Ny fado på cd

Diamantina. Com Tributo. País Real SPA. ***1/2

Diamantina, nu i 40-årsåldern, är en sångerska som varit med länge i den nya fadon men aldrig tillhört de mest berömda namnen. Det har också varit glest mellan hennes skivor. Men hon är en bra sångerska med en fin röst i mellanregistret och en frasering och texttolkning som vittnar om att hon väl känner sin fado och har rutin och kunnighet. På denna skiva kompas hon antingen av Eurico Machado eller Hugo Afonso, Luís Ribeiro eller Pedro de Castro på portugisisk gitarr, medan Miguel Gonçalves, Francisco Gonçalves eller Eurico Machado spelar spansk gitarr. Dessutom medverkar Artur Caldeira på en extra klassisk gitarr. På tre av spåren kompletteras Diamantina av Rodrigo, João Braga eller Luís Matos. De manliga stämmorna tycker jag inte tillför albumet några speciella plusvärden men det instrumentala kompet fungerar fint och följsamt.

Att dagens artister sjunger äldre material är vanligt, fadons äldre standardrepertoar utnyttjas ännu flitigt. Det originella med den här skivan är att Diamantina avstått från sånger som lanserats av Amália Rodrigues och andra kvinnliga storheter i det förflutna utan bara sjunger sånger som blivit kända genom män. Och det är stora namn i fadons historia som lanserat materialet, som Carlos Ramos, Tristão da Silva, Tony de Matos, Fernando Maurício och andra. Samtliga dessa sångare, som presenteras i texthäftet, har gått ur tiden. Idén fungerar för det mesta bra, och här finns exempelvis en mycket fin tolkning av Fernando Farinhas Eu Quis Demais. I enstaka andra fall, som i Alfredo Marceneiros A Lucinda Camareira, som hon sjunger tillsammans med Rodrigo, är musiken blek och energilös i jämförelse med den version som Fernando Maurício och Francisco Martinho gjorde på skiva på 80-talet. Men som helhet låter det klart hörvärt.

Diamantina är en skicklig sångerska som sjunger med stort lugn och en återhållen behärskning. Skivan är jämn men också en aning ensartad, och det kan inte hjälpas att samlingen av dessa ålderstigna sånger låter en aning gammaldags, vilket inte nödvändigtvis behöver vara något negativt. Tolkningarna sticker inte ut med en oväntad originalitet åt något håll, och man skulle kunna kalla dem för mainstream-fado, av god klass men utan den där extra gnistan som drar till sig uppmärksamhet. Jag har haft nöje av att höra den och tycker det är roligt att någon åter plockar fram de här sångerna, men kommer sannolikt inte att återkomma särskilt ofta.

Mico da Câmara Pereira. A Tua Voz É Saudade. Mike Davis/ctt. ***

Mico da Câmara Pereira är yngre bror, född 1962, till den populäre sångaren Nuno da Câmara Pereira och uppvuxen i staden Évora i regionen Alentejo söder om Lissabon, men sedan länge bosatt i huvudstaden där han har varit verksam som sångare. Urvalet av sånger på denna skiva är gjort med ambitionen att skildra avgörande skeenden i Mico da Câmara Pereiras liv som person och musiker.

Ett ganska stort antal andra musiker är inbjudna att delta på skivan, till exempel bröderna Nuno och Gonçalo da Câmara Pereira, den senare också en äldre bror som sjunger fado, och sångerskan Mafalda Arnauth. Kompet varierar också och är i flera spår utbyggt med flera instrument som piano och slagverk, och jag nöjer mig här med att nämna de gitarrister som medverkar på de flesta spåren: Fernando Silva, portugisisk gitarr, och Filpe Vaz da Silva, basgitarr. Sångaren spelar själv spansk gitarr men avlöses av flera andra, oftast Paulo Ramos. Pedro de Castro och Bernardo Couto dyker upp på portugisisk gitarr i var sitt nummer.

Brodern Nuno da Câmara Pereira har gjort många skivor och står för en robust, enkel fado med stadig förankring i traditionen, en opretentiös och direkt musik som är lätt att tycka om. Jag tycker att även Mico da Câmara Pereiras musik står för ungefär samma sak, men de två bröderna går knappast att förväxla eftersom Mico har en tunnare röst som ligger lite högre. Av de två sångarna föredrar jag Nuno da Câmara Pereira, men Mico är lyckad framförallt i de snabbare, mer rytmiska numren, medan hans röst inte riktigt övertygar mig lika mycket i de långsammare och mer känslosamma.

Han har själv skrivit flera av sångerna, och i övrigt handlar det om den vanliga blandningen av gammalt och nytt. Texterna saknas tyvärr; och eftersom det är flera som är nya tror jag det är svårt att hitta texterna på internet. Till skivans förtjänster hör att den är väl varierad, både vad gäller tempon och instrumentering. Det är okomplicerad och respektabel musik som jag ändå är måttligt imponerad av.

PS. Det är ibland svårt att begripa vilket skivbolag som står bakom utgåvan. Mike Davis och ctt står på baksidan, men det är möjligt att de bara är sponsorer till en produktion som Nico da Câmara själv producerat och möjligen också är utgivare av.