Pedro Jóia igen

I oktober förra året gjorde jag en kort intervju med gitarristen Pedro Jóia, som var i Stockholm för att spela med fadosångerskan Mariza under hennes konsert i Konserthuset. Intervjun publicerades i bloggen den 13 oktober 2015. Det hade då varit lämpligt att också ta upp ett par av de skivor som Pedro Jóia har gjort, men ingen av skivorna var då möjlig att få tag på. Långt senare har jag lyssnat på två av dem och tar upp dem här. De har visserligen inte blivit lättare att finna sedan dess. Men vem vet, det händer ofta att skivor ges ut på nytt, och kanske finns det någon butik som ännu har dem? Hur som helst är det skivor väl värda att bekanta sig med.

Pedro Jóia spelar en specialbyggd sexsträngad klassisk (spansk) gitarr, signerad Óscar Cardoso, som med den spelteknik han utnyttjar tillåter honom att spela även den repertoar som finns för portugisisk gitarr. Det låter då (nästan) som om Jóia spelade portugisisk gitarr. Han har ägnat stor uppmärksamhet åt den portugisiska gitarrens mästare, främst Armando Freire (Armandinho) och Carlos Paredes, men också musiker som Jaime Santos, José Nunes, Fontes Rocha, Francisco Carvalhinho, Raul Nery och andra. Samtidigt kan han, med sina studier av spansk gitarrtradition som bakgrund, hantera även annan musik än fado. Som till exempel flamenco och tango.

Pedro Jóia. À Espera de Armandinho. HM Música 2007. ****1/2

Denna skiva ägnas Armandinho (1891–1946), som var den främste i utformningen av ett modernt gitarrspel inom fadon. Det är lätt att tro att allt som finns på skivan är kompositioner av Armandinho, men så är faktiskt inte fallet, utan det handlar om stycken som Armandinho spelade. Maldito Fado är inte komponerad av honom (utan av Raul Ferrão och/eller Miguel Ramos), och ett av skivans toppnummer, Fado Conde de Anadia, är komponerat av José Maria dos Cavalinhos. Övriga nummer är emellertid Armandinhos kompositioner.

Armandinho kunde inte läsa eller skriva noter. Sina melodier och teman kunde han säkerligen memorera, men detaljerna i främst hans variationsstycken kom troligen till genom improvisation. Någon i hans närhet måste då ha funnits till hands för att skriva ned musiken som i flera fall har blivit standrdnummer för fadons stora gitarrister. Det kan vara intressant att jämföra Pedro Jóias versioner med Armandinhos egna från slutet av 20-talet, och de flesta finns på skivan Memórias do Fado (Tradisom), som jag tog upp i bloggen den 19 mars i år. Ljudkvaliteten är naturligtvis helt överlägsen på Jóias inspelningar, och en annan markant skillnad är att Armandinho prakiskt taget alltid har sällskap med sin kollega Georgino de Sousa på spansk gitarr, medan Pedro Jóia klarar sig på egen hand.

Att skivan är en soloprestation torde förklara att den i hög grad vittnar om koncentration, uppmärksamhet mot detaljerna, klarhet och balans. Pedro Jóia är en tekniskt så lysande gitarrist att få motsvarigheter finns i dag. En poäng med skivan är att hans nyanserade och exakta spel med sådan tydlighet lyfter fram finliret, konstruktionen och idérikedomen i Armandinhos verk. Dessutom är musiken helt njutbar i sig. Skivan är också ovanligt jämn, och jag hör den gärna raktigenom utan att finna den monoton. Det gör jag emellertid även med den nämnda Armandinho-skivan. Jämför man samma stycken på de båda utgåvorna framträder ytterligare en skillnad: den mera lekfullt fria och avspända atmosfären i Armandinhos versioner. Säkerligen beroende på att han hade en skicklig kompmusiker att lita på vid sin sida.

Albumkommentarerna är utförliga och intressanta och dessutom tillgängliga även på engelska. Sångaren Camané, musikvetaren Rui Vieira Nery och poeten Tiago Torres da Silva har intressanta synpunkter på Pedro Jóias musik och vittnar om att gitarristen fått en alltmer respekterad ställning inom fadon av i dag, trots att han kommer ”utifrån” och både levt och lärt sig gitarr utanför Portugal. Det skulle ha blivit ännu bättre om uppgifter om musikens upphovsmän funnits med också.

Pedro Jóia ao Vivo Com a Orquestra de Câmara Meridional. Uppgift om skivbolag saknas. 2014. ****

Detta är en publikinspelning som gjordes på São Luíz-teatern i Lissabon, lustigt nog samma lokal som Armandinho gjorde de flesta av sina inspelningar i. Annars är Armandinho här helt frånvarande. Pedro Jóias spanska gitarr låter just som en sådan, och musiken har inget med fado att göra. I stället finns en stark påverkan av flamencons gitarrspel, både i Pedro Jóias egna kompositioner och de två nummer som är komponerade av Paco de Lucia. Vidare en tango av argentinaren Carlos Gardel där fadistan Ricardo Ribeiro dyker upp som sångare på en i övrigt helt instrumental skiva. Överraskande och originell är Mosaico, som bygger på traditionell musik från Egypten och Afghanistan. Skivan innehåller bara åtta nummer, men speltiden är ändå väl tilltagen, dryga 50 minuter.

Pedro Jóia spelar tillsammans med en kammarorkester av klassiskt snitt med 13 medlemmar, och arragemangen är signerade Pedro Jóia. Arrangemangen är främst avsedda för att stödja och komplettera gitarren, man kan inte säga att orkestern har en särskilt självständig funktion. I ett par fall tror jag solisten hade klarat sig bra utan orkestern, men för den som går på konsert är det väl roligare att se 14 musiker än en enda. Och orkestern är förvisso helt kompetent.

Skivan innheåller njutbar musik, som är stämningsfull, luftig men också energisk, och kan gott rekommenderas, men den är inte lika koncentrerad som Armandinhoskivan. Intressantast är att höra båda, för då framstår Pedro Jóias musikaliska bredd med full tydlighet. Även om det inte görs något försök här, så kanske han är den, med sin bakgrund inom flamencon och allt djupare engagemang för fadon, som skulle kunna skapa en lyckosam förening av element från både fado och flamenco.

PS. Ett tack till Pedro Jóias agent Carmo Stichini för albumen.