Klassiska nedslag (20): João Domingos Bomtempo, Symfoni nr 2 D-dur

João Domingos Bomtempo (1775–1842) var en portugisisk tonsättare, pianist och pedagog och son till en italiensk musiker som var verksam vid det portugisiska hovet. Till skillnad från så många andra tonsättare vid den här tiden var han ointressead av att komponera opera, utan satsade i stället sin talang på att komponera pianomusik, däribland fem pianokonserter och elva pianosonater. Dessutom finns två symfonier och ett requiem. Det vanliga för portugisiska musiker var att söka sig till Italien, men Bomtempo reste i stället till Paris och vistades även ett par år i London innan han återvände till Lissabon där han var född. Under resorna kom han kontakt med de liberala rörelser som under hans verksamhet stod i konflikt med konservativa idéer.

I kommentarerna till skivutgåvan av Bomtempos två symfonier nämns att han i själva verket kan ha komponerat hela sex stycken, men engelska Wikipedia nämner bara de två symfonierna i Ess- respektive D-dur. Båda symfonierna är komponerade i närmast wienklassisk stil, och de bör av den samtida publiken ha uppfattats som modern musik. De ska vara de första portugisiska symfonierna.

Den första är ett habilt verk utan större egenart. Men jag är imponerad av den andra symfonin. Med cirka 45 minuters speltid är den ovanligt omfattande för en symfoni vid den tiden. Tyngdpunkten ligger i den långa förstasatsen, som efter en långsam inledning utvecklar sig till ett inspirerat stycke med tilltalande teman, ett friskt melodiskt flöde och säker instrumentering. Det finns höga ambitioner i denna musik, och de har resulterat i njutbar musik som tydligt visar fram mot romantiken. Den långsamma andra satsen är också intressant med ett mellanparti i långa melodiska linjer som påminner om en aria. De två avslutande satserna är mindre originella men fullt kompetent genomförda.

Bomtempos andra symfoni är ett förbisett verk som sällan framförs och som det inte finns många inspelningar av. Jag har bara hittat inspelningen med Algarves orkester och dirigenten Álvaro Cassuto. Detta är inte världens mest berömda orkester eller dirigent, men jag tycker de gör ett bra jobb med att lyfta fram skönheten i denna musik från Europas utkant.