7 juli 2016

Portugisisk gitarr i mästarklass

José Manuel Neto. Tons de Lisboa. Egeac/Museu do Fado. *****

Den portugisiska gitarren är fadons karakteristiska instrument, och genom fadons historia har gitarrister i hög grad bidragit till musikens utveckling, inte bara som utövande musiker utan också som kompositörer och pedagoger. De stilbildande namnen tillhör det förflutna, men de har i dag flera kompetenta efterföljare än någonsin. 



José Manuel Neto är sannolikt den mest namnkunnige, en gitarrist som varit delaktig i den nya fadon i över tjugo års tid. Han uppträder på scener runtom i världen tillsammans med de ledande sångartister som har en internationell publik och förekommer på massvis med skivor, även med sångartister som ännu inte blivit kända namn och i vissa fall kanske inte heller har förutsättningar att bli det. En skicklig sångare klarar sig med ett habilt komp, medan artister med mera begränsad förmåga verkligen kan lyftas av ett lyhört och fantasifullt ackompanjerande gitarrspel. Jag påstår inte att Luísa Rocha är en dålig sångerska, tvärtom, men att hennes skiva Uma Noite de Amor från 2011 blev den njutbara produktion den blev beror mycket på José Manuel Netos fylliga och omsorgsfulla gitarrkomp.

Neto har varit oerhört produktiv men haft en tämligen tillbakadragen framtoning. På scenen sitter han allvarligt stilla med ett återhållet kroppspråk. Vid konserter förekommer ofta ett enda instrumentalt nummer, och mer än så har han inte ställt sig i strålkastarljuset. Flera av hans kolleger, som Ricardo Rocha, Custódio Castelo och bröderna Ricardo och Paulo Parreira, har gjort soloskivor. Inte José Manuel Neto. Inte förrän nu. Många fler än jag har sett fram mot denna utgåva med stort intresse.

Den portugisiska gitarren duger till mera än fado. Gitarrister som exempelvis Pedro Caldeira Cabral och António Chainho har varit nyfikna på att pröva den i andra sammanhang, som brasiliansk musik eller transkriptioner av klassisk klavermusik. Andra, som bröderna Parreira, håller sig troget till fadons gitarrepertoar. José Manuel Neto gör det till övervägande del också. Han är inte känd som kompositör och har inte skrivit något av styckena på skivan, utan håller sig till kompositioner av Armandinho, José Nunes och Jaime Santos, traditionell fado samt några nyskrivna nummer av exempelvis pianisten Tiago Machado och Carlos Bica. I de flesta kan man höra fadons ”klassiska” besättning med portugisisk gitarr, spansk gitarr (Carlos Manuel Proença) och basgitarr (Daniel Pinto, Joel Pina eller Frederico Gato) eller kontrabas (Ricardo Neto). Observera att Joel Pina fortfarande medverkar på skiva – hur många andra 96-åringar gör det?

På tre andra spår tillkommer piano och slagverk, och musiken får då genast en mera obestämt internationell prägel, även om anknytningen till fadon är skönjbar. Två spår är vokala. I en sång om Neto, O Neto till den traditionella fadon Fado Mouraria, har en veritabel fadons förstakedja mobiliserats i form av Carlos do Carmo, Camané, Mariza och Aldina Duarte – alla sjunger var sin strof utom do Carmo som både inleder och avslutar. 

Intressantare än så är den enda inspelningen utan José Manuel Netos medverkan, sången A Carta med sångerskan Deolinda Maria. Som är gitarristens mor. Denna avslutande inspelning har väl tagits med för att ytterligare framhäva Netos anknytning till traditionen och det faktum att han vuxit upp med fadon sedan vaggan. Informationen om inspelningen är lite egendomlig i och med att Neto står som producent och Ricardo Neto (som jag tror är hans bror) spelar kontrabas. Men sångerskan avled 2008 och hennes gitarrist Francisco Carvalhinho (portugisisk gitarr) redan 1990, medan den andre gitarristen, Liberto Conde, spelade med bland andra sångerskan Berta Cardoso redan på 50-talet. Så troligen handlar det om att basstämman lagts till den äldre inspelningen, som av ljudkvaliteten att döma kan vara gjord omkring 1960.

Det är uppenbart att den största stilbildaren inom fadons gitarrspel, Armandinho (1891–1946) har stor betydelse för José Manuel Neto. Två av hans kompositioner kombineras i Armandinhos, och dessutom spelar Neto hans Variações em Lá och Fado Mayer. Den sistnämnda ingår i en sammanställning av fyra traditionella fados som avslutas av Fado Lopes och kallas Variações Sobre o Fado Lopes, den mest imponerande av inspelningarna här med nästan åtta minuters musik med fados av olika karaktär och tempon som utgångspunkt. 

Armandinho.
José Manuel Neto är tekniskt en oerhört driven gitarrist som kan spela i så rasande tempo att man knappt hinner uppfatta tonerna. En likhet mellan honom och Armandinho är att båda förmår förmedla en attityd av avspänning och spelglädje, även om det är svårt att peka på vad det är i musiken som får den att låta så. Netos obekymrade virtuositet ger honom en frihet att hantera musiken ledigt och personligt, och det finns inget krampaktigt eller formellt över hans spel. Man får lätt intrycket att han har genuint roligt då han spelar.

Den portugisiska gitarrens klang är skarp och genomträngande, men instrumentet har också ett stort klangligt register. Detta utnyttar Neto på ett fantasifullt sätt. Dels finns skillnaden mellan olika register, dels mellan effekterna av olika speltekniker som växlingen mellan solistiskt spel på enskilda strängar och kraftfullare ackord. Både klangligt och dynamiskt visar Netos gitarrspel omväxling och kreativitet. Klangens fyllighet, som givetvis hans fina medmusikanter är delvis ansvariga för, är imponerande.

Mest är alltså detta album gitarrmusik som för vidare verket av de stora föregångarna och vilar på fadon som vi känner den från dem. Och fadon har inte varit dansmusik sedan 1800-talet. Dock finns här musik som lockar med dansanta tongångar. Vira de Frielas må vara komponerad av gitarrlegenden José Nunes, men är inspirerad av lantlig folkmusik och folkdans och påminner om att en del av fadons rötter finns på landsbygden. Och Valsa Eduardina är något så ovanligt i fadosammanhang som en vals, lekfull och rytmisk.

Jag har hört José Manuel Neto på många skivor och flera gånger på konserter och han har alltid, trots att han inte gjort stort väsen av sig som solist, känts som en klippa i sin musikaliska miljö, en stabil och omdömesgill virtuos som är ett med sin musik. Hans spelteknik, fantasi, känsla för rytm och klang och musikantiska glädje är häpnadsväckande. Just nu finns det säkert flera av hans kolleger som med beundran lyssnar till den här skivan och önskar att den var deras egen. Och liksom jag vill ha mer av José Manuel Netos musik.

4 juli 2016

Höjdpunkter inom fadon (17). Amália Rodrigues, Fria Claridade (1951)

Fria Claridade är en av de tidiga inspelningar av Amália Rodrigues som blivit en mindre klassiker, och sången, komponerad av José Marques do Amaral med text av poeten från norra Portugal Pedro Homem de Mello, har tagits upp av många andra artister sedan Amália Rodrigues gjorde sin första inspelning av den 1951. På skiva återkom hon till sången två gånger till, 1966 och 1982.



No meio da claridade,
Daquele tão triste dia,
Grande, grande era a cidade,
E ninguém me conhecia!

Então passaram por mim
Dois olhos lindos, depois,
Julguei sonhar, vendo enfim,
Dois olhos, como há só dois?

Em todos os meus sentidos,
Tive presságios de Deus.
E aqueles olhos tão lindos
Afastaram-se dos meus!

Acordei, a claridade
Fez-se maior e mais fria.
Grande, grande era a cidade,
E ninguém me conhecia!

Här är originalinspelningen av Fria Claridade:


Mitt i all klarhet
denna mycket sorgliga dag
var staden stor, så stor
och ingen kände mig.

Sedan passerade mig
två underbara ögon.
Jag trodde jag drömde när jag såg
dessa två ögon, som om de var de enda.

Med alla mina sinnen
fick jag ett tecken fån Gud
och dessa vackra ögon 
avlägsnade sig bort från mina.

Jag vaknade och klarheten
gjorde mig större och kallare.
Stor, så stor är staden
och ingen känner mig.


1 juli 2016

Bilder från Azorerna (6). Terceira och Angra do Heroismo


När sjömän upptäckte den obebodda arkipelagen Azorerna i början av 1400-talet såg de några fåglar som de trodde var duvhökar. Det portugisiska ordet för duvhök är açor. Emellertid har det aldrig funnits några duvhökar på öarna. De fåglar man såg var troligen ormvråkar. Så om sjömännen hade haft en ornitolog med sig så hade ögruppen hetat något helt annat.

Den första ön man kom till fick namnet Santa Maria. Det är den av de azoriska öarna som ligger närmast fastlandet. Och att hedra jungfru Maria genom namngivningen ligger nära till hands för troende katoliker. Det finns många öar, och mycket annat, som heter Santa Maria i länder där katolska kyrkan haft stort inflytande. Nästa ö man såg fick också namn efter ett populärt helgon, Sankt Mikael. São Miguel är den största av Azorernas öar. Sedan tog kreativiteten ledigt, och den tredje ön man träffade på fick i brist på något mer fantasifullt heta ”den tredje”. Och Terceira heter den än i dag.

Halvön Monte Brasil.

Tillsammans med öarna Faial, Pico, São Jorge och Graciosa utgör Terceira den mellersta delen av Azorerna. Terceira är trea även om man ser till ytan; det är Pico som tränger sig emellan São Miguel och Terceira. Däremot är Terceira tvåa när det gäller folkmängden. På en yta som motsvarar mindre än en tredjedel av Ölands bor lika många människor som på Gotland, 56.000.

Ungefär 21.000 finns i huvudstaden Angra do Heroismo (”Hjältemodsviken”) i söder, men hela kommunen har cirka 35.000 invånare. En annan viktig stad är Praia da Vitória (”Segerstranden”), som ligger på öns östkust. En rad byar finns längs kusterna medan öns inre delar är mindre bebyggda. Landskapet är grönt, frodigt och blommande med massvis av hortensia, kuperat med en topp på drygt tusen meter som högsta punkt. Huvudnäringen är liksom på Azorerna som helhet mejeriproduktion, och kor går omkring lite varstans. På Terceira tillverkas flera av det fyrtiotal ostsorter som Azorerna producerar och som säljs i hela landet.

Huvudgatan i Angra do Heroismo.
I oktober 2013 skrev jag om några av de andra azoriska öarna och nämnde då städer som huvudstaden Ponta Delgada (São Miguel) och Horta (Faial). Dessa och andra azoriska städer fungerar säkert nöjaktigt som regionala centra med de skolor, sjukhus, myndigheter, företag, kommunikationer och institutioner som behövs, men de har få attraktioner som kan motivera långväga resor. Om någon skulle beskriva dem som lite småtråkiga kommer jag inte att protestera alltför vildsint. Terceira kan inte konkurrera med São Miguel när det gäller hisnande storslagen natur, utan dess främsta attraktion är huvudstaden Angra do Heroismo. Detta är en vacker och charmig stad där man kan ströva omkring länge och trivas – och kanske även svettas lite eftersom staden är backig och luftfuktigheten hög även när det inte är särskilt varmt. Angra do Heroismo är – utan större konkurrens – Azorernas vackraste stad.


1980 drabbades Terceira av ett jordskalv som förstörde många byggnader runtom på ön. Dock klarade sig Angra do Heroismo hyggligt, och de skadade byggnaderna reparerades eller återuppbyggdes inom några år. Angra do Heroismo är Azorernas äldsta stad med anor från 1450 och var tidigare hela ögruppens huvudstad. Med sina många historiska minnen och äldre bebyggelse har den sin särart och speciella atmosfär. Efter skalvet satte opinionsbildare och politiker igång en kampanj för att göra staden till ett av UNESCO:s världskulturarv. Det lyckades också, och sedan 1983 har staden denna status. Ytterligare ett sådant världskulturarv finns i vindistriktet på ön Pico sedan 2004.

Man kan undra varför en ort, eller ett land, överhuvud eftertraktar utnämningen till världsarv. Den innebär krav på att de värden som föranlett utmärkelsen hålls intakta och sköts om. Å andra sidan, och säkert den sida som oftast överväger, blir platsen tydligare satt på kartan och kan lättare locka till sig besökare. Och det finns en hel del som kommer till Angra do Heroismo. Turismen är en växande men ännu ganska liten näring på Azorerna, men Terceiras huvudstad torde vara den enskilda ort som har flest besökare efter Ponta Delgada. Det märks genom att det finns flera hotell, och den nya fräscha flygplatsen vid Lajes har kapacitet för långt flera turister än dagens. Dock kan varken Terceira eller Angra do Heroismo jämföras med populära turistmål som Kanarieöarna eller Funchal på Madeira. Barer, kaféer och restauranger är det ingen brist på, men heller inget överflöd av. Kommersen är nedtonad. Det är mest vardagslunken och lugnet som märks, tempot är måttligt. Portugisiska är det helt dominerande språket i ljudbilden. De enda svenska ord jag kunde höra under några dagars vistelse på ön var de som jag själv yttrade i ett telefonsamtal.

Resenärer släpar sina resväskor på huvudgatan i Angra do Heroismo.



Angra do Heroismo är en vacker stad som tack vare sina backar erbjuder fina utsiktspunkter, till exempel mot den mäktiga halvö, Monte Brasil, som vidtar där bebyggelsen slutar. Staden saknar (med något undantag) de i Portugal så vanliga kakelfasaderna, men till dess charm hör den livfulla färgsättningen av husen, särskilt på gavlar och kring dörrar och fönster. Trottoarer och torg är dekorerade med mönster i svarta och vita stenar, som i övriga Portugal. Åtminstone i de centrala delarna är gatlyktorna av gammaldags slag och de flesta utsmyckade med blombuketter. Blomsterprakten är imponerande överallt i centrala Angra do Heroismo.




Jag är förtjust i botaniska trädgårdar, och den som ligger mitt i staden tillhör de vackraste jag sett. Parken heter Duque da Terceira och kom till på initiativ av en Dr. Lino någon gång kring förra sekelskiftet, en man som enligt en minnesinskription ”odlade blommor, ord och musik”. I trädgården, som naturligtvis ligger i en brant backe med många trappor och terrasser, har man samlat träd, plantor och blommor från hela världen. Välskött och stillsam är den en färggrann oas, och man kan vistas där en bra stund, eller flera. En dikt till Terceira av poeten Almeida Garrett, som en tid var landsflyktig där, finns på ett litet monument i parken.










Lekande barn i Duque da Terceira.


Bredvid den botaniska parken ligger Angra do Heroismos museum, som berättar om stadens, öns och hela Azorernas historia från kolonisationen på 1400-talet och framåt. Museet är trevligt utan att vara särskilt originellt och det innehåller en rikedom på historiska ting som berättar om hur man har levt på ön och om Azorernas förhållande till Portugal och omvärlden. Här finns föremål, interiörer och konstnärliga arbeten i en kronologiskt ordnad uppläggning.

Exempel på Terceiras porslinsindustri.
 
Målningen av Helena Justino heter "Våren".
Fisket är fortfarande den näst viktigaste näringen på Azorerna, och även sjöfarten har betydelse eftersom öarna ligger mitt i Atlanten och ofta blivit mötesplats för  Atlantseglare. Angra do Heroismo har en stor marina, och i anslutning till den finns också en allmän strand med utsikt mot Monte Brasil. Den kommersiella hamnen på Terceira har dock flyttats till Praia da Vitória.


Det finns många vackra hus i Angra do Heroismo. De ljusa färgerna och rikedomen på blommor gör stadsbilden tilltalande. Mest anslående av byggnaderna är kyrkorna. Kristendomen har ett fast grepp om de azoriska öarna, där befolkningen är mera religiöst sinnad än på fastlandet. Helgon firas på många håll på landsbygden, kyrkor och kapell ligget tätt och sociala aktiviteter sker i stor utsträckning i kyrkans hägn. Katedralen i huvudstaden ligger vid den långa nedförsbacke som är huvudgata. Lika imponerande är Igreja da Misericórdia vid marinan.


Framför kyrkan står en staty av sjöfararen Vasco da Gama, som upptäckte sjövägen till Indien 1498. Under återfärden till Portugal stannade hans flotta till vid Angra do Heroismo, 1499. För det har han belönats med en staty som man skulle kunna tro har stått där i många år. Men statyn i traditionell stil av skulptören Duker Bower invigdes den 10 juni 2016 och hade alltså bara stått på sin plats några dagar då jag fotograferade den.



Sanjoaninas är en festival utan religiös anknytning som infaller en vecka i juni och består av många sorts aktiviteter över hela ön: parader och konserter, tjurrusningar, idrottstävlingar, fester … festivalen, som engagerar stora delar av befolkningen, har gamla anor och sägs gå tillbaka ända till 1500-talet. Festivalen presenterades i år med stora affischer där Angra do Heroismo utnämndes till ”Atlantens huvudstad”. Rimligen borde Sanjoaninas vara något som lockar många besökare till ön. Några kommer väl också, men så vitt jag kan bedöma efter ha varit där just under festivalen, är det främst lokalbefolkningen som deltar. Och roligt tycks man ha.


Idrottsungdomar under Sanjoaninas.


Atlantens huvudstad – varför inte? Atlanten är att gratulera till ett sådant val.