handlar om elva symfonier (varav nio är numrerade), tre stora mässor och några andra kyrkomusikaliska verk, en stor stråkkvintett. Det är på detta som Bruckners berömmelse vilar. En starkt personligt utformad musik med stora linjer och former, starka dynamiska kontraster, en lugn, nästan flegmatisk underliggande puls och en lyrisk värme. Tonsättarens självklara och okomplicerade katolska tro har många sett som en förutsättning för denna musik. Hans osäkerhet och bristande självförtroende, som gång på gång drev honom till omarbetningar och missmod efter andras kritiska synpunkter, får man däremot läsa om. Bruckners musik är som om den var uttryck för en vision som han tecknar utan tvekan.

Anton Bruckner 1863.

Men innan Bruckner formulerade den musik som fört hans namn vidare genom tiden, studerade och övade han, och som organist hade han kyrkomusiken som sitt område. Requiem i d-moll är ett tidigt verk, från 1849, av en ung tonsättare, och när man hör det är det svårt att föreställa sig Anton Bruckner som upphovsman. Däremot är det tydligt att han redan hade skaffat sig en ansenlig hantverkskunnighet.

Ett requiem är en dödsmässa. Några komposistioner av detta slag har blivit berömda och framförs ofta, även i Sverige. Bruckners requiem kan här inte konkurrera med mera berömda requiem av Wolfgang Amadeus Mozart, Giuseppi Verdi, Johannes Brahms eller Gabriel Fauré. Såväl Brahms som Verdis requiem är stora verk även till omfånget. Bruckners lilla requiem är mycket mer koncentrerat och kräver bara drygt en halvtimme, men det är skrivet för en ganska omfångsrik musikalisk apparat: orkester, kör, orgel och fyra sångsolister. Jag har lyssnat till inspelningen med Joan Rodgers, sopran, Catherine Denley, kontraalt, Maldwyn Davies, tenor, Michael George, bas, Corydon Singers och English Chamber Orchestra under ledning av Matthew Best (Hyperion). I albumkommentaren skriver Robert Simpson bland annat (min fria översättning): ”Det är alls inte något perfekt mästerverk, men verket igenom imponerar det med sin naturlighet, sin fullständiga ärlighet, sparsamheten med de musikaliska medlen, och framför allt med sin lugna individualitet. Det kan säga vara den första manifestationen av Bruckner som en omätligt löftesrik ung man.”

Löftena skulle infrias senare, och Bruckner ger i sitt tidiga requiem ingen antydan om på vilket sätt det skulle ske. Musiken är konservativ och anknyter till wienklassicismen. Den kan påminna om Haydns sena mässor, och liksom i dessa har tonsättaren god hand med sina musikaliska resurser och bjuder på inspirerad, ljuv melodik. Hela mässan är jämn och ska jag peka ut ett enskilt avsnitt som höjdpunkt så får det bli Benedictus.

Jag tycker inte Anton Bruckner behöver be om ursäkt för det requiem han komponerade innan han blev den Bruckner vi känner genom de storslagna symfonierna. Requiem var ett verk på vägen dit. Utan det kanske han hade hittat sin symfoniska särart i alla fall. Men jag tycker inte man behöver passera requiem med likgiltighet. Det är skickligt komponerad, stämningsfull, ärlig och framförallt mycket skön musik som sannolikt är lättare att närma sig än Bruckners stora symfonier.