En ocean av gammal fado

För över ett år sedan, den 10 och 14 februari 2015, skrev jag i bloggen om en samling med 200 gamla fadoinspelningar som genom etiketten Tradisom gjorts tillgänglig som mp3-filer. Tradisom har tidigare givit ut några cd med gammal fado och därigenom blivit en huvudsaklig källa för den som vill lära känna fado som inspelats före andra världskriget. Mp3-samlingen som säljs över nätet kommer från en privat skivsamling som tillhörde eldsjälen bakom Tradisom, José Moças, innan den donerades till universitetet i Aveiro. Den är självfallet en värdefull resurs för den som intresserar sig för äldre fado.

Mera omtalad är emellertid den skivsamling på flera tusen inspelningar som tillhörde engelsmannen Bruce Bastin och som såldes till portugisiska staten 2009 för en cirka en miljon euro, vilket bör tillförsäkra Bastin en välbärgad pensionärstillvaro. Först sades att materialet, som togs om hand av Fadomuseet i Lissabon, skulle presenteras för allmänheten genom en redigerad cd-serie, men inget har hänt förrän nu. Och det är väl ett tidens tecken att Bastin-samlingen nu läggs ut på nätet som Arquivo Sonoro Digital, där alla som vill kan lyssna på inspelningarna gratis, inte på cd. Den finns här:

http://arquivosonoro.museudofado.pt

Fadomuseet, Museu do fado, ligger i stadsdelen Alfama i Lissabon. Förutom att visa samlingarna som ger en överskådlig presentation av fadons historia, har museet utbildning, både i form av praktisk undervisning och seminarier och diskussioner, forskning, konserter och produktion eller sponsring av publikationer och skivor. Med publiceringen av Arquivo Sonoro Digital blir plötsligt en mängd gammal fado tillgänglig, musik som förut varit omöjlig att få tag på. Bilden av den riktigt gamla fadon blir från och med nu en annan och betydligt fullständigare. Den som vill lära känna äldre fado har här en ovärderlig källa.

Musiken gavs ursprungligen ut på 78-varvsskivor fram till 1950 och de sammanlagt cirka 3 000 inspelningarna kommer från 43 olika skivbolag. Drygt hälften av inspelningarna är akustiska, det vill säga gjorda innan man började använda elektriska mikrofoner. Här finns alltså en mängd musik från de tre första decennierna under 1900-talet. I arkivet kan man söka efter artister och titlar; artisternas namn är enligt portugisisk sed sorterade efter förnamn.

De flesta av namnen är helt okända för mig som lyssnat till fado i många år. Till exempel de två artister som har det största antalet inspelningar i samlingen, Duarte Silva och Isabel Costa, som vardera har hundratals nummer med. En påminnelse om att det inte alltid är de för tillfället mest lyckosamma och lanserade som förblir storheter i en ny tid.

Kända namn från förr som Amália Rodrigues, Alfredo Marceneiro, Maria Teresa de Noronha, Hermínia Silva och Fernando Farinha finns förstås också med, men de är i sammanhanget mindre intressanta eftersom de också finns på många skivor och redan är välkända av alla som lyssnar till äldre fado. De artister från sent 20-tal som genom Tradisom-utgivningar kunnat höras i åratal, som Maria Emília Ferreira, Madalena de Melo, Adelina Fernandes, Maria do Carmo och andra finns också i Bastin-samlingen, men ofta med flera inspelningar än vad som tidigare funnits på skiva.

Mest spännande är det förstås att undersöka namn som tidigare inte funnits tillgängliga eller är okända för de flesta. Det är spännande av att ta del av den musik som är grunden till den modernare fado som numera har en betydande publik även utomlands. Här finns en rad berömda namn som förekommer i facklitteraturen om fado som ett slags historiska minnesmärken. Som Júlia Mendes, sångerskan som spelade rollen som Maria Severa i den operett som skrevs om hennes liv och uppfördes i Lissabon 1909, två år före Mendes bortgång. Eller den legendariska Maria Vitória (eller Victória), som avled 1915. Eller Júlia Florista (Júlia de Oliveira), död 1925, som är ämnet för den välkända sången A Júlia Florista av Joaquim Pimentel. Det behöver knappast sägas att ljudkvaliteten på dessa uråldriga inspelningar är synnerligen måttlig. Dock kan man med lite tolerans för bristfälligt ljud höra att de var mycket hörvärda sångerskor. Att de överhuvud spelades in är en överraskning för mig, som tyvärr påstod motsatsen i min bok om fado, Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag); dock delade jag den felaktiga uppfattningen med ett par källor.

Maria Vitória 1913.

Bland manliga sångartister från den inspelade fadons stenålder kan nämnas till exempel Alfredo Marques och Luís Maceira, båda goda sångare som helt enkelt var för tidigt ute för att bli ordentligt ihågkomna av eftervärlden, samt Reinaldo (eller Reynaldo) Varela, som var den mest inspelade artisten åren kring 1910 med cirka 150 inspelningar. Det verkar som om praktiskt taget alla finns med här, så den som så önskar kan tillbringa en bra stund med Senhor Varela, en frejdig och entusiastisk sångare med bra röst.

Lissabonsfadons viktigaste gitarrist Armando Freire (Armandinho) finns förstås med, men hans inspelningar från sent 20-tal går också att hitta på skiva. Mera anmärkningsvärt är att den äldre gitarrist som var hans mentor och läromästare, Petrolino, också ingår (under namnet Luís Petroline). Detta är bland den äldsta fado som överhuvud finns inspelad, troligen från 1904.

Coimbras fado är väl företrädd i Bastinsamlingen. Den store 20-talssångaren António Menano har med många inspelningar, men han finns på flera cd också. Hans kollega, brasilianaren Lucas (Rodrigues) Junot har också utgivits med några spår på cd, men här finns betydligt mera av honom. En äldre sångare med en legendarisk status som stilbildare, Manassés de Lacerda, trodde jag inte fanns inspelad, men han finns också med, och här får lyssnaren räkna med att en hel del brus och knaster lägger sig mellan sångaren och lyssnaren. En annan tidig sångare är Armando Goes, så gott som omöjligt att hitta på skiva och en utomordentligt skicklig baryton med vacker röst och en nyanserad, omsorgsfull sångstil som det är ett nöje att ta del av. Kanske inte direkt överraskande ändå eftersom han är nära släkt med den elegante Luíz Goes, en berömd baryton som tillhör generationen som slog igenom på 50-talet (och som inte ingår i samlingen).

António Menano.

Fadomuseet har fotograferat etiketterna till original-78-orna och i övrigt lämnat de uppgifter som gått att få fram från dem. Dessutom finns en värdering av ljudkvaliteten. Står det ”muito mau” (mycket dålig) kanske man ska välja något annat. Den uppgift som hade varit mest intressant, om inspelningstiden, saknas, förmodligen för att den varit omöjlig att få fram. Inspelningstiden får alltså bedömas utifrån ljudkvalitet, med Fadomuseets besked om att drygt hälften av inspelningarna är gjorda 1927 eller tidigare i bakhuvudet.

Den som är intresserad av äldre fado kommer sannolikt att leta sig igenom det stora materialet lite pö om pö. Här finns förstås mycket som man utan vidare kan avvara, men säkerligen också många små musikaliska mästerstycken. Möjligen återkommer jag med några tips längre fram. För tillfället ger jag bara ett – en mycket fin sångerska som sjöng fado med vacker röst och en sober frasering: Maria da Graça och inspelningar som Se Me Quizesses och Não Venhas …

Det är bara att hoppas att samlingen kommer att finnas kvar även i framtiden och förbli gratis!

PS. En bra sångerska som finns med bland Tradisom-filerna men saknas i Bastin-samlingen är Aura Ribeiro. Kanske är en påfyllning att vänta om en tid?