Pedro Jóia – förenar klassisk gitarr med fado

När fadosångerskan Mariza framträdde i Stockholm nyligen, kompades hon av bland andra José Manuel Neto, förmodligen den mest kände musikern på portugisisk gitarr i dag, detta efter medverkan under många turnéer och massvis med skivinspelningar. Hans kollega på spansk (klassisk) gitarr, Pedro Jóia, är i fadosammanhang mera obemärkt, trots att det rör sig om en skicklig musiker med stor rutin och flera egna album bakom sig. Före Marizas konsert hade jag ett kort samtal med Pedro Jóia.

 – Jag kommer från Lissabon och började spela klassisk gitarr när jag var sju. När jag var sexton år flyttade jag till Spanien för att studera flamencogitarr, mest i Córdoba. Jag spelade med och studerade för stora gitarrister där. Sedan, i början av 90-talet, återvände jag till Portugal för att inleda min egen karriär som gitarrsolist. Vid den tiden började jag närma mig fadon och den portugisiska gitarren. Det som intresserade mig mest var att transponera musiken för portugisisk gitarr till den klassiska gitarren. Det var min stora utmaning.

Men du spelar båda instrumenten nu?

– Nej, jag spelar fortfarande bara klassisk gitarr.

När jag invänder att jag sett Pedro spela portugisisk gitarr på Youtube förklarar han:

– Det är inte portugisisk gitarr utan en klassisk gitarr som är byggd så att den liknar en portugisisk gitarr, men den har sex strängar, inte tolv som den portugisiska gitarren. Den låter också som en portugisisk gitarr för att jag med den teknik jag har utvecklat ska efterhärma klangen från det instrumentet.

Du säger att du började närma dig fadon. Den var alltså inte din musik från början.

– Nej, jag började med klassisk gitarr, fado var inte en musik som var vanlig hemma när jag växte upp. Mina föräldrar lyssnade till fado då och då, men det var inte så ofta.

Till skillnad från José Manuel Netos är ditt namn inte så vanligt på inspelningar med fado.

– Nej, José Manuel Neto föddes in i fadon, han hade med sig den från början, finns i centrum av orkanen. Hans mamma var fadosångerska.

Jag har sett att du har gjort flera egna skivor, bland annat en sorts hyllning till Armandinho, À Espera de Armandinho. Och du spelar musik av Carlos Paredes. Vad betyder de gitarristerna för dig?

– De är mycket viktiga och de är helt olika. Carlos Paredes tillhör den andra hälften av 1900-talet, och han spelade i Coimbrafadons stil. Han var vår samtida. Jag mötte till och med Carlos Paredes och spelade med honom ibland. Jag var med i början av ett par av hans konserter i Lissabon. Armandinho var den stora skaparen av fadons gitarrstil. Han är fadern till den moderna spelet på portugisisk gitarr i Lissabon. Han dog 1946, så jag hade tyvärr ingen chans att möta honom.

Armandinho.

Den portugisiska gitarren är ett mycket intressant instrument för mig. Eftersom jag inte spelar den är det en utmaning för mig att spela musik för portugisisk gitarr på mitt klassiska instrument, att spela Armandinho och Carlos Paredes med fadogitarrens teknik. Att så att säga spela den klassiska gitarren och den portugisiska gitarren på samma gång.

(Under samtalet tar Pedro fram gitarren och spelar lite för att visa vad han menar. Det finns flera Youtubefiler där man kan höra honom spela instrumentet. Lyssna till exempel på Fado Lopes här:

https://www.youtube.com/watch?v=PGVcUpRXn7E)

Finns det andra gitarrister inom fadon som du beundrar? En del gitarrister nämner gärna José Nunes.

– Ja, naturligtvis José Nunes, som också var en fin kompositör. Och Carlos Gonçalves som jag känner, José Fontes Rocha, Domingos Camarinha … Jaime Santos förstås.

Det finns många goda gitarrister nu också.

– Det gör det, men det är de här lite äldre gitarristerna som skapade det moderna sättet att spela portugisisk gitarr.

Portugisisk gitarr.

Känner du till Artur Paredes, Carlos Paredes far?

– Ja naturligtvis, han var en stor gitarrist och kompositör. De var en hel familj av gitarrister, även Arturs far Gonçalo Paredes var en viktig gitarrist. Jag tror det finns några enstaka inspelningar med honom till och med, från början av 1900-talet, kanske 1904.

Artur Paredes var förresten god vän med Armandinho. De spelade tillsammans ibland, men de gjorde inga inspelningar ihop. De spelade i olika stilar och med olika gitarrer eftersom den som används i Lissabon är lite mindre än Coimbras gitarrer. Det var Armandinho som förstorade Lissabongitarren när han bad den förste i familjen Grácio, João Pedro Grácio, farfar till Gilberto Grácio, att bygga instrumentet.

(Grácio är en familj som i flera generationer verkat som instrumentbyggare.)

Många gitarrister är även kompositörer. Komponerar du också?

– Jag komponerar mycket, jag har gjort flera skivor med mina egna kompositioner. Och jag förbereder nu några egna fadostycken som ska spelas på det sättet som jag visade dig. Det här är stycken som också kan sjungas som sånger.

Hur kommer det sig att du medverkar under Marizas turné?

– Jag blev inbjuden att medverka för flera år sedan, och vi har arbetat tillsammans i fyra år nu. Innan jag började spela med Mariza har jag jobbat med andra fadomusiker, jag har spelat mycket med Ricardo Ribeiro och Raquel Tavares till exempel.

Jacaranda, ett av Pedro Jóias album.

Spelar du på fadoställen i Lissabon?

– Nej, jag gillar inte att spela där men jag tycker om att gå dit för att lyssna på fado.

Samtalet glider här över på olika fadoställen i Lissabon och Pedro menar att en del artister får allt svårare att uppträda där när de blir alltmer efterfrågade på konsertestraden. Hans kollega José Manuel Neto spelar nästan enbart på konserter numera.

Du har rest mycket utomlands. Tycker du att publiken där är annorlunda än i Portugal?

– Den stora skillnaden är ordet. Ingen förstår ett ord av vad som sjungs här, och i Portugal förstår man alla orden. Och ordet är oerhört viktigt inom fadon, man kan säga att orden till och med är viktigare än musiken. Den har blivit mera betydelsefull, men allting startade med ordet och poesin. Och fadons poesi är mycket rik. Den berättar om speciella ställen i Lissabon, om traditioner och människor där. Man måste känna kulturen och livet där för att förstå poesin fullt ut.

Men tror du att en utlänning ändå kan förstå fadon, och då menar jag inte orden utan musiken?

– Javisst, för att musiken är så intensiv. Jag tror att en svensk eller en finländare som hör musiken är mottaglig för att all känsla och själ i musiken når fram.

Om jag var portugis skulle jag kanske vara lite irriterad över att alla utomlands talar om fadon, men ingen verkar intresserad av annan portugisisk musik.

– Ja, det beror på att fadon är den enda portugisiska musik som vi kunnat exportera.

Vad vet du då om svensk musik?

– En bra fråga. Svensk musik för oss är lika med ABBA.

Vad är dina närmaste planer?

– Nu turnerar jag med Mariza och under tiden har jag mina egna projekt som solist. Jag ska närmast till Kap Verde, och så ska jag med Mariza till USA. Jag har en egen trio med accordeon och bas och vi har många konserter. Jag försöker planera så att jag kan förena Marizas och mina planer.

Fadon har varit populär länge nu.Vad tror du om dess framtid?

– Det är en fråga som alla tänker på. Vi är väldigt angelägna om att behålla fadons särart, dess essens, samtidigt som det finns en stor kommers kring fadon just nu.

Till sist ber jag Pedro nämna fem fadomusiker som man bör lyssna till.

– Då säger jag Mariza förstås. Och Camané, Ricardo Ribeiro, Carminho … och Raquel Tavares.

Du nämnde bara musiker som är verksamma i dag. Inga av de äldre.

– Å, de är så många och så underbara, man ska lyssna till dem allihop.

PS. Ett tack till Carmo Stichini, som förmedlade kontakten med Pedro Jóia och även bistått med bilder.