Karpathos, en kärv grekisk skönhet

På den Europakarta som används vid väderprognoserna i Rapport och Aktuellt är den sydgrekiska ön Karpathos tydligt synlig mellan Kreta och Rhodos. Men det är ingen stor ö. Om den hade varit svensk, så hade den hamnat på en femteplats, snäppet efter Orust. Men om man hade mätt öar efter volymen i stället för efter ytan, så hade placeringen varit lite högre eftersom Karpathos är en bergig ö med en högsta topp på över 1 200 meter.

Ammoopi.

Liksom många andra grekiska öar är Karpathos mycket beroende av turismen, som är huvudnäringen. Charterresor har gått till ön i flera år, men den har inte samma attraktionskraft som mera välbekanta öar som Kreta, Santorini, Rhodos, Korfu eller Kos. Bara en resebyrå (Apollo) erbjuder charterresor till ön. Besökaren kan förvänta sig lugn och ro, måttlig trafik, föga festande och hålligång. Fastän ön har varit bebodd mycket länge har den inte mycket att erbjuda den kulturhistoriskt intresserade. Inga antika tempel eller gamla grekiska teatrar, och öns museer drar inte turister till den. Det som finns är ett stort antal stränder med klart turkost vatten, storslagen men något karg natur, vackra utsikter, stillhet och makligt tempo. Samt det turisterna behöver i form av hotell och matställen.

Pigadia.

Utsikt från byn Othos mot Pigadia.

Befolkningen är så pass liten – cirka 6 000 åretruntboende – att någon massturism inte behövs. Antalet turister som stannar en eller ett par veckor under säsongen är ungefär lika många. Ön har en egen flygplats med begränsad trafik. Turisterna kommer mest från Norden, Tyskland och Italien. De flesta bor på endera av tre orter. ”Huvudstaden” Pigadia, även kallad Karpathos stad, är den mest livaktiga, men den har bara cirka 2 000 invånare. Någon mil därifrån ligger turistorten Ammoopi med fina utsikter, stränder och en glest utspridd bebyggelse av några hotell och restauranger; något egentligt centrum finns inte. Mycket lugn är också byn Lefkos på västra kusten, omgiven av höjder.

Ammoopi.

Växtligheten består mest av buskar och låga träd, vilket gör det svårt att finna skugga när det är hett, om man inte befinner sig i närheten av en byggnad. Landskapet är kargare än det egenligen hade behövt att vara eftersom naturen inte helt har återhämtat sig efter stora skogsbränder för några år sedan, särskilt på den västra sidan.

Det vanligaste husdjuret på Karpathos.

De som inte bor i Pigadia har sina hus i ett fåtal byar varav de flesta ligger i söder eller mitt på ön. Flera av de viktigaste byarna ligger högt, ibland flera hundra meter över havet. Placeringen förklaras av att Karpathos i äldre tider var svårt plågat av pirater, och befolkningen slog sig då ner i bergiga trakter med god utsikt över havet och bättre försvarsmöjligheter. 

Aperi.

Ett karakteristiskt inslag i landskapet är många. många kyrkor, ofta så små att bara ett fåtal personer kan få plats i dem. Familjekyrkorna är alltid vita och blå. För befolkningen betyder religionen fortfarande mycket.

Utsikt från byn Mesochori. Kyrkorna ligger ofta, som den på bilden, lite vid sidan om övrig bebyggelse.

De näringar som kompletterar turismen är främst fiske samt odling av grönsaker och frukt som fikon och granatäpplen. Samt, som på så många håll i Grekland, olivodlingarna.

Granatäpplen-

Den besökare som inte nöjer sig med bad, ett stabilt soligt klimat under säsongen, vackra utsikter och en mäktig natur, utan som vill se något speciellt och unikt, bör söka sig till byn Olympos på öns norra del. Den anlades redan på 800-talet men har levt så gott som isolerat till 1980-talet. Tidigare hade byn förbindelse med hamnen Diafani genom en stig; nu går det en väg ända fram. 

Hamnen Diafani i regnväder.

De ålderdomliga traditioner, bland annat i form av en folkdräkt, och den gamla bybyggelse som befolkningen levt med genom seklerna vinnlägger man sig nu om att behålla och vårda. Naturligt nog eftersom det är just detta som turisterna vill se när de besöker byn. Här har förstås ändå öppnats en hel del butiker och krogar som en väsentlig del av det lokala näringslivet. En guidad tur till bys attraktioner rekommenderas ­– och denna kan man också se som motion eftersom promenaden går uppför och nedför hundratals trappsteg.

Olympos.

Karpathos liknar inte de andra grekiska öar jag tidigare besökt. Den har sin egenart och speciella, inte alltför inställsamma charm, sin karga skönhet och ödslighet. Något av detta hoppas jag att bilderna kan förmedla.

Höjdpunkter inom fadon (26). Cristina Branco, Abandono (1999)

Abandono är en av de många sånger som tonsättaren Alain Oulman komponerade åt Amália Rodrigues i början av 60-talet. Sången blev omedelbart kontroversiell i diktaturens Portugal då hon spelade in den eftersom den så tydligt berättar om någon som förs bort mitt i natten för att ha yttrat sig fritt. Sången förbjöds och Amália Rodrigues kunde aldrig sjunga den från scenen. Besynnerligt nog hävdade hon att hon såg den som är kärlekssång och inte hade uppfattat något utmanande politiskt i den. Texten är av David Mourão-Ferreira, som i likhet med Oulman var en vänsterman och en övertygad opponent mot fascistregimen i Portugal.

Det är naturligtvis intressant att lyssna på Amália Rodrigues egen version. Men just i det här fallet föredrar jag Cristina Brancos sobra lyriska tolkning som förmedlar sorgen och bitterheten med en saklighet som träffar djupt. Inspelningen finns med på Cristina Brancos andra album Murmúrios.

Por teu livre pensamento

Foram-te longe encerrar,

Tão longe que o meu lamento

Não te consegue alcançar

E apenas ouves o vento,

E apenas ouves o mar.

Levaram-te a meio da noite,

A treva tudo cobria,

Foi de noite numa noite.

De todas a mais sombria

Foi de noite, foi de noite

E nunca mais se fez dia.

Ai! Dessa noite o veneno

Persiste em me envenenar,

Oiço apenas o silêncio

Que ficou em teu lugar.

E ao menos ouves o vento

E ao menos ouves o mar.

Cristina Branco kompas på inspelningen av Custódio Castelo, portugisisk gitarr, Jorge Fernando, spansk gitarr, och Marino de Freitas, basgitarr.

https://www.youtube.com/watch?v=tuZyAICzJ6M

För din fria tanke

fängslades du långt borta,

så långt borta att tanken

inte längre kan nå dig

och bara höra vinden

och bara höra havet.

De tog upp dig mitt i natten

då mörkret täckte allt.

Det var nätternas natt,

den mörkaste av alla.

Det var natt, det var natt

och blev aldrig dag.

O, den natten fortsätter giftet

att förgifta mig.

Jag hör bara tystnaden

som fanns på din plats.

Och du hör åtminstone vinden,

och du hör åtminstone havet.

Höjdpunkter inom fadon (25). Fernando Farinha, Canção de Lisboa (1960)

Fernando Farinha (1928–88) är en av fadons fixstjärnor som många år efter sin död behåller sin popularitet. Som bäst var han kring 1960, vilken många skivinspelningar vittnar om. Canção de Lisboa är en intressant text som är äldre än så, ursprungligen från 30-talet av en Luís da Silva Gouveia, men Farinha har lätt bearbetat texten i den inspelade versionen. Musiken är av gitarristen Jaime Santos.

Som synes handlar texten om hur fadon förändrats från att ha varit en folkmusik i Lissabons fattigkvarter, en miljö som inte bara präglades av umbäranden utan också av kriminalitet och prostitution, till att bli en bredare, mera städad populärmusik. Detta kan vem som helst intyga som tar del av en modern fadokonsert; man sjunger inte längre om kriminalitet och prostitution, musikerna är professionella artister på rejält avstånd från en slummiljö där de i allmänhet aldrig befunnit sig. Texten bibehåller alltså sin aktualitet, låt vara att drömmen om Hollywood torde förbli en dröm även för dagens artister.

Quando o fado era cantado

Pelas tabernas de Alfama

Nimguém diria que o fado           

Viesse a ter boa fama. 

Era a canção da bebedeira           

E do calão, da rufiagem e Capelão

E dos fadistas de samarra.           

E mal diria a Madragoa e a Mouraria

Que, em Lisboa, ainda haveria

Assim tal gosto pela guitarra.

Adeus, tardes de toiradas

Com guitarras e cantigas.

Adeus, noites bem passadas

Com bom vinho e raparigas.

Hoje, as fadistas são tratados por artistas      

E aclamados nas revistas

Com ovações delirantes.

Vestem do bom e por ser chique e ser de tom

Já vão à tarde ao Odeon

Se as matinés são elegantes.

Hoje, o fado já não tem

A rufiagem por tema.

Puriu-se, já é alguém

E até já vai ao cinema.

O fado agora é perdido a toda a hora

E ouvido pelo mundo fora

Com alegria e agrado.

E há-de chegar a Hollywood

E ter lugar, pois não se ilude

Quem pensar que há-de ser o nosso fado.

Fernando Farinha kompas av Raul Nerys berömda Conjunto de Guitarras. Här är inspelningen från 1960:

https://www.youtube.com/watch?v=VYiK2IgUadA

När fadon blev sjungen

på tavernor i Alfama

var det ingen som sade

att fadon skulle bli berömd.

Det var sånger om fylleri,

på slang, om brottslihet och Capelão (en gata)

och om fadistas i samarra (rock med pälskrage).

I Lissabon var den förtalad

i Madragoa och Mouraria,

som tyckte lika mycket om gitarren.

Farväl, tjurfäktningskvällar

med gitarrer och sånger.

Farväl, nätter för längesedan

med gott vin och flickor.

I dag behandlas fadistas som konstnärer

och hyllas i revyer

med vansinniga ovationer.

De klär sig fint och för att vara stiliga

går de redan på eftermiddagen till Odeon

om matinéerna har lite klass.

I dag har fadon inte längre

kriminaliteten som tema.

Den har blivit städad,

och är redan på väg till filmen.

Fadon nu förloras hela tiden,

den är öppen för världen därute,

gärna och med glädje.

Den vill komma till Hollywood

och ta sin plats, så att den inte får för sig

att den måste förbli vår fado.       

               

Höjdpunkter inom fadon (24). Tony de Matos, Lisboa à Noite (1966)

Fadon är Lissabons musik, och fadon trivs bäst på kvällen och natten. De tre – staden, natten och musiken – samsas i den populära sången Lisboa à Noite, som genom åren har sjungits av många artister, män som kvinnor. Liksom i Maria Lisboa, som presenterades i denna serie nyligen, liknas staden Lissabon vid en kvinna. Tony de Matos (1924–­89) var en populär sångare och är ännu ett av fadons klassiska namn med en storhetstid på 60-talet. Han kom från Porto.

Lisboa adormeceu, já se acenderam

Mil velas, nos altares das colinas.

Guitarras pouco a pouco emudeceram,

Cerraram-se as janelas pequeninas.

Lisboa dorme um sono repousado

Nos braços voluptuosos do seu Tejo,

Cobriu-a a colcha azul do céu estrelado

E a brisa veio a medo, dar-lhe um beijo.

Lisboa ...

Andou de lado em lado,

Foi ver uma toirada,

Depois bailou, bebeu,

Lisboa ...

Ouviu cantar o fado,

Rompia a madrugada

Quando ela adormeceu.

Lisboa não parou a noite inteira,

Boémia, estava nada, mas bairrista.

Foi à sardinha assada lá na feira

E à segunda sessão duma revista.

Dali, p’ro Bairro Alto, enfim galgou

No céu, a lua cheia refulgia.

Ouviu cantar Amália, e então sonhou

Que era a saudade aquela voz que ouvia.

Översättningen nedan är ungefärlig men bör de en vettig uppfattning om vad sången handlar om. Musiken är av Fernando Santos, texten av Carlos Dias. På inspelningen kompas Tony de Matos av Raul Nerys Conjunto de Guitarras. Här finns den:

https://www.youtube.com/watch?v=jD5VbqWa5fw

Lissabon somnade, ändå brann

tusen ljus på kullarnas altar.

Gitarrerna tystades efter hand

och de små fönstren stängdes.

Lissabon sover sin sömn i vila 

omfamnad av Tejos väldiga armar,

täckt av stjärnhimlens täcke

och brisen kommer med rädsla för att ge henne en kyss.

Lissabon …

Hon gick sida vid sida,

såg en tjurfäktning

och dansade sedan och drack.

Lissabon …

Hon hörde fadosången,

skymningen bröt in

när hon föll i sömn.

Lissabon slutade inte på hela kvällen,

bohemerna, det var allt, med stadens känsla.

Där fanns grillade sardiner på marknaden

och den andra föreställningen av en revy.

Därifrån, genom Bairro Alto, steg slutligen

på himlen en lysande fullmåne.

Hörde Amália sjunga, och drömde sedan

att det fanns nostalgi i rösten som jag hörde.