Mariza
Fado Tradicional (2009)
EMI Music Portugal
****
Med sin nya cd har Mariza
vänt sig mot fadons rötter, den traditionella fadon – äldre melodier som länge
använts till olika texter. Mariza har med sin utmärkta, starka röst, sin
musikalitet och sin känsla goda förutsättningar för denna repertoar, som hon
hanterar med säkerhet. Hon sjunger eftertryckligt, som om hon ville framhäva
varje ord. Kompet är det bästa tänkbara. Unge Ângelo Freire är redan en mästare
på portugisisk gitarr och Diogo Clemente på spansk gitarr och José Marino de
Freitas på basgitarr är rutinerade och skickliga.
Mariza avslutar gärna
sångerna med en effektiv stegring som rundar av, som i versionerna av Fado
Varela och Fado Alexandrino, två av skivans bästa spår. Det är svårt
att tänka sig bättre uttolkningar av dessa melodier. I andra fall, som Fado
Vianinha och Fado Menor do Porto, finns överlägsna eller likvärdiga
versioner av andra sångartister. Naturligtvis är ändå helheten djupt
övertygande. Jag bedömer cd:n som Marizas näst bästa efter Transparente
från 2005.
Gisela João
Gisela João (2013)
Edições Valentim de Carvalho
****
Av de många nya sångerskor
som framträtt inom fadon de senaste åren är det främst Carminho och Cuca Roseta
som blivit uppmärksammade internationellt, och det med rätta. Här är nu en ny
sångerska ut samma generation (född 1983 i Minho i nordligaste Portugal) som
mycket väl kan vara nästa stora namn. Gisela João har en fallenhet för det
dramatiska och sjunger energiskt. Hennes sång präglas av stora kontraster
mellan starkt och svagt, ett intensivt uttryck och en noggrann texttolkning.
Men sin rätt lågt liggande röst och sitt lite sträva, kärva sångsätt kan hon
erinra om Ana Moura, men inte så mycket att de kan förväxlas. Ungefär hälften
av materialet på skivan är välkända standardnummer, men Gisela João tolkar dem
så personligt att de känns som nya. Kompet med Ricardo Parreira, portugisisk
gitarr, Tiago Oliveira eller Rogério Ferreira, spansk gitarr, och Francisco
Gaspar, basgitarr, fungerar bra med ett extra plus i kanten för den skicklige
Parreira. Det är spännande modern fado med en sångerska som övertygar inte bara
med sitt starka uttryck utan också med sin uppenbara musikalitet.
Ricardo Parreira
Cancionário (2010)
HM Música
***
Fadon under de senaste 20
åren kan inte bara visa fram en rad skickliga unga sångartister, utan också en
ny generation av gitarrister. Ricardo Parreira är bara 24 år och kommer säkert
att låta tala om sig framöver. Instrumentala fadonummer, som på konserter
brukar bli bemötta av jubel, kan på skiva i värsta fall låta som andefattiga,
enahanda virtuosnummer. Men Ricardo Parreira har undvikit monotonin genom att
använda ett varierat material och även inbjuda vokalartister – särskilt
sångerskorna Micaela Vaz och Vânia Conde, båda utmärkta – i flera av numren.
Han har också med sig Marco Oliveira, klassisk gitarr, Yami, elbas, och Joaquim
Teles, slagverk. De flesta av styckena har välkända namn inom fadon som
kompositörer, men musiken är lika mycket påverkad av folkdanser och visor
utanför fadon. Som helhet en trevlig, väl varierad skiva med duktiga musiker
som tycks trivas ihop i en mestadels rätt glad musik. Och förstås: allt hålls
samman av Ricardo Parreiras fenomenala gitarrspel.
Helena Sarmento
Fado Azul (2010)
Helena Sarmento
**
Helena Sarmento är en ung
sångerska som debuterar med detta album som hon själv givit ut, en snygg och
sober produkt där alla sångtexter – de flesta skrivna av en joão
gigante-ferreira (utan versaler) – finns med, även i engelska översättningar.
De flesta sångerna är baserade på välkända traditionella fadomelodier. Därmed
väljer Sarmento att framträda som traditionsbevarare, och utsätter sig också
för jämförelser med många andra fadosångerskor som använt samma melodier. I
långsamma tempon fungerar det inte något vidare. Hennes röst är bra, men
sångsättet något ängsligt och prydligt – och melodierna kräver mera av
personlig frasering och variation mellan stroferna för att bli intressanta. I
snabba tempon, där rösten vilar på en lätt rytm, är resultaten bättre. Samuel
Cabral, portugisisk gitarr, Paulo Faria de Carvalho, spansk gitarr och Sérgio
Marques, kontrabas, svarar för ett säkert komp, men jag tror sångerskan kunde
haft nytta av ett mera aktivt, energiskt ackompanjemang.
Ana Moura
Desfado (2012)
Universal
****
På sina fyra föregående album
har Ana Moura samarbetat med kompositören, poeten, gitarristen med mera Jorge
Fernando. Det har blivit bra fado, men också album som är rätt lika varandra.
Jag tror Ana Moura har känt behovet av förnyelse när hon nu (tillfälligt?)
bjuder på en mer internationellt orienterad musik. Den briljante Ângelo Freire
på portugisisk gitarr finns med, i övrigt kompas sångerskan av en samling
ytterst kompetenta amerikanska musiker på en skiva med rejäl speltid, sjutton
sånger varav tre på engelska. Musiken tycker jag kan beskrivas som en modern
fado som öppnar sig för influenser utifrån. Det är inte alltid sådana möten
blir lyckade, men här utstrålar allt professionalism: musiker, arrangemang och
material. Jag har tidigare övertygats mer av Ana Moura på scen än på skiva, och
jag tycker hennes speciella, sträva sångsätt och intensiva altröst inte
tidigare har kommit till sin rätt på inspelningar. Fastän hon säkert siktar på
en bredare publik en den enbart portugisiska finns det ingen inställsamt i
denna musik. Snarare en viss kärvhet, ett motstånd. Det är fado mera till
känsla än till form och klang. Jag tycker att Ana Moura har lyckats med denna
förnyelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar