Portugisisk gitarr i mästarklass

José Manuel Neto. Tons de Lisboa. Egeac/Museu do Fado. *****

Den portugisiska gitarren är fadons karakteristiska instrument, och genom fadons historia har gitarrister i hög grad bidragit till musikens utveckling, inte bara som utövande musiker utan också som kompositörer och pedagoger. De stilbildande namnen tillhör det förflutna, men de har i dag flera kompetenta efterföljare än någonsin. 

José Manuel Neto är sannolikt den mest namnkunnige, en gitarrist som varit delaktig i den nya fadon i över tjugo års tid. Han uppträder på scener runtom i världen tillsammans med de ledande sångartister som har en internationell publik och förekommer på massvis med skivor, även med sångartister som ännu inte blivit kända namn och i vissa fall kanske inte heller har förutsättningar att bli det. En skicklig sångare klarar sig med ett habilt komp, medan artister med mera begränsad förmåga verkligen kan lyftas av ett lyhört och fantasifullt ackompanjerande gitarrspel. Jag påstår inte att Luísa Rocha är en dålig sångerska, tvärtom, men att hennes skiva Uma Noite de Amor från 2011 blev den njutbara produktion den blev beror mycket på José Manuel Netos fylliga och omsorgsfulla gitarrkomp.

Neto har varit oerhört produktiv men haft en tämligen tillbakadragen framtoning. På scenen sitter han allvarligt stilla med ett återhållet kroppspråk. Vid konserter förekommer ofta ett enda instrumentalt nummer, och mer än så har han inte ställt sig i strålkastarljuset. Flera av hans kolleger, som Ricardo Rocha, Custódio Castelo och bröderna Ricardo och Paulo Parreira, har gjort soloskivor. Inte José Manuel Neto. Inte förrän nu. Många fler än jag har sett fram mot denna utgåva med stort intresse.

Den portugisiska gitarren duger till mera än fado. Gitarrister som exempelvis Pedro Caldeira Cabral och António Chainho har varit nyfikna på att pröva den i andra sammanhang, som brasiliansk musik eller transkriptioner av klassisk klavermusik. Andra, som bröderna Parreira, håller sig troget till fadons gitarrepertoar. José Manuel Neto gör det till övervägande del också. Han är inte känd som kompositör och har inte skrivit något av styckena på skivan, utan håller sig till kompositioner av Armandinho, José Nunes och Jaime Santos, traditionell fado samt några nyskrivna nummer av exempelvis pianisten Tiago Machado och Carlos Bica. I de flesta kan man höra fadons ”klassiska” besättning med portugisisk gitarr, spansk gitarr (Carlos Manuel Proença) och basgitarr (Daniel Pinto, Joel Pina eller Frederico Gato) eller kontrabas (Ricardo Neto). Observera att Joel Pina fortfarande medverkar på skiva – hur många andra 96-åringar gör det?

På tre andra spår tillkommer piano och slagverk, och musiken får då genast en mera obestämt internationell prägel, även om anknytningen till fadon är skönjbar. Två spår är vokala. I en sång om Neto, O Neto till den traditionella fadon Fado Mouraria, har en veritabel fadons förstakedja mobiliserats i form av Carlos do Carmo, Camané, Mariza och Aldina Duarte – alla sjunger var sin strof utom do Carmo som både inleder och avslutar. 

Intressantare än så är den enda inspelningen utan José Manuel Netos medverkan, sången A Carta med sångerskan Deolinda Maria. Som är gitarristens mor. Denna avslutande inspelning har väl tagits med för att ytterligare framhäva Netos anknytning till traditionen och det faktum att han vuxit upp med fadon sedan vaggan. Informationen om inspelningen är lite egendomlig i och med att Neto står som producent och Ricardo Neto (som jag tror är hans bror) spelar kontrabas. Men sångerskan avled 2008 och hennes gitarrist Francisco Carvalhinho (portugisisk gitarr) redan 1990, medan den andre gitarristen, Liberto Conde, spelade med bland andra sångerskan Berta Cardoso redan på 50-talet. Så troligen handlar det om att basstämman lagts till den äldre inspelningen, som av ljudkvaliteten att döma kan vara gjord omkring 1960.

Det är uppenbart att den största stilbildaren inom fadons gitarrspel, Armandinho (1891–1946) har stor betydelse för José Manuel Neto. Två av hans kompositioner kombineras i Armandinhos, och dessutom spelar Neto hans Variações em Lá och Fado Mayer. Den sistnämnda ingår i en sammanställning av fyra traditionella fados som avslutas av Fado Lopes och kallas Variações Sobre o Fado Lopes, den mest imponerande av inspelningarna här med nästan åtta minuters musik med fados av olika karaktär och tempon som utgångspunkt. 

Armandinho.

José Manuel Neto är tekniskt en oerhört driven gitarrist som kan spela i så rasande tempo att man knappt hinner uppfatta tonerna. En likhet mellan honom och Armandinho är att båda förmår förmedla en attityd av avspänning och spelglädje, även om det är svårt att peka på vad det är i musiken som får den att låta så. Netos obekymrade virtuositet ger honom en frihet att hantera musiken ledigt och personligt, och det finns inget krampaktigt eller formellt över hans spel. Man får lätt intrycket att han har genuint roligt då han spelar.

Den portugisiska gitarrens klang är skarp och genomträngande, men instrumentet har också ett stort klangligt register. Detta utnyttar Neto på ett fantasifullt sätt. Dels finns skillnaden mellan olika register, dels mellan effekterna av olika speltekniker som växlingen mellan solistiskt spel på enskilda strängar och kraftfullare ackord. Både klangligt och dynamiskt visar Netos gitarrspel omväxling och kreativitet. Klangens fyllighet, som givetvis hans fina medmusikanter är delvis ansvariga för, är imponerande.

Mest är alltså detta album gitarrmusik som för vidare verket av de stora föregångarna och vilar på fadon som vi känner den från dem. Och fadon har inte varit dansmusik sedan 1800-talet. Dock finns här musik som lockar med dansanta tongångar. Vira de Frielas må vara komponerad av gitarrlegenden José Nunes, men är inspirerad av lantlig folkmusik och folkdans och påminner om att en del av fadons rötter finns på landsbygden. Och Valsa Eduardina är något så ovanligt i fadosammanhang som en vals, lekfull och rytmisk.

Jag har hört José Manuel Neto på många skivor och flera gånger på konserter och han har alltid, trots att han inte gjort stort väsen av sig som solist, känts som en klippa i sin musikaliska miljö, en stabil och omdömesgill virtuos som är ett med sin musik. Hans spelteknik, fantasi, känsla för rytm och klang och musikantiska glädje är häpnadsväckande. Just nu finns det säkert flera av hans kolleger som med beundran lyssnar till den här skivan och önskar att den var deras egen. Och liksom jag vill ha mer av José Manuel Netos musik.