Nya fado på cd

 Cláudia Leal. Quarto Crescente. Egeac. ***1/2

Cláudia Leal är en av de många unga sångerskor som i flera år stått i kö för att komma ut på skivmarknaden och därigenom kunna möta en större publik. Före denna debutskiva har vi bara kunnat höra henne på en antologi med nya artister. Två saker framgår snart för den som tar del av albumet: 1) Hon är inte någon av de bästa sångerskorna, och 2) hon är inte heller någon av de svagare, och hennes skiva är ambitiös och hörvärd.

Till förtjänsterna hör kompmusikerna, där Rodolfo Godinho på portugisisk gitarr och Rogério Ferreira på spansk gitarr är säkra och lyhörda. På två spår låter kompet ännu bättre för att José Manuel Neto ersätter Godinho och Carlos Manuel Proença tar Ferreiras plats. Genomgående spelar Daniel Pinto basgitarr. Flöjtisten Rão Kyao och gitarristen Pedro Jóia medverkar i ett par av spåren. På skivan sjunger Leal (som för övrigt också medverkar som gitarrist – spansk gitarr – i ett nummer) en variant av Fado Menor, två sånger ur Maria Teresa de Noronhas repertoar, Fado das Horas och Fado da Defesa, samt en ur Fernanda Marias, Francisco Carvalhinhos Fado e Lisboa, som i mitt tycke är skivans bästa spår. Resten är nyskrivna sånger av bland andra Pedro Jóia, Rogério Ferreira och Fernando Girão. Leal har själv skrivit den avslutande O Sal Vem da Suadade, som tillhör det bästa på skivan.

I Noronhas och Fernanda Marias sånger kommer Cláudia Leal inte i närheten av originalen, men de hade knappast någon väntat. Hon är emellertid en engagerad sångerska som visar intresse för vad hon sjunger och prov på både en mera lyssnande och inåtvänd sida och en mera expressiv där hon trycker på lite mera. Hon förefaller också erfaren i fadons frasering och uttrycksmedel. Rösten i mellanregistret är lätt att känna igen på den beslöjade klangen. Den verkliga lyskraften må saknas i Cláudia Leals debutskiva, men hon gör så gott hon kan och kan en hel del. Möjligen har jag varit i snålaste laget med asteriskerna ovan.

Antologi. Caixa Ribeira ’16. Sony Music 2 cd. ***

Det finns massvis med antologier med fado, en musikform som passar att presenteras i antologier, och nya kommer hela tiden. För det mesta kan man räkna med att det finns en hel del bra musik i en fadoantologi, och synpunkter på dess kvalitet har därför också att göra med hur den presenteras.

Denna antologi har sitt namn efter en fadofestival i Porto. Inspelningarna är inte gjorda för denna samling utan hämtade från olika tidigare utgivna skivor. Tidsmässigt omspänner de minst 30 år, och det hade varit intressant att veta när de är gjorda, och denna uppgift finns för några av inspelningarna men saknas för de flesta. Upphovsmännen är angivna för de sammanlagt 29 numren, men vilka som är kompmusiker – en väsentlig uppgift eftersom gitarristerna har så vital betydelse för fadon – får man sväva i okunnighet om. Det finns ingen presentation av sångartisterna. Att sångtexrterna inte finns med är mera normalt för en antologi. Någon linje eller princip bakom urvalet är svår att skönja. Huvudintrycket är att antologin är ganska slarvigt gjord.

”De största fadisterna i vår tid på 2 cd” står det på omslaget. Detta är rent nonsens när en lång rad av de viktigaste artisterna i modern fado saknas. Men några finns med, tillsammans med några namn som är förbisedda eller mindre kända, plus ett fåtal som är så gott som nykomlingar på fadoscenen. I genomsnitt är det de mera bekanta namnen som svarar för den bästa musiken här. Det finns exempelvis fina inspelningar med Ana Moura, Mafalda Arnauth, Joana Amendoeira, Gisela João, Pedro Moutinho, Raquel Tavares, Helder Moutinho, Jorge Fernando och José Manuel Barreto. Vackrast på hela albumet är i mitt tycke Teresa Tapadas Ave Maria. Dessa etablerade namn ställs vid sidan av  riktiga veteraner som Maria Armanda, Maria da Fé och Rodrigo. Och relativa nykomlingar som Beatriz och Miguel Ramos. Det är roligt att höra den lovande, ännu tonårige Kiko i São João Bonito. Kanske är han det stora framtidlöfte som han ibland nämns som.

Som en översikt över hur fado låtit under de senaste 30–35 åren duger det här albumet bra. Presentationen av musiken kunde och borde ha varit omsorgsfullare och mera genomtänkt. Och, som sagt, det finns många antologier med fado. Flera som ännu finns på marknaden skulle jag välja före denna.