Ny fado på cd

Sex nya skivor med fado – den äldsta (Miguel Rebelo) har funnits ute något år, den nyaste (Carminho) utkom i Portugal så sent som den 3 november. För att göra min uppskattning av dem lite tydligare har jag försett titlarna med ett antal asterisker; ju fler desto bättre, maximum är fem. Naturligtvis är det min personliga uppfattning som visas på så sätt, andra kan göra en annan bedömning.

José da Câmara: Até Sempre Sr. Vinho (CNM) ***

José da Câmara tillhör den aristokratiska da Câmara-släkten som bidragit med åtskilliga musiker till fadon. Mest känd är troligen hans far, sångaren Vicente da Câmara, född 1928, som fortfarande uppträder sporadiskt och i dag är en sorts fadons respekterade ålderman. José da Câmara är född 1967 och debuterade på skiva 1988, tillsammans med bland andra den briljante, tidigt bortgångne gitarristen Alcino Frazão. Känsligt och omsorgsfullt, med ljus stämma och ett karakteristiskt vibrato sjöng han fado under en tid då den hade nått ett bottenläge i popularitet.

Sedan kom den så kallade nya fadon, novo fado, och en med tiden starkt växande skara unga musiker som tog musiken vidare in i en ny tid och till nya publikgrupper, inte minst utomlands. José da Câmara kan man, om man så vill, se som den förste sångaren i den nya fadon, en tidig pionjär några år innan fadovågen tog fart. Sedan dess har han emellertid hållit en låg profil. Många som gillar modern fado har nog aldrig hört talas om honom.

När han nu återkommer till fadon (han gjorde för ett par år sedan också en skiva med sånger av brasilianaren Roberto Carlos) låter han som den José da Câmara som sjöng 1988. Samma ljusa röst, samma vibrato. Det jag reagerar på nu är hur lik han är Vicente da Câmara från 60- och 70-talen. Men kanske finns en mera avspänd och distanserad attityd hos den yngre sångaren, ett större eftertryck och engagemang hos den äldre. José da Câmara kompas på skivan av Luís Petisca, portugisisk gitarr, Armando Figueiredo, spansk gitarr, och Filipe Vaz da Silva, basgitarr. Kompetenta musiker som tillsammans med sångaren skapar en anspråkslös, fullt anständig fado som dock knappast blir ett historiskt landmärke. Musiken är övervägande traditionell fado.

Jag tycker man kan minnas José da Câmara som den pionjär inom ny fado som han var. Man kan också lyssna på hans musik och uppskatta den. Men sedan 1988 har det kommit fram så många nya artister, även på den manliga sidan, att José da Câmara sällar sig till mängden som lite står i bakgrunden. Topparna inom dagens fado finns på andra håll. Det här är en trevlig men umbärlig skiva.

Cristina Maria: A Voz das Mãos (Compact Records) **½

Cristina Maria är inte helt ny på fadoscenen. För ett par år sedan gav hon ur albumet Percursus (Compact Records), som inte gjorde något större intryck på mig. Även där samarbetar hon med Custódio Castelo på portugisisk gitarr och Carlos Menezes, kontrabas, medan Carlos Leitão på spansk gitarr träder in på denna nya skiva. Castelo är en fin gitarrist, vilket han visar också här, och en bra kompositör som svarar för det mesta av musiken.

Ett par personligheter inom fadon – basgitarristen Joel Pina, sångerskan Maria Armanda och poeten, kompositören med mera Jorge Fernando – säger några vackra ord om Cristina Maria på omslaget. Men det hjälper inte. Jag har svårt att bli fascinerad av denna sångerska, men det är inte lätt att säga varför. Hennes röst är det inget större fel på, inte sångtekniken heller, och kompet sitter som det ska. Förklaringen kanske är så enkel som att det finns så många skickligare sångerskor i dag att Cristina Maria inte riktigt kan hävda sig.

När jag jämför inspelningarna av Estranha Forma de Vida och Gaivota Perdida med originalinspelningarna av Amália respektive Celeste Rodrigues, framstår de som monotona och andefattiga. Var det något som systrarna Rodrigues kunde när de var som bäst, så var det att skapa dynamik och intensitet i en melodisk linje – Amália ofta dramatiskt och kraftfullt, Celeste enklare, varmare och mera jordnära. Vid en jämförelse låter Cristina Maria stel och blek, som om sångerna var prestationer att klara av snarare än uttryck och kommunikation.

Miguel Rebelo: O Nosso Fado Hoje É do Mundo (Montepio) ****

Inte heller Miguel Rebelo är en nykomling. För en tid sedan gav han ut Quem Foi Que Te Fez Fado? (Montepio), även han i samarbete med Custódio Castelo. På den nya skivan medverkar flera musiker på portugisisk gitarr, mest Ângelo Freire, men också Luís Guerreiro, Hugo Edgar och Custódio Castelo. Rebelo är själv skicklig på spansk gitarr; dessutom finns Filipe Larsen på basgitarr och enstaka andra musiker. Miguel Rebelo har komponerat de flesta av melodierna på skivan. I övrigt är det traditionell fado och något äldre standardnummer.

Trots att de flesta melodierna är nya känns det här som invand, typisk fado där texterna tar upp sådant som fado brukar handla om, inte minst fadon själv. Miguel Rebelo har en trevlig fyllig och varm röst, en av de bästa i dag. Det är trivsam musik utan stora åthävor, genuin och vänlig. Rebelo sjunger med stor ledighet, utan att pressa rösten eller spela över. På sätt och vis känns hans musik lite gammaldags, vilket jag inte menar som kritik. Den passar säkert bäst i en mindre krets, som på en fadokrog där publiken finns just intill, inte på den stora konsertscenen. Även om fado numera är musik som görs för världen, enligt titelsången.

Skivan är ungefär lika hörvärd som hans förra. Miguel Rebelo har en gedigen musikutbildning och har inte specialiserat sig på fado förrän under senare år. Det kan vara en förklaring till att han inte är lika välkänd som till exempel Ricardo Ribeiro eller Camané. När han hållit på några år till och producerat lite mer tror jag han får en bestående plats inom den nya fadon.

Cristiana Águas (Uguru) ***½

Cristiana Águas är en ny sångerska som nu kan höras på fadohuset Clube de Fado i Alfama i Lissabon. Hennes debutskiva är ovanlig såtillvida att den inte innehåller någon traditionell fado eller äldre standardnummer utan nyskrivet material. Den portugisiska gitarren trakteras av Luís Guerreiro men har en mer nedtonad roll än vanligt i dagens fado. Skivan är delvis inspelad i Brasilien och jag misstänker att flera av de medverkande musikerna är brasilianare. Närheten till den brasilianska musiken är påtaglig i några av spåren.

Cristiana Águas är en begåvad sångerska som gör en lågmäld och innerlig musik med en flott finish. Hon bemödar sig om detaljerna, har en tilltalande sopranröst och sjunger vårdat och noggrant. Detta är inte fado som obändig, rustik folkmusik, utan som elegant och proper eftertänksamhet. Av samtida sångerskor kan Águas påminna om Teresa Tapadas.

På tre av spåren medverkar ytterligare en sångartist, och jag tycker duetten med Cuca Roseta är intressant eftersom skillnaden i självförtroende och utspel blir så tydlig, till Rosetas fördel. Cristiana Águas har emellertid goda förutsättningar att utveckla sin musik mot större kraft och intensitet. Hon tillhör inte de bästa, men väl skiktet under de bästa, och hennes debutskiva visar upp en sångerska som redan har hunnit en bit.

António Laranjeira: Luz (Ovação) ****

Sångaren António Laranjeira är även upphovsman och svarar för de flesta av texterna. Flera sånger tar upp motiv från norra Portugal, så jag antar att han kommer därifrån. Laranjeira är en utmärkt sångare med en bra, stark röst och ett nära förhållande till texten. Bakom hans uttrycksfulla sång kan man ana en avsevärd rutin. Laranjeira är tydligt förankrad i traditionell fado med kompositörer som Alfredo Marceneiro och José António Sabrosa.

Vill man jämföra med andra sångare ligger ett äldre namn som Carlos Zel nära till hands. Det vill säga, det är en föga sofistikerad fado som är rakt på sak och framförd med tyngd och entusiasm. Kompet med Armindo Fernandes på portugisisk gitarr, Rogério Ferreira på spansk gitarr och Francisco Gaspar på basgitarr, fungerar fint.

Särskilt uppskattar jag närvaron av Susana Santos cello. Instrumentet har blivit ett allt vanligare komplement till gitarrerna i dagens fado, och det bidrar med en mjuk, sensuell klang. Skivan är jämn. Detta är en fin presentation av fado som är förankrad i traditionen. António Laranjeira är ett namn att lägga på minnet.

Carminho: Canto (Warner Music Portugal) *****

Carminho fick ett snabbt genomslag när hon gav ut sin debut-cd Fado (EMI Music Portugal) år 2009. Det var en väl förberedd debut med en sångerska som redan hade en publik. Skivan, liksom efterföljaren Alma (EMI Music Portugal), medförde att Carminho blev en av de mest eftersökta och hyllade artisterna inom den nya fadon. Dessutom blev skivorna kommersiella succéer som härjade runt överst på topplistorna i Portugal ett bra tag.

Carminho är uppväxt med fadon (dotter till sångerskan Teresa Siqueira) och är djupt hemmastadd i traditionell fado. Men på den nya skivan Canto (= jag sjunger) finns bara fyra sådana melodier (av 14 eller 17 beroende på om man har standardutgåvan eller en specialedition med tre extra nummer). Övrigt material är nyskrivet, delvis av Carminho själv. En hop gitarrister medverkar, oftast Ângelo Freire på portugisisk gitarr och Diogo Clemente på spansk gitarr, vilket är ungefär så bra som det kan bli. Clemente är även producent och upphovsman till en del av materialet, både text och musik. Dessutom förekommer flera andra instrument, som slagverk, accordeon, cello och liten stråkensemble. Arrangemangen är diskreta och smakfulla, och det är Carminhos röst som har den centrala rollen. En viss förnyelse kan man alltså skönja på denna skiva med en breddad instrumentering och ny repertoar.

Carminho är för mig en förunderlig sångerska. Hennes röst är bra, men hennes främsta tillgång är hennes totala närvaro i varje stavelse. Om hon på de tidigare albumen imponerat mest genom sin energi, finns det på denna cd många tillfällen där hon visar sin behärskning av det mera dämpade, återhållna och eftersinnande. Hon sjunger en ornamenterad melodisk linje med stora kontraster mellan olika dynamiska nivåer. Uppmärksamheten mot texten är total. Ingenting på denna cd är gjort med likgiltighet eller slentrian. Genom sin flexibilitet, musikalitet och inlevelse blir hon hela tiden spännande att följa. Det finns genomgående nerv och uttryck, men också en säker känsla för form och frasering.

Carminho vid en utekonsert i Lissabon. September 2012.

Den nya skivan är i klass med de föregående, men kanske något mera ojämn och omväxlande. Eftersom Carminho här töjer lite på de gränser hon tidigare fastlagt, kan den också vara något svårare att direkt ta till sig. Efter flera genomlyssningar har jag hittat några inspelningar som höjer sig över nästan allt som andra artister inom dagens fado kan åstadkomma. Det är Ventura, en vacker sång med en dominerande cellostämma (Jaques Morelenbaum) i kompet, hennes egen Andorinha om fadons vanliga symbolfågel svalan, den brasilianska O Sol, Eu e Tu och specialutgåvans avslutande História Linda. Resten är nästan lika hörvärt.

Av de sångartister som beträder dagens fadoscen finns det många som sjunger fado bra, men få som skulle kunna nå de verkliga höjderna inom andra musikformer. Mariza och Cristina Branco är förstås två av dem. Carminho en tredje. Därför tycker jag det är roligt att hon prövar sin talang på andra områden, det är ändå fadon som omisskännligen är hennes hemmaplan och återkommande referenspunkt. Det är roligt att ta del av detta album också för att Carminho är en artist som varken stagnerat i ett idiom eller nått sin kulmen. Man får en känsla av att hon ännu är på väg. Hon är bara 30 år och det vi hör här är förhoppningsvis bara början av ett stort äventyr.