Vem döljer sig i gatunamnet? (6)

Armfeldtsgatan är en tvärgata till Erik Dahlbergsgatan på Östermalm. Vilken i ätten Armfeldt som gatan egentligen är döpt efter finns det inga säkra uppgifter om. De det kan röra sig om var samtliga militärer och alltså ytterligare ett tecken på att de som namngav Östermalms gator värnade om att militära storheter ur historien ska leva vidare genom gatunamnen. 

Carl Gustaf Armfeldt (1666–1736) var en viktig gestalt under Karl XII:s kig i Finland och deltog även som officer i fättåget i Norge, och det var Armfeldt som ledde de svenska truppernas återtåg därifån över de jämtländska fjällen. 

Sonsonen Carl Gustaf Armfeldt den yngres (1724–92) liv är ingen success story. Han var befälhavare under Gustav III:s krig mot Ryssland 1788–90 och intitiativtagare till ett uppror bland svenska offcerare, Anjalaförbundet, och blev dömd som förrädare och slutade sitt liv i fängelse. Gustaf Mauritz Armfeldt (1757–1814) var däremot en favorit hos kungen, men kom sedan i konflikt med den nya överheten efter Gustav III:s död, dömdes, fick upprättelse, gick i rysk tjänst och slutade som finsk-rysk greve.

Lill-Jans Plan ligger där Engelbrektsgatan möter Valhallavägen, inte så långt från Armfeldtsgatan. För att vara plan är den ovanligt bevuxen, och denna lilla gröna plats har fått namn efter samma person som vi också möter i namnet Lill-Jansskogen i närheten. Vem var Lill-Jan? Egentligen inte en person utan en krog, men krogen hade namn efter sin ägare, som också var skogvaktare och hovjägare på markerna som utnyttjades för jakt av kungehuset. En uppgift från 1690 säger att platsen var skogvaktaren Johan Perssons tomt.

Nordenflychtsvägen ligger bland de övriga ”författargatorna” i den västra delen av Kungsholmen, döpt efter Hedwig Charlotta Nordenflycht (1718–63). Hon var en av de främsta poeterna under 1700-talet och livligt delaktig i den tidens debatt. Jag citerar följande ur Wikipedias artikel:

”Nordenflycht vann berömmelse med diktsamlingen Den sörgande Turtur-duvfan (1743) som författades under sorgearbetet efter hennes andra makes död. 1744–1750 gav hon ut fyra volymer som hon kallade Qwinligit Tankespel. Hon följde på ett engagerat sätt sin samtids debatter och många av hennes verk har karaktären av debattinlägg i politiska, filosofiska och religiösa frågor, samt i frågor om kvinnans fri- och rättigheter. Förutom poesi skrev Nordenflycht även rokokovisor (Dorillas kväde). Av hennes verk kan särskilt Fruentimrets försvar (1761) framhållas, i vilken Nordenflycht efter ett långt och indignerat förord försvarar det kvinnliga könet i vilket Rousseau klandrar kvinnan för teaterns fall, samt Fruentimbers Plikt at upöfwa deras Wett, 1741, där hon angriper kvinnoförtrycket och hävdar kvinnans rätt till boklig bildning.”

Nordenflycht var god vän med Gustaf Fredrik Gyllenborg och Gustav Philip Creutz, som båda har gator uppkallade efter sig i samma område. De tre författarna anses ha stått för franskklassicismens genombrott i Sverige. Nordenflycht var en centralpunkt i det litterära livet i sin tids Stockholm och samlade även många andra författare kring sig.

En sentida kollega till henne var Birger Sjöberg (1885–1929), som är mera förbunden med Vänersborg där han var född än med Stockholm. Men Sjöberg bodde i Stockholm under två perioder, först 1900–01 då han arbetade som guldsmedslärling och bodbiträde, sedan några år därefter då han var verksam som journalist på Stockholms Dagblad. Hans journalistiska karriär fortsatte på Helsingborgs-Posten och Sjöberg flyttade då till Skåne. Birger Sjöbergs väg ligger i Kristineberg och är en tvärgata till Nordenflychtsvägen.

Mest känd är Sjöberg genom visorna i debutsamlingen Fridas visor (1922), som Sjöberg själv tonsatte, och flera av sångerna sjungs fortfarande. I dikterna skildrar han småstadslivet i ”Lilla Paris”, det vill säga hemstaden Vänersborg (vars likheter med Paris inte är överväldigande). Dikterna är idylliska, komiska, ironiska, och i huvudsak är skildringen av Frida och småstadsmiljön solig och positiv. Sjöbergs fortsatta karriär kom dock att gå i en annan riktning. Här citerar jag ur presentationen i litteraturbanken.se, en text skriven av Lotta Lotass:

”Sjöbergs litterära framgångar fortsatte med romanen Kvartetten som sprängdes (1924). Även här är den småborgerliga småstaden berättelsens nav. Stadens stråkkvartett ger sig in i ekonomiska spekulationer och konflikten mellan fri konstnärlighet och säker bärgning löper som en röd tråd genom romanen. Idyllen förmörkas av börskrasch och belåning, men grundtonen är trots detta muntrande i tron på förnöjsamhetens och anspråkslöshetens lön. Med diktsamlingen Kriser och kransar (1926) spränger Sjöberg plötsligt idyllen. Här möter en omedelbar och säregen modernism, tillkommen i ett febrilt skaparrus och under inflytande av modern bildkonst. Sjöbergs bildspråk är suggestivt, expressivt, konkret och spänt till bristningsgränsen i skildringen av brustenhet, splittring och själsnöd. Som hugget i sten står det kärva, oförställda språket drivet till en hallucinatorisk intensitet där falskhet och lögn kläs av och ställs ut i en oblidkelig och tvingande belysning. Kriser och kransar möttes med oförstånd av kritiker och publik då den gavs ut; idag ses den som ett av den svenska litteraturens stora banbrytande mästerverk.”

De flesta dikterna i Kriser och kransar är långa, till exempel den märkliga Konferensman. Här har jag valt ett kortare exempel, Orons eldmetoder.

Orons eldmetoder svida – det är givet!

Hjärna hon vädrar, hjärta hon flår.

Gamla märken, broder ... Oron bär i livet

irrande blick och blåsande hår.

Var det henne lyster

flacka och gno,

växtlighet rår.

Hennes tunga syster

nämner man Ro.

Den är rund kring knogen –

den är skördemogen!

Oro är Vår.

Hör hur stormen sopar! Mars vill allting ramma.

Vojande sång kring väntande jord.

Din förlossning bidar du, vår trogna mamma.

Intet jag hör – en nöd utan ord.

Oro skall dig driva,

plåga dig slå,

tills de små flarn

buda och beskriva

susande så:

”Lidit har hon gruvligt.

Se dock vilket ljuvligt

blomstrande barn!”

Oro, du förvirrar, hetsar mig med klådan,

blåser mig dit – och dinglar mig dän.

Men när dött jag stirrar, drar du eld ur lådan –

sticker ett sprak i surnande trän.

Hellre vild och dyster,

blott du ändå

ger mig din ans!

Bröstet hårt du kryster,

tungt kan du slå,

lågor kan du tvinna ...

Bäst är dock att brinna.

Oro är dans!

Gyllenstiernsgatan ligger på Östermalm och är en parallellgata till Oxienstiernsgatan. Johan Göransson Gyllenstierna (1635–80) var greve och riksråd, känd för att ha organiserat den svenska härens seger över danskarna i slaget vid Lund 1676. Han har fått ett gott eftermäle och ansågs vara rådig och omdömesgill. Som en av kung Karl XI:s gunstlingar blev han en av rikets mäktigaste män och hävdade ordning och sparsamhet i rikets finanser.

Klas (eller Clas) Fleming (1592–1644) var Stockholms förste överståthållare. Som sådan bedrev han ett omfattande arbete med stadens gatureglering när gatorna såg helt annorlunda ut än nu. Han hade säkert inte ogillat att han blivit ihågkommen med en av de längsta och bredaste gatorna på Kungsholmen, Fleminggatan. Före 1885 hette gatan Reparebansgatan och ännu tidigare Glasbruksgatan.

Vid sidan av sin administrativa karriär var Fleming militär, född i Finland, och blev med tiden amiral med stor betydelse för den svenska flottans organisation. Som amiral deltog han i strider mot Danmark. Det kan också noteras att Fleming var den som anlade Wira bruk i Uppland, i dag ett välbesökt turistmål.

Stora smedjan vid Wira bruk.

Peter Myndes Backe fick sitt namn 1937 och ligger vid Slussen. 

De flesta stockholmare har nog gått längs gatan på väg mellan Slussens tunnelbanestation och Götgatan. Peter Mynder, som avled 1698, var en inflyttad holländare som anlade ett tobaksspinneri i trakten. Så mycket mera har jag inte hittat om honom.

Flera gatunamn inom kort.