”Anna Achmatova
(1889–1966) är en av 1900-talets största ryska poeter. Hennes diktarliv blev
långt – hon började skriva vid 11 års ålder och fortsatte så gott som fram till
sin död, under ett liv som skulle kunna utgöra en katalog över vårt århundrades
fasor. I och med den första diktsamlingen 1912 blev hennes berömmelse omedelbar
och hennes diktning älskad – trots förföljelser och publiceringsförbud hade hon
försvarare till och med inom partileden.
Achmatova anknyter i
sin poesi till den stora ryska prosatraditionen – hennes lyrik är nästan
genomgående uppbyggd kring ett tema som utvecklas novellistiskt, och den är
till sin form enkel, talspråklig och relativt lättillgänglig. Men därutöver
finns den dimension sm undandrar sig alla verbala formler – en oförliknelig
konstnärlig personlig kvalité, som gjorde henne till den både mest älskade och
mest omstridda poeten i sin generation.”
Jag gör det lätt för
mig genom att citera ur baksidestexten till Anna Achmatovas Ett poem utan hjälte (W&W-serien
1978), dikter i urval och tolkning av Hans Björkegren, i stället för att
formulera något själv. Det finns för övrigt mycket att läsa om Anna Achmatova
på internet, till exempel här:
Och boken Ett poem utan hjälte inleds av ett
intressant förord om författaren av Hans Björkegren. Det är en av de där
böckerna som redan är gammal men som aldrig tycks åldras. En bok att återkomma
till många gånger. Vilket jag hoppas att de här smakpoven på Hans
Björkegrens tolkningar av poeten vittnar om.
Kärleken
Än ringlar den sig
som en orm,
ett trolldomsnystan
vid hjärtat,
än kuttrar den dagen
lång
likt duvan vid
förnsterluckan,
än gnistrar den
rimfrostvit
och skymtar i
lövkojans dvala.
Men hemligen vill den
förjaga
all glädje och
sinnesfrid.
Så milt och ljuvt kan
den snyfta
i smäktande
stråkmusik.
Förskräckt kan jag
skymta den i
ett leende hos en
okänd.
(1911)
* * * * *
Svart ligger
havsträdgårdsvägen.
De gula lyktorna
lyser svagt.
Jag är mycket lugn.
Men helst
vill jag slippa tala
om honom.
Trofaste, käre, vi
skall bli vänner …
och vandra och kyssas
och åldras …
Som snöstjärnor skall
de lätta
månaderna flyga över
oss.
(1914)
* * * * *
Ingen lysnar till
sånger mer.
Den varslade tiden är
inne.
Du, den sista,
världen är inte längre
underbar. Krossa inte
mitt hjärta.
Alldeles nyss var du
fri som
svalan på sin flykt
om morgonen.
Plötsligt var du en
svulten tiggerska
Som knackar på
främmande dörrar.
(1917)
* * * * *
När en människa dör
förvandlas hennes
porträtt.
Blicken blir
annorlunda. Läpparna
ler ett annat leende.
Jag märkte det när
jag återvände
från en poets
begravning.
Sedan dess har jag
ofta studerat det
och fått min känsla
bekräftad.
(1940)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar