Tengdahlsgatan ligger i det gamla Barnängen på Södermalm,
nära Hammarby Sjöstad. Den är döpt efter Knut
Tengdahl (1867–1935), som var murare och ritare innann han blev journalist
på tidningen Social-Demokraten, där
han agiterade för bildandet av fackföreningar. Senare blev han politiker och
var riksdagsman i 28 år och medlem av Stockholms stadsullmäktige ännu längre.
Som politiker verkade han för sociala reformer i socialdemokratsk anda. Så det
är lämpligt att hans gata placerats i gamla arbetarkvarter.
En av företagarna i området var Jacob Larsson Gavelius (1655–98), adlad Lagerstedt, en känd
klädesfabrikör som anlade en fabrik under 1600-talet som försåg den svenska
krigsmakten med kläde. Om arbetet vid textilfaabrikerna i området handlar Per
Anders Fogelströms roman Vävarnas barn,
som dock utspelas under ett senare skede, 1749–79. Gaveliusgatan hette förut
Barnängstvärgatan och fick sitt nuvarande namn 1925. Den lugna gatan ligger i
anslutning till Vitabergsparken.
Jag trodde tidigare att Bjurholmsgatan hade fått sitt namn
efter Sveriges befolkningsmässigt minsta kommun, Bjurholms kommun i
Västebottens län, med knappt 2 500 invånare.
Men så är det inte alls. Bakom
namnet döljer sig Anders Bjurholm
(1826–1913), som tog över ett befintligt bryggeri och sedan blev känd som en
framgångsrik bryggare, som bildade Svenska bryggareföreningen. Han ska också ha
varit den som introducerade öletketten på flaskorna liksom den bruna ölflaskan
som rymde en tredjedels liter. För detta har han belönats inte bara med Bjurholmsgatan
utan också Bjurholmsplan där han hade ett lager och en stor iskällare.
Bjurholmsgatan är en bigata till Ringvägen och ligger inte långt från
Skanstull.
Ola Hanssonsgatan är en av författargatorna på den västra
delen av Kungsholmen. Ola Hansson (1860–1925)
var författare till dikter, noveller, romaner och essäer. Han kom från Skåne,
arbetade en tid som skribent för Aftonbladet.
Så här presenteras han på sajten litteraturbanken.se:
”Ola
Hansson var den fria versens och prosalyrikens pionjär inom den svenska
litteraturen. I diktsamlingen Notturno (1885) var såväl versernas form
som det djärva bildspråket nytt och, för somliga läsare, chockerande. Kritiken
var oförstående och kallsinnig. Då Hanssons mest betydande prosaverk Sensitiva amorosa utkom (1887) möttes den av än hårdare kritik.
Hans skildringar av själslivets dunkla krafter undfick mästrande och
moraliserande kommentarer. Oförvägen återkom han året därpå med Parias,
en samling noveller där kriminalitet och brottets psykologi står i fokus.
Determinism och pessimism utgör grundtoner i de båda besläktade verken. Hansson
var också en det skånska landskapets diktare, om än han, som levde större delen
av sitt liv utomlands, främst tecknade det ur tanke och minne. I romanen Resan
hem (1895) berättar han om sin ungdom och den smärtsamma oförmåga att finna
sig till rätta i hembygden som ger till resultat en ständigt ouppfylld
hemlängtan. Det skånska landskapet återkommer i hans under 1900-talets första
år utgivna diktsamlingar, bland dem Dikter på vers och prosa (1901).
Hansson hade nära, och bitvis stormiga, kontakter med flera av samtidens stora
diktare – Strindberg, Levertin, Heidenstam. Han var också den som introducerade Nietzsche
för en nordisk publik.”
Ola Hansson och hans hustru
Laura Mohr tillbringade större delen av sina liv på kontinenten där de flyttade
från plats till plats. De var energiskt verksamma som skribenter, men slutet av
deras liv blev alltmer bekymmersamt. Denna beskrivning kommer från Wikipedia:
”I München var båda makarna mycket produktiva, men utvecklade
samtidigt en ömsesidig alkoholism och stegrande paranoida drag – något som fick
Mohr att tvånginterneras den 11 april 1905 som ’samhällsfarlig’ med diagnosen ’svårartad
paranoid psykos’ som hon ansågs ha introducerat Hansson i. Hansson gjorde vad
han kunde för att få sin hustru fri och lyckades med det i september samma år.
I samband med detta förvisades paret från Bayern i tre år.
Paret
flyttade efter 1905 runt i Europa med några längre stopp i Meudon 1909–1916 och
i Berner Oberland i Schweiz 1916–1918. Under denna tid fick Hansson ett
statsstipendium förmedlat av Svenska Akademien och blev även förste mottagare
av Frödingstipendiet 1913. Under denna tid skrev Ola Hansson ett flertal förvirrade
brev till svenska institutioner, bland annat till Esaias Tegnér d.y. i Svenska
akademien vari han krävde nobelpris för sig själv och sin hustru.”
Prinsessan Ingeborgs väg ligger på Södra Djurgården och är
en kort väg som sveper förbi Isbladskärret, den lilla fågelrika sjön som hyser
en hägerkoloni. Prinsessan Ingeborg
(1878–1958) kom från Danmark, dotter till Fredrik VIII av Danmark och hans maka
Louise, som var dotter till Karl XV av Sverige. Hon var gift med prins Carl,
son till Oscar II. Äktenskapet var arragerat men anses ändå ha vart lyckligt,
och prinsessan var en populär i den tidens Sverige. De bodde i en stor villa,
Parkudden, på Djurgården.
Johan Banér (1596–1641)
är en av de militärer som har blivit ihågkomna i form av gatunamn på Östermalm.
Banér tillhörde en gammal adlig släkt med anor från 1300-talet. Han liv kom att
präglas av krigen han deltog i. Som ung var han med i det ryska kriget
(1610–17) och sedan steg han snabbt i graderna. Han anses ha varit en av de
drivande vid Gustaf II Adolfs seger i slaget vid Breitenfeld 1631, där han
förde befäl över härens högra flygel. Banér ledde den segrande svenska hären
vid slaget vid Wittstock och ledde sedan den svenska härens återtåg till norra
Tyskland då den blev tillbakapressad under trettioåriga kriget. Hans
framgångsrika militära karriär kröntes av segrarna vid slagen vid Chemnitz 1639
och Pressnitz 1641.
Wikipedia skriver så här om hans person:
”Banér var känd för sin stora aptit på mat, starkvaror och
kvinnor. Han svor och ansågs snar till vrede men genom sina goda
ledaregenskaper uppskattades Banér av sina underlydande. Av sina motståndare
ansågs han som en råbarkad slugger, urtypen för en befälhavare där gåpåaranda
och mod kompenserade bristande taktik. Hans temperament och brist på diplomatisk
begåvning gjorde att han ofta kom i konflikt med allierades befälhavare.”
Denne macho-militär avled av
skrumplever 1641.
Dag Hammarskjölds väg är ett av de nyare gatunamnen i
Stockholm. Förr sågs den som en förlängning av den redan långa Strandvägen, och
namnbytet skedde först 1999.
Dag
Hammarskjöld (1905–61) var diplomat, ämbetsman, adelsman nationalekonom,
jurist och författare. Han var medlem av Svenska Akademien sedan 1953 och
tilldelades postumt Nobels Fredspis efter sin död 1961. Han var son till den
konservativt sinnade Hjalmar Hammarskjöld, som var ecklesiastik- och
statsminister i en partipolitiskt obunden ministär under första världskriget.
Dag Hammarskjöld gjorde efter akademiska studier vid Uppsala universitet en
karriär som ämbetsman, i en rad olika roller. Han samarbetade bland annat med den
socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss.
Hammarskjöld ingick i flera
socialdemokratiska regeringar men gick aldrig med i partiet. Wigforss beskrev
honom som modern tory-demokrat. Hammarskjöld sympatiserade med den
socialdemokratiska fördelningspolitiken och planhushållningen, men var mera
borgerlig i synen på den statliga byråkratin och dess förhållande till
medborgarna. Hammarskjöld höll i politik som kultur en balans mellan gammalt
och nytt, och ”just det balanserade omdömet, jämvikten mellan olika sidor hos
en stor naturlig begåvning” nämner Wigforss som typiskt för Hammarskjöld.
Hammarskjölds verksamhet
kröntes av hans uppdrag som generalsekreterare i FN från 1953. Det kom i hög
grad att präglas av det kalla krigets motsättning mellan stormakterna, där han
inte var uppskattad av Sovjetunionen, som till och med drev igenom en förtroendeomröstning
i FN där Hammarskjöld dock fick den stora majoritetens stöd. Under hans tid som
generalsekreterare inföll bland annat Suezkrisen, Ungernkrisen och
inbördeskriget i Kongo. Hammarskjöld avled då planet störtade som skulle föra honom
till ett möte med ledaren för utbrytarprovinsen Katanga, Moise Tshombe, i
Nordrhodesia, nuvarande Zambia. Om det rör sig om en olycka eller ett sabotage,
det vill säga ett mord, är fortfarande en oavgjord fråga. Hammarskjölds död var
en stor internationell händelse, och fortfarande är Hammarskjöld den ende av
FN:s generalsekreterare som dött på sin post.
Dag Hammarskjöld var lågmäld,
intellektuell och mild i sin framtoning. Tankar och dikter samlades i volymen Vägmärken efter hans död. Hammarskjöld
har hyllats mycket för sina fredsbevarande insatser. En sådan hyllning är att
han blivit motiv på den nya 1000-kronorssedeln.
Dag Hammarskjöld levde i en
värld av internationella kontakter och diplomater. Hans väg löper följaktligen
genom den så kallade Diplomatstaden, där främmande länders ambassadpersonal ständigt
påminns om honom.
Fler gatunamn och personer
längre fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar