En riktigt bra antologi med fado

Det finns, eller har funnits, en mängd antologier med fado. Med antologi menar jag en samling med bidrag från olika artister. Fadoantologierna varierar starkt i omfattning, pris och kvalitet. Många lyssnare har säkert kommit i kontakt med fadomusiken just genom en antologi. Och det är en musikform som passar att presenteras på det sättet. Särskilt lyssnare utomlands brukar inte känna till så många musiker utöver Amália Rodrigues och möjligen några av den nya fadons sångartister. Genom en antologi kan man höra många olika musiker och bestämma sig om man vill undersöka några närmare. En antologi kan också ge en god uppfattning om musikformens bredd och variation.

Biografias do Fado (EMI Music Portugal) består av fem cd som tidigare såldes var för sig. Sammanslagningen till ett större album skedde för några år sedan, men det säljs fortfarande och jag köpte det för ett par månader sedan i Lissabon för cirka 20 euro.

De två första skivorna presenterar äldre fado från cirka 1930 till ungefär 1990, den tredje nyare fado, den fjärde fadons gitarrister och den femte fadon från Coimbra. Sammanlagt ingår 102 inspelningar. Speltiden är ungefär fem timmar.

Antologin är genomtänkt och fyndigt upplagd. Den första skivan börjar med Carlos Ramos Biografias do Fado, alltså samma titel som albumet. I övrigt är det inspelningar med en rad av de äldre namn som man förväntar sig, men också några som inte är lika självklara men roliga att ta del av. Här finns originalinspelningen av den traditionella fado som kallas Fado Perceguição med sångerskan Maria Alice från cirka 1930. Bäst i denna del är Amália Rodrigues Foi Deus från 1952, en av hennes mest suveräna inspelningar. Systern Celeste Rodrigues bidrar med den fina Lenda das Algas, också från 50-talet.

Den andra cd:n fortsätter med stora namn ur den lite äldre fadon. Den slutar med en avdelning ”encores”, det vill säga extranummer, som ger en anledning att återkomma till några av de artister som finns med i del ett. Annars är det slående med den manliga slagsidan på denna cd. Av de övriga 17 spåren är 14 med manliga sångare. Det är roligt att höra fina tolkningar med halvt bortglömda sångare som António Mello Correia, Carlos Guedes de Amorim, António Mourão eller José Pracana, så jag skulle inte vilja ta bort dem. Men man skulle lika gärna kunna tänka sig intressanta sångerskor som Mariana Silva, Beatriz da Conceição, Maria Amélia Proença eller Saudade dos Santos, för att ta fyra exempel. Och en av fadons största sångerskor, Maria José da Guia, finns inte heller med. Amália Rodrigues avslutar volymen med Tudo Isto É Fado.

På den tredje skivan har man fått med ett par rätt nya sångerskor, Carminho och Cuca Roseta, vilket är anmärkningsvärt eftersom de just hade framträtt på skiva då albumet gjordes. Eftersom det inte är helt nytt saknas sångartister som debuterat senare, som Carolina och Gisela João. På den manliga sidan saknas främst Marco Rodrigues och Gonçalo Salgueiro. Men det är ändå ett mycket fint urval där de viktigaste finns med. Albumet toppas enligt min mening av Camané, Carminho och Mariza.

Armandinho.

Den fjärde delen är egentligen den intressantaste. Här finns de viktigaste musikerna på portugisisk gitarr representerade. Carlos Paredes inleder, resten är gitarrister som hör hemma i Lissabons fado (Paredes var son till Coimbragitarristen Artur Paredes). Med all respekt för gitarristerna, det kan bli lite monotont med portugisisk gitarr i en timmes tid, och det är därför fyndigt att redaktionen varvat det rent instrumentala med några sånger som handlar om gitarren, som Fernando Farinhas Guitarras de Lisboa eller Amália Rodrigues Guitarra Triste. Dagens stora gitarrister är något underrepresenterade, men flera av dem – till exempel José Manuel Neto – kan höras som kompmusiker på den tredje skivan. Som historisk exposé över fadons stora gitarrister, från pionjären Armandinho till dagens virtuoser Ricardo Rocha och Pedro Caldeira Cabral, är skivan föredömlig.

Till sist alltså en cd med Coimbras fado, oftast knuten till universitetet, även med några av de främsta gitarristerna i solonummer. Här saknas de sångare som befinner sig på Coimbrascenen i dag, skivan kan alltså ses som en historisk överblick. Som sådan är den utmärkt. Här finns ett par av pionjärerna från sent 20-tal liksom flera sångare från den andra ”guldålder” som började på 50-talet. De samhällskommenterande visor som trubadurerna José Afonso och Adriano Correira de Oliveira står för finns också med. Lite underligt kanske att barytonsångaren Luiz Goes medverkar med tre inspelningar medan den störste tenoren under den andra guldåldern, Fernando Machado Soares, bara har en. Men detta är en detaljsynpunkt. Det är en fin och sammanfattande presentation av Coimbra fado denna skiva förmedlar.

Sammantaget ger antologin en mycket bra bild av fadon från olika tider och i olika stilar. Som sagt, en del artister som inte finns med kunde ha fått plats, och i några fall – som Fernando Maurício och Cristina Branco – tycker jag inte de får medverka med något av sina bästa nummer. Några sånger, som Fernando Farinhas Belos Tempos och Maria Teresa de Noronhas Rosa Enjeitada, ingår i så många antologier att den som redan har några definitivt kommer att få dubbletter. Båda sångartisterna har en mängd material av ungefär samma klass, så det borde inte ha varit omöjligt att hitta något som är mindre antologiserat. Men som helhet, och det är det viktiga, är urvalet gjort med stor kunnighet och de allra flesta exemplen visar fram sångartister och gitarrister på topp.

Maria Teresa de Noronha.

Så om man är nyfiken på fadon men ännu inte har bestämt sig för om man ska ägna den ett djupare intresse, så bör denna fylliga och innehållsrika antologi ge underlag för ett beslut. Av alla antologier med fado som jag har hört – och det är flera dussin – är detta en av de allra bästa och mest prisvärda.