En dag tar jag fram
en skiva som stått i hyllan i åratal utan att spelas. Det är Radiosymfonikernas
och dirigenten Esa-Pekka Salonens inspelningar av Franz Berwalds (1796–1868)
två bästa symfonier, symfoni nr 3 i C-dur (Sinfonie
singulière) och symfoni nr 4 i Ess-dur (ibland kallad Sinfonie naïve). Cd:n är utgiven 1991 på etiketten Musica Sveciae.
Liksom när jag hörde symfonierna för flera år sedan slås jag av deras fräschör
och vitalitet. Och här finns något typiskt berwaldskt, något personligt i
tonspråket. Men vad är det egentligen?
Symfonierna är från
1845 och tämligen typiska för sin tid. Man kan kalla musiken för ett måttfull
romantik på klassicistisk bas. Berwald följer i stora drag den klassiska
symfoniformen vid denna tid, han utmanar inte publiken med extremt stora former
eller harmoniska djärvheter. Han har inte tillfogat något utommusikaliskt
innehåll i form av program. Det enda i den vägen är de karakteriserande orden singulière – egendomlig – och det lite missvisande
naïve. Samtida tonsättare som han kan
erinra om är Robert Schumann och Felix Mendelssohn. De kan ha inspirerat
Berwald, och detsamma gäller Beethoven, Berlioz och Cherubini.
I kommetarhäftet till
denna cd-utgåva har Erling Lomnäs utförligt beskrivit symfonierna och även
berättat om Berwalds liv och tonsättargärning. Hellre än att försöka bidra med
en egen beskrivning citerar jag ett par passager ur Lomnäs text som jag tror
fångar in väsentligheter hos tonsättaren.
Ett frapperande drag i Berwald musik är odlingen av det oförutsedda.
Det visar sig redan i valet av de minsta melodiska och rytmiska enheterna,
motiven. De är i regel mycket korta, enkla men pregnanta. Ibland är inträdet
oförmedlat, ibland ”växer” det ur ett tidigare motiv. Utmärkande är egenskapen
att kunna ”utvecklas”, varieras på en mångfald sätt, ofta i flera led – för att
ständigt ge nytt liv i satsen och för att knyta an till andra motiv eller sin
ursprungliga gestalt./…/ En speciell motivtyp är de korta isolerade figurer som
ofta uppträder i högt eller lågt register, gärna accentuerade. Funktionen kan
vara flerfaldig: ibland är motivet dramatiserande, ibland väcker det osäkerhet,
oro, ibland antyder det en egen stämma, ibland skapas en erinran om tidigare
motiv eller fragment, ibland, och särskilt i orkestersatsen, ger det avstånds-
eller djupverkan, skapar luft, ljus.
/…/
Överraskningar får ibland avbryta händelseutvecklingen – annars uppstår
tråkighet, skriver Berwald (i sin kompositionslära; min anm.). Tråkig blir
därför aldrig hans sats, däremot informationstät nästan i överkant – den kräver
odelad uppmärksamhet. Och behovet av strukturerande och sammanhållande element blir
stort. Sådana finner man också i den överskådliga uppbyggnaden med lätt
urskiljbara delar och överbindningspartier, som ofta innebär vila i motiviskt
avseende men uppladdning genom sekvensrörelser. Det viktigaste sammanhållande
elementet torde ändå vara alla de samband, anknytningar och erinringar som
Berwald åstadkommer i sitt spel med de ibland tillsynes disparata motiven, just
som han framhåller i sin kompositionslära.
När jag tar del av en
analys av det här slaget dyker två tankar upp. 1) Det kan inte vara lätt att
komponera en bra symfoni med så mycket att tänka på, och 2) Hur mycket har jag
egentligen missat när jag lyssnat till musiken?
Och egentligen har
jag inte missat något. Det är precis detta, bland annat, som jag hört, fast jag
saknar Lomnäs kompetens att beskriva det. Berwalds korta motiv – som för övrigt
förenar honom med en senare stor nordisk symfoniker, Carl Nielsen – ger musiken
ett sakligt, korthugget drag som balanseras av de milt lyriska sekvenser som
man lätt förställer sig är inspirerade av nordiska naturintryck. Han var inte
de långa smöriga melodiernas man, men han musik saknar därför inte värme och
innerlighet. Jag föreställer mig honom utifrån dessa symfonier (hans symfoniska
dikter ger ett något annat intryck) som en tonsättare som var snabb i huvudet.
Han vred och vände inte sönder sina infall i oändlighet, utan går snabbt vidare
till nästa idé när den första har gjort sitt. Och här kan man till och med ana
ett lite hektiskt drag i musiken. Berwald vill komma i mål utan att tråka ut
lyssnaren på vägen. De kontraster som Lomnäs nämner är mycket påtagliga i
framförallt de två symfoniernas snabbare satser. De är överraskningar,
vändpunkter, ibland rentav infall med en humoristisk underton.
Berwald hade
musikaliskt påbrå och tillhörde en släkt som urspungligen kom från Tyskland.
Han arbetade i många musikaliska genrer med mycket varierande framgång; ibland
blev hans musik uppskattad och omtalad, andra gånger gick den närmast spårlöst
förbi. Han bodde en tid i Berlin och vistades även i Paris, Wien och Salzburg för
att vinna framgång hos en kontimental publik, och även om han lyckades till
dels återvände han snart till Sverige. Han träffade Mendelssohn och hoppades
nog att denne skulle uppskatta hans musikaliska talang, men Mendelssohn ska ha
varit tämligen kallsinnig inför den. Den begränsade internationella ryktbarhet
som den störste svenske tonsättaren nått har förmodligen sin förklaring i att
Berwald skapade relativt få verkligt förstklassiga verk. Vid sidan av de två
symfonierna som tagits upp här kan nämnas de två tidigare symfonierna, en del
symfoniska poem och uvertyrer (framförallt den fantastiska uveryren till operan
Estrella de Soria) samt en del
kammarmusik, som stråkkvartetter, pianokvintetter och en stor septett för både
stråkar och blåsare.
Både i hemlandet och
utomlands hade Berwald svårt att leva på sin musikaliska verksamhet, åtminstone
på den nivå han trivdes med, och han var tvungen att komplettera den med andra
verksamheter. Som att driva ett ortopediskt institut i Berlin och senare bli
disponent vid Sandö glasbuk i Ångermanand och slå sig på tegelslageri. Tre av
hans symfonier spelades först långt efter de komponerades, tack vare insatser
av andra svenska tonsättare. Sinfonie
singulière uppfördes med Tor Aulin som dirigent i Stockholm först 1905, Ess-dursymfonin år 1878 under Ludwig
Norman. Däremot spelades hans första symfoni i g-moll, som kallas Sinfonie sérieuse, under Berwalds
livstid, 1843, medan hans andra symfoni, Sinfonie
capricieuse i D-dur, inte uruppfördes förrän 1914.
Jag är osäker på om
den cd med de två symfonierna som jag tagit upp här finns att få tag på fortfarande.
Ett gott alternativ som definitivt är överkomligt är en Naxos-skiva med
Helsingborgs symfoniorkester under Okko Kamu, inspelad 1995. Helsingborgarna är
en mycket bra symfoniorkester. På denna skiva får man dessutom Berwalds
pianokonsert i tolkning av pianisten Niklas Sivelöv. Det är ingen av de stora
och omistliga pianokonserterna, men fin och mycket hörvärd musik av en Berwald
som förefaller avspänd och full av musikantisk glädje.
Franz Berwald bodde i
slutet av sitt liv på Drottninggatan 81B i Stockholm. Att det
är fråga om samma gata som i dag har det namnet är det ingen tvekan om, Drottninggatan har hetat så sedan
1600-talet. Men huset på adressen är definitivt av nyare datum än Berwald. Han
bodde inte i det huset, och inget minnesmärke där påminner om honom. Berwald
kunde ha blivit begravd på Adolf Fredriks kyrkogård som ligger i grannskapet,
men är det inte. Hans grav finns på Norra begravningsplatsen i Solna.
 |
| Här bodde Franz Berwald – men i ett annat hus. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar