När fadosångerskan Mariza uppträdde i Konserthuset i
Stockholm i förrgår kväll var det efter en lång bortavaro från Stockholms
scener. Jag hörde henne på Södra teatern när hon nyligen hade fått sitt
internationella genombrott och något eller ett par år senare på Chinateatern.
Dessa konserter ligger över tio år tillbaka i tiden. Marizas långa frånvaro
från Stockholms konsertscener (däremot har hon uppträtt i Uppsala flera gånger
under mellantiden) kan vara en förklaring till det stora intresset kring hennes
konsert; lokalen var nästan utsåld, i alla fall upp till första balkongens
platser.
Marizas ställning som
den nya fadons mest omtalade artist, den ”nya fadodrottningen”, vilar förstås i
första hand på hennes meriter som sångerska. Men hon fick i samband med
debutskivan Fado em Mim (2001) en
utmärkelse av BBC för den bästa europeiska skivan inom så kallad världsmusik,
något som har varit en draghjälp för hennes genomslag även här. Som bekant har
en utländsk artist svårt att slå igenom i Sverige utan att först göra det i
Storbritannien eller USA. Framgången följdes upp av Mariza med ett mycket ambitiöst
turnéprogram; enligt uppgift cirka 160 konserter om året, något som inte bara
kräver energi och hängivenhet, utan också god fysik.
I mellantiden har vi
kunnat höra Mariza på flera nya skivor. För mig är fortfarande hennes tredje
album Transparente från 2005 det
bästa, medan jag såg Terra från 2008
som mera halvhjärtad. Inget fel på sången, arrangemangen eller medmusikanterna,
men jag tyckte då skivan var ny att kombinationen av fado med musik med starka
afrikanska och brasilianska impulser kändes aningen hemlös, kanske också som en
ängslig anpassning till en vidgad internationell publik. Jag tror att en och
annan portugisisk röst har ansett detsamma, för då Mariza återkom med Fado Tradicional (2010) var det med en
mycket mera ortodox fado som inte kan ha gjort någon traditionalist besviken.
Sedan dess inget nytt, men inom kort utkommer Mundo, en titel snarlik Terra
(mundo är ”värld” på portugisiska, terra ”jord” på latin).
Konserten i förrgår
kväll lanserades i förhandsinformationen som en återblick på Marizas första 15
år på den internationella scenen, men blev i praktiken mer en lansering av den
nya skivan, och jag tror att Mariza presenterade det mesta som finns med där i
en osedvanligt lång konsert på två och en halv timme utan paus. Som sagt, god
fysik samt koncentration krävs om inte publiken ska tappa intresset. Och den
hade säkert inte haft något emot ytterligare någon timme.
Mycket nytt men också
en del av de sånger som Mariza tidigare blivit känd för. Hon började med en
sång ur Amália Rodrigues tidiga
repertoar helt a capella, en lika djärv som originell upptakt. Sånger som Pedro Rodrigues Primavera och Barco Negro av
brasilianarna Caco Velho och Piratini, med reviderad text av David Mourão-Ferreira, var också slagnummer för den eviga
fadodrottningen Amália. Liksom Alfredo
Marceneiros Maldição, i Marizas tolkning en magnifik och muskulös konstruktion
av kraft och inlevelse. Amália Rodrigues skrev texten till Ó Gente da Minha Terra, Marizas speciella signaturnummer, och den
ingick förstås också. Hon sjöng Jorge
Fernandos Chuva, lanserad på debutskivan, i en version som avvek så starkt
från inspelningen att man knappt kunde känna igen den (vilket den portugisiska
delen av publiken gjorde ändå). Dessutom några nya fados i samma anda, och
Mariza betonade också att fado inte alltid är sorgsen musik, vilket leddes i
bevis med ett par snabbare, rytmiska nummer.
Från den nya skivan fanns
också en del sånger från Afrika och Latinamerika, eller med starka influenser
därifrån. Jag fäste mig speciellt vid det nummer som enligt Mariza var ett
exempel på den musik som görs av dagens musiker i Lissabon med afrikansk
bakgrund. Troligen kommer jag, med konserten i färskt minne, att gilla den nya
skivan bättre än Terra. Anledningen
kan vara så enkel som att Mariza i korta kommentarer gjorde klart varför hon
valt just den musiken och hur starkt den är förbunden med hennes egen, och
hennes familjs, historia. Med personliga anknytningar till både det afrikanska
och det latinamerikanska har Mariza bättre förutsättningar än någon annan i
dagens fado att kombinera drag från dessa olika musikkulturer på ett nytt sätt –
även om de redan fanns med i fadon då den kom till i början av 1800-talet.
Det kan vara en
tillfällighet, men repertoarvalet i förrgår kan möjligen tolkas som en framtida
färdriktning. Inte en enda sång av fadons mest sjungne moderne kompositör Alain Oulman, en man med klassisk musikskolning
(Cristina Branco sjöng sex stycken
vid sin senaste Stockholmskonsert!). Inte heller något av teatermannen Frederico Valério. Det verkar alltså
som om Mariza valt bort sådan fado som ursprungligen skrivits för revy eller
film (Valério) och den sofistikerade fado som vetter åt litterär visa, ibland
med slående likheter med klassisk romans (Oulman). Till förmån för de mer
kraftfulla och intensiva rytmerna och uttrycken i afrikansk och latinamerikansk
musik. Men om detta är Marizas framtid får just framtiden visa.
Mariza har alltid
varit en utmärkt sångerska. Hon har en bra röst med en styrka som få kan
konkurrera med, en utpräglad rytmkänsla och en förnämlig, närmast virtuos
sångteknik. Att jag under konserten inte hörde henne sjunga en falsk ton beror
säkert inte enbart på mitt bristande gehör. Marizas specialgren är hennes
hantering av sångernas dynamiska förlopp, som blir rikt varierat och antingen
leder till en avslutning som en brant krön, en klimax, eller till en lugn,
avstannande vilopunkt. Ord som känsla, kraft, intensitet och energi är vanliga
när hennes musik beskrivs. På denna konsert tyckte jag också att hon ofta
visade fram en mera återhållen, dämpad och eftersinnande sida, och det är
egentligen första gången jag reflekterat över vilken vacker röstklang hon
besitter när hon avstår från att spänna de vokala musklerna.
Frågar man en
fadosångare om vad som är viktigast i musiken, så svarar de alltid att det är
att föra fram textens innehåll och poetiska kvaliteter. Detta kan vara av underordnat
intresse för den som inte kan portugisiska. Vi får lita till vad musiken har att förmedla, vilket brukar
räcka långt. Mariza sjunger med medvetna kontraster, pauser, förlängningar av
vissa toner och ibland vidlyftiga melismer på enskilda stavelser. Hon kan skärpa
uttrycket med tungspets-rrrr och väsande ssss-ljud som breder ut sig över ett
par tre sekunder. Sådana sångtekniska detaljer bidrar till att texten i vissa
fall kan bli svår att uppfatta även för portugiser, ungefär som att svenskar
har svårt att höra operatexter även när de sjungs på svenska.
Mariza kompades denna
gång av José Manuel Neto,
portugisisk gitarr, Pedro Jóia,
spansk gitarr, Yami, basgitarr, och
i några sånger av Vicky Marques,
slagverk. Vi är vana från fadokonserter i Stockholm att kompet är av högsta
klass, och det gällde förstås här också. José Manuel Neto har jag hört ganska
många gånger och det är alltid roligt; utan större åthävor spelar han lyhört,
fantasifullt och kreativt. Därför var det synd att konserten inte lämnade utrymme
för ett rent instrumentalt nummer. Pedro Jóia är lite ovanlig på sin spanska
gitarr. Med en utbildning på klassisk gitarr och med framstående spanska
gitarrister i flamencotraditionen som pedagoger kan han bidra med accenter och
speltekniker som är särskilt lyckade när Mariza tar sig an latinamerikansk
musik. (Jag gjorde en liten intervju med Pedro Jóia före konserten, och den
kommer i bloggen inom kort.)
För en svensk publik
är fado ännu en lite exotisk musik. Vi vill gärna att den ska vara ”äkta” och
ursprunglig, men inte så äkta och ursprunglig att vi exkluderas ur den
musikaliska gemenskapen. En och annan Lissabonturist har irriterat sig över att
det finns gott om andra turister på de fadoställen där man vill avnjuta den
genuina portugisiska musiken. Men i dag är de fadohus som kan engagera de bästa
artisterna beroende av en stor publik varav en betydande del är utländska
besökare. Och den ursprungliga fadon serverades aldrig på konsertscener av
världsartister inför en publik som betalat hundratals kronor för att höra dem
genomföra ett omsorgsfullt utarbetat scenprogram.
Det är en delikat uppgift
för dagens ledande fadomusiker att dels förvalta en gammal tradition, dess
motiv, uttryck och stilar, dels presentera den med en professionalism som gör
den attraktiv för en växande utländsk lyssnarskara. Mariza har under många år
visat att hon lyckas med det. Några andra som har 1) varit med i många år, 2) utarbetat
en personlig stil med integritet, 3) nått en mycket hög professionell nivå, och
4) bidragit till fadons moderna repertoar är Camané, Cristina Branco och Katia
Guerreiro. Vem man gillar mest är en smakfråga. Vem som är bäst kan man ha
en åsikt om, men det handlar om fyra olika sätt att närma sig fadon och lika
skiljaktiga sätt att uttolka den. Ojämförliga storheter. Det enda säkra är att
någon ny Amália Rodrigues inte är i sikte.
Om några år är det sannolikt
att den unga, för en utländsk publik tämligen nya sångerskan Carminho bör räknas till denna
rutinerade elit. Hon är det största löftet inför framtiden för närvarande, men
hon är långtifrån ensam som sådant. Och Carminho sjunger på Kulturhuset i
Stockholm den 8 oktober.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar