6 september 2017

Fadoprinsessor (1). A–B

Omkring 1990 började fadomusiken återta en del av den popularitet som den hade förlorat under 70- och 80-talen. Unga musiker hade satsat på andra genrer som jazz, popmusik eller bossa nova under lång tid, men då sångartister som Mísia och José da Câmara tog upp fado, inleddes det som snart skulle kallas novo fado, den nya fadon. Det gick trögt i början, men efter några år framträdde en del av de artister som ännu tillhör de ledande på fadoscenen, som Camané, Cristina Branco och Katia Guerreiro. Sedan dess har vågen av ny fado bara tilltagit, och det finns efter över 25 år inga tecken på att den ska avta. Massvis med nya musiker har framträtt: sångartister och instrumentalister, men också poeter och kompositörer.

Särskilt anmärkningsvärd är trängseln bland sångerskor. Här tycks ständigt nya namn träda fram. Utomlands, där fadon fått stor uppmärksamhet främst i olika europeiska länder, är det i första hand sångerskor som efterfrågas. Det händer att någon av de främsta nya sångerskorna blir utnämnd till ”den nya Amália”, en beteckning som det är bäst att ta som en reklamfras utan substans. Någon motsvarighet till fadons utan jämförelse mest betydelsefulla musiker finns det inte i dag, och kommer inte heller att finnas i framtiden. Amália Rodrigues (1920–99) är på goda grunder ”fadons drottning”.


Amália Rodrigues 1949.

Hon har alltså många efterföljare, eller, om man så vill, fadoprinsessor. Här och i kommande inlägg informerar jag kort om många av dem, samt bifogar länkar till Youtubefiler där man kan höra dem. Listan är långtifrån fullständig: många nya sångerskor känner jag inte ens till, och av dem som jag känner till är inte alla lika förtjänta av en plats i förteckningen enligt min subjektiva bedömning. Och några kan jag ha missat. De är listade i alfabetsordning efter förnamnet, en metod som är vanlig i Portugal. För artister som uppträder under ett artistnamn, oftast bara ett förnamn, behöver man alltså inte känna till det fullständiga namnet. I detta första avsnitt finns sångerskor inom den numera mogna nya fadon vars namn börjar på A och B. Listan innehåller enbart sångerskor som framträtt efter 1990.

Jag har nedan försett en del av namnen med en asterisk. Det är sångerskor som antingen är väl etablerade och ytterst hörvärda eller lovande nya sångerskor som kan bli viktiga framöver och är värda att uppmärksamma.


Aldina Duarte *
En av de ledande och mest särpräglade fadosångerskorna sedan många år. Hon är konservativ i repertoarvalet, sjunger praktiskt taget enbart traditionell fado till nya texter, varav hon själv har skrivit åtskilliga. Aldina Duartes musik är ofta vemodig med en underliggande dramatisk anspänning. Ingen annan sångerska på dagens fadoscen kan gestalta desperata och sårbara känslor som hon, och hon gör det ibland genom att inträda i olika roller. Hon har inte många konserter, men sjunger mycket ofta på fadohuset Senhor Vinho i Madragoa, där hon uppträtt i över 15 år.
Bra skivor med Aldina Duarte är Apenas o Amor (EMI 2004), Mulheres ao Espelho (Roda-Lá Música 2008) och Contos de Fados (Roda-Lá Música 2011). (Ett nytt album kommer i höst.)
Och här är ett par exempel på hennes musik:

https://www.youtube.com/watch?v=c9QSH5-fPkI
https://www.youtube.com/watch?v=93OppgV5xP0





Ana Bacalhau
Är egentligen inte fadosångerska utan vokalist i gruppen Deolinda, som framgångsrikt framför ett slags ironisk vismusik. Att undvika fadon helt är dock inte så lätt för en sådan grupp, särskilt som många fadosångare tagit upp material av gitarristen Pedro da Silva Martins, som skriver mycket av gruppens material. Ana Bacalhau sjunger frejdigt med kraftig röst.



Anabela *
Anabela heter Pires i efternamn och är inte heller fadosångerska utan har under en karriär på över tjugo år ägnat sig åt ett brett spektrum av populärmusik. Då och då har hon tagit upp fadosånger, som hon alltid sjunger svalt, elegant och med osviklig musikalitet. Hon är en skicklig sångerska, och portugisiska språket låter ovanligt vackert då Anabela sjunger. De två Youtubeinslagen här är inspelningar från skivorna Origens (Movieplay 1998) respektive Nós (iPlay 2010).





Ana Laíns *
Har varit professionell sångerska sedan 1999 och har alltså en lång karriär. Många konserter och utlandsframträdanden, men som skivartist har hon varit återhållsam med bara två album (ett tredje är på väg). Ana Laíns är en av de bästa sångerskorna i dagens fado, med ett sobert lyriskt sångsätt och en vacker röst. Hon har känsla för traditionell fado men intresserar sig också för mera lantlig folkmusik och har en ”modern” framtoning med en lite vidgad instrumentering, ofta med accordeon i kompet. 


Båda hennes album är rekommendabla: Sentidos (Different World 2006) och Quatro Caminhos (Difference 2011).


Ana Laíns.


Ana Maria
Född i Angola 1952 var Ana Maria Dias den enda svarta sångartisten som sjöng på fadoställen och festivaler i Lissabon åren kring milennieskiftet. Kraftig röst och markerat vibrato. Uppträdde flitigt och var ett aktat namn, som också gjorde en skiva, Trago Fado nos Sentidos (Ovação 2003). Sångerskan avled 2011.



Ana Moura *
Ett av fadons största namn, ofta på turné runtom i världen, med en rad skivor bakom sig. Hennes första fyra album präglades av samarbetet med poeten, kompositören och gitarristen med mera Jorge Fernando, som producerade hennes skivor och skrev mycket av hennes material. Under senare år har Moura på skiva kompats av amerikanska studiomusiker; hennes musik har därmed blivit mera internationell och fjärmats en aning från fadon. Moura har en lågt liggande, sträv och intensiv röst, lätt att känna igen. Bra skivor med henne är Para Além da Saudade (SPA 2007), Leva-me aos Fados (Universal 2009) och Desfado (Universal 2012).






Ana Rita Prada
Ana Rita Prada var en av de tonåringar som medverkade på skivan Saudade no Futuro (iPlay 2012) och gjorde bra från sig där. Sedan dess har hon inte varit särskilt omtalad, och det är osäkert om hon tänker satsa på en karriär inom fadon.



Ana Sofia Varela *
Har varit med länge och gav ut sin första skiva Ana Sofia Varela (Universal) 2002. Fados de Amor e Pecado (iPlay) kom 2009. Väletablerad sångerska som flitigt uppträder på fadohus i Lissabon, för närvarande på Fado em Si och Mesa de Frades, båda i Alfama. Varela sjunger med markerade dynamiska nivåer, intensivt med dramatisk nerv, och har ett livfullt kroppsspråk.


Ana Sofia Varela.








Bárbara Santos
Ung sångerska som ännu inte har givit ut något eget album. Sjunger en autentisk fado och kan höras på fadohuset Adega Machado i Bairro Alto.


Beatriz *
En mycket ung sångerska från Coimbra som heter Santos i efternamn och 2015 gav ut Beatriz i egen regi. Där sjunger hon mestadels, och med växlande framgång, svårsjungna slagnummer ur Amália Rodrigues och Maria Teresa de Noronhas repertoar. Lite osäkerhet i hennes sång hindrar inte Beatriz från att visa en uppenbar begåvning. Ett löfte inför framtiden.



Beatriz Felício
En annan mycket ung sångerska, som sjunger fado med entusiasm och energi. Finns ännu inte på skiva. Den som vill höra henne får tills vidare nöja sig med Yuotubefiler som denna:



Beatriz Felizardo
Ung sångerska som mig veterligt inte finns på skiva ännu. Kraftig röst och attack, samtidigt som det finns något lite kantigt och opolerat över hennes sång. Säkert en sångerska som kan utvecklas.

https://www.youtube.com/watch?v=esh4orZ8aPc

Nästa avsnitt av Fadoprinsessor kommer den 9 september.


  

3 september 2017

Hasse Z (30). Det enkla

Det enkla ingår i Porträtt, som gavs ut av Albert Bonniers Förlag 1949.

Texten nämner en del personer. Namnen Homeros, Albert Engström, Erik Axel Karlfeldt, Caesar, Nero, Alexander (den Store), Hitler och Mussolini kommenteras inte närmare här.

Marika Stiernstedt (1875–1954) var författare till främst romaner och noveller, av adlig bakgrund men socialist. Först gift med ”flygbaronen” Carl Cederström, sedan med författaren Ludvig Nordström.
Torsten Fogelqvist (1880–1941) var författare, publicist och psalmdiktare.
Paul Géraldy (1885–1983) var en fransk författare som fick flera av sina böcker översatta till svenska och utgivna här.
Vilken Westman som syftas på har jag inte funnit någon uppgift om.
Henning Berger (1872–1924) var författare som i sina skrifter gärna tog upp emigrationen till USA på ett kritiskt sätt. Även en betydande skildrare av Stockholmslivet.

Texten är inte daterad, men eftersom den är avsedd som en minnestext om Selma Lagerlöf är den skriven tidigast 1940, då hon avled.



I svensk Litteraturtidskrift ger Marika Stiernstedt ett Selma Lagerlöfporträtt, som man gärna och villigt tror på. Det bär det sannas prägel. I korta distinkta ord tecknas bilden. Den smyckas inte av granna girlander, den ger bara en människa som hon var, enkel, naturlig, vardaglig. Och dock stor – inte minst genom sin enkelhet. Det enkla och konstlösa förblir det verkligt stora i all konst och i all mänsklighet.
   Selma Lagerlöf lyste inte genom kvickhet och vad man vänligt kallar espri. Torsten Fogelqvist säger träffande, att hennes geni var mera hjärtats än intellektets. Hon kunde tillagt, att den placeringen är mera vanlig hos kvinnor än hos män – om inte Larmatine redan sagt det:
   Gud har förlagt kvinnans snille till hennes hjärta, emedan detta snilles verk alltid är kärleksverk.
   Paul Géraldy berättar i en runa över Selma Lagerlöf, hur han vid besök i Stockholm för tjugo år sedan upptäckt en fruktansvärd sed bland svenskarna: den att den person, som får plats till vänster om värdinnan vid en fest, måste hålla tal vid måltidens slut. Han är ingen talare, säger han, och den ideligen återkommande skyldigheten hade slutligen försatt honom i ett verkligt paniktillstånd. Tills han vid en middag råkade få sitta mittemot Selma Lagerlöf.


Ängslan höll på att tillintetgöra mig, skriver han, då mina ögon kom att stanna vid ett ansikte på en äldre dam, mycket mild, mycket anspråkslös, med silverhår kammat ned över tinningarna som på landsortsmässiga mormödrar, men vars ögon lyste av ett förvånande ljus. Det milda ansiktet löstes upp i dis och jag såg bara dessa två häpnadväckande ögon.
   Vad jag denna afton fann på att säga dessa ögon, vet jag inte mer, men jag talade ganska länge … och jag kom sålunda att sjunga ut hela min tillbedjan för denna underbara poet, denna sannskyldiga svenska Homeros … Det kom tårar i hennes ögon, och jag märkte att även andra ögon tårats –. Så gick det till när jag en gång längesedan glömde mig – och blev talare.
   Marika Stiernstedt, som var närvarande vid festen, tillägger:
  Det fina i historien är dock inte M. Géraldys insats. Händelsen tilldrog sig hos Selma Lagerlöfs förläggare, och efter middagen närmade sig den älskvärde värden henne och frågade lätt skämtsamt, hur den känts att bli liknad vid Homeros.
– Å jo, svarade diktarinnan på sitt vanliga stillsamma sätt: Å jo, det var ju mycket trevligt –.
   Det var mycket trevligt – vad skulle hon annars ha svarat? Hon kunde sagt: fransmännen är ju så älskvärda. Det svaret hade varit undvikande och litet banalt ehuru onekligen blygsamt. Men så tillgjort blygsam var inte Selma Lagerlöf. Hon visste mycket väl, vem och vad hon var, och säkert också, vad hon inte var. Däri låg en inte ringa del av hennes storhet. Hon tyckte, att det var trevligt att liknas vid Homreros. Om herr Homeros hade varit med – och inte blundat – hade han säkert sagt detsamma om jämförelsen med fröken Lagerlöf. Ehuru kanske lite mera högtravande och på vers enligt egen och tidens sed.


Selma Lagerlöfs ögon. Géraldy säger, att de lyste med ett förvånande ljus. Så minns även jag dem. Men där fanns också något annat i de ögonen, ”som såg mot länder, som låg för fjärran och skumt för en blick som vår –”. Där fanns också något av ungt och glatt okynne, av humor. Hennes ögon log, även om inte munnen gjorde det.
   Liksom Géraldy satt jag en gång mittemot de ögonen. Det var vid ett sammanträde i Statens högtidliga stipendienämnd för förtjänta svenska författare. Före mötet lagades en liten komplott med Selma Lagerlöf som bundsförvant. De gällde att rucka lite på de enligt vår mening mögliga principerna för understödens utdelande. Albert Engström gick först till anfall, kort och enkelt. Så kom ännu en talare, och så kom Erik Axel Karlfeldt och klubbade ned alltsammans. Pang. Punkt och slut. Det blev inte mycket kvar sen den karlen sagt sitt ord. Men kanske ändå att man kunde våga.
   Då mötte mig blicken från ögonen mittemot. Vänliga och glada men milt varnande:
– Låt bli. Det går inte att bråka med honom. Han får alltid rätt. Låt det vara.
   Det fick vara. Och världen ändrades inte av att den debatten inte blev längre. Några år senare förstod jag det riktiga i att den klipptes av.
   De stora människorna blir alltid enkla och vadagliga på nära håll. De små blir ännu mindre och enklare. Avståndet i tid och rum förstorar. Vi har svårt att tänka oss en Caesar, en Nero, en Alexander i nattrock och tofflor. Det går strax lite lättare med Hitler och Mussolini – dock naturligtvis, och inte bara för herr Westmans skull! utan nattmössor.
   Kring den ensamma tillbakadragna människan byggs legenderna, anekdoterna. Henning Berger sade en gång:
– Strindbergs isoleringstaktik är bara ett reklamtrick. Styvt genomfört.
   Om det var så, passar det tricket inte vem som helst. Det kan gå åt andra hållet – och isolera publiken.
   Skrävlaren, skrodören, blir förr eller senare genomskådad. Och då sjunker han ihop av sin egen tomhet. De verkligt stora männen och kvinnorna är enkla, blygsamma, vardagliga. Det är deras adelsmärke. De förstår att vara utan att synas. Strängt taget är det ingenting att berömma dem för – de kan inte annat.