Höjdpunkter inom fadon (16). Alfredo Marceneiro, O Pagem (cirka 1960)

Alfredo Marceneiro (1891–1982) är fadons mest legendariske manlige sångartist. Frågan man unga musiker i dag om deras favoritsångare, så svarar de för det mesta Alfredo Marceneiro. Men det beror knappast på att hans röst eller sångteknik skulle vara särskilt enastående; både i tonbildning och tonträffning kan han slira en aning. Men den starka känsla han sjunger med går inte att ta miste på, och Marceneiro är också anmärkningsvärd i den för fadon så viktiga texttolkningen.

Han har blivit en symbolgestalt för fadon genom sin långa karriär på enkla fadoställen, ett slags ”Senhor Fado” som vittnar om fadokulturens bohemiska, informella och kringströvande väsen. Hans personliga uppträdande med handen i fickan medan han sjöng har också blivit stilbildande. Alfredo Marceneiro hette egentligen Alfredo Duarte och kallades Marceneiro på grund av sitt yrke i unga år som finsnickare. Han är upphovsman till några av den traditionella fadons mest slitstarka melodier, som Fado Cravo och Fado Bailado. Även melodin i O Pagem – med en av de mest originella texter han sjöng – har levt vidare som en traditionell fado, Fado Pagem.

Todas as noites um pagem

Com voz linda e maviosa

Ía render homenagem

Á Marquesinha formosa.

Mas numa noite de agoiro

O Marquês fero e brutal

Naquela garganta de oiro

Mandou cravar um punhal.

E a Marquesa delirante

De noite em seu varandim

Pobre, louca, alucinante

Chorando, cantava assim:

Óh minha paixão querida,

Meu amor, meu pagem belo,

Foge sempre minha vida

Deste maldito castelo.

Jag saknar uppgifter om kompmusiker och inspelningstid för O Pagem. Men troligen är den gjord omkring 1960 och vid den tiden kompades Afredo Marceneiro oftast av Francisco Carvalhinho, portugisisk gitarr, och Martinho d’Assunção, spansk gitarr. Här är inspelningen:

https://www.youtube.com/watch?v=kYeFXF0-Otc

Varje kväll brukade en page

med en vacker och ömsint röst

visa sin vördnad

för den vackra markisinnan.

Men en olycksbådande natt

stack den grymme

och brutale markisen

i den gyllene strupen en dolk.

Och markisinnan

på natten från sin balkong,

ursinnig, eländig, galen och hallucinerande,

grät och sjöng som så:

O min älskade,

min kärlek, min vackra page,

jag önskar jag kunde fly för livet

från detta fördömda slott.