Gonçalo Salgueiro
Gonçalo Salgueiro (2009)
CNM
Gonçalo
Salgueiro blev först uppmärksammad då han medverkade i musikalen Amália
(om Amália Rodrigues liv) för ett tiotal år sedan, och hans första cd präglades
starkt av sångerskans repertoar. Vissa äldre fadosångare har varit generösa med
superlativer om hans musik, men själv har jag inte fattat hur bra han är förrän
med denna tredje cd, som till större delen innehåller traditionell fado till
Salgueiros egna texter. Kompmusikerna är fenomenala – främst Ângelo Freire,
portugisisk gitarr, men också Diogo Clemente eller Rogério Ferreira, spansk
gitarr, och Filipe Larsen, bas. Gonçalo Salgueiro är en förstklassig sångare
med en vacker ljus röst som får störst lyskraft i höga lägen, en obekymrad
sångteknik och en variationsrik, ornamenterad frasering. Röst, sångteknik,
uttolkning och känsla når här en sällsynt förening. Det finns gott om begåvade
unga sångartister i dagens fado, men knappast någon på den manliga sidan
överträffar Gonçalo Salgueiro. Skivan är jämn, på en ytterst hög nivå. Lyssna!
Teresa
Tapadas
Traços de Fado (2012)
iPlay
****
Teresa
Tapadas är en av den nya fadons skickligaste sångerskor. Dock svår att hitta på
skiva och därför väckte denna hennes andra cd min förväntan. Det kan snabbt
konstateras att Tapadas har en vacker, klar och smidig röst, ett uppmärksamt
texttolkande sångsätt och en fin sångteknik. Urvalet av sånger är den vanliga
blandningen av gammalt och nytt. Att ett par av standardnumren tillhör de mest
söndertolkade i modern fado kan ge ett konventionellt intryck, men spelar
mindre roll eftersom de här är starkt personligt präglade. Ovanlig är den
känsligt tolkade religiösa sången Ave Maria. Trots att mycket gott kan sägas om
Tapadas är skivan ingen fullträff. Kompmusikerna låter kompetenta men har i
vissa spår en så tillbakadragen roll att man kan förstå att de inte nämns på
omslaget. Musiken stannar upp, tappar sin rytm, sin energi. Det mera aktiva och
understödjande komp som andra artister omger sig av önskar jag också Tapadas på
nästa skiva. I väntan på den kan man njuta av en ovanligt vacker röst i en
mjuk, nyanserad och lyrisk fado.
Raquel Tavares
Bairro (2008)
Movieplay
Raquel
Tavares är en ung fadosångerska, uppmärksammad för sin skönhet och sensuella
utstrålning. Lyckligtvis är den dekorativa ytan förenad med ett seriöst
fadointresse och ett tålmodigt sökande efter en egen profil.
Ännu har
hon en bit kvar. Tavares har en röst i lägre mellanregistret som inte speciellt
utmärker sig för styrka, omfång, smidighet eller klang. Med begränsade vokala
resurser gör hon en lågmäld fado som ibland kan bli en aning sträv, med lite
trubbig frasering. Hon sjunger mest nytt material som anknyter till traditionell
fado. Hon behöver stöd av en aktiv, livfull gitarrist, och här kan man inte
klaga på unge Bernardo Couto på portugisisk gitarr, eller på Diogo Clemente,
spansk gitarr, eller Yami, basgitarr.
Det ska
sägas att Raquel Tavares inte tillhör den nya fadons allra bästa sångerskor.
Men hennes musik vinner i längden. Det man kan höra här är en ung artist mitt
inne i ett sökande efter en egen röst. Och Bairro är en respektabel
lägesrapport.
Duarte
Aquelas Coisas da Gente (2009)
JBJ
& Viceversa
***
Duarte
är ett vanligt efternamn i Portugal; flera kända fadomusiker heter så. Den unge
sångare som bär Duarte som enda (artist)namn kommer säkert också att bli
omtalad. Hans nya, andra cd är intressant och helt hörvärd. Det finns förvisso
ståtligare röster än Duartes, men han sjunger känsligt, vekt och omsorgsfullt,
kan påminna om kolleger som António Zambujo och Marco Oliveira. Kompmusikerna
är välkända och skickliga: José Manuel Neto och/eller Bernardo Couto på
portugisisk gitarr, Carlos Manuel Proença på spansk gitarr, och Daniel Pinto,
basgitarr. Här och var är klangen utfylld med andra instrument; jag gillar
särskilt tillskottet av Luís Clodes cello i några spår. Duarte kan mer än
sjunga – han har skrivit nya texter till de traditionella fados som dominerar
skivan och – framförallt – svarar han för ett par betagande melodier i Mistérios
de Lisboa och Évora Doce. Särskilt den förstnämnda tror jag kan bli
en Duartes signaturmelodi, om den inte redan är det. Det tycks även musikerna
anse, för den finns också med i en instrumental version. Som helhet är det här
en fin produktion av en av fadons många lovande unga artister.
Antologi
Fados do Fado (2011)
Movieplay, 24 separata cd
****
Portugisiska
Movieplay är säkert det skivbolag som har mest fado i sina arkiv. År 1998 gav
man ut Fados do Fado, en serie på 50 cd med lite äldre fado, skivor som nu är
svåra att få tag på. Nu kommer en ny cd-serie med samma namn. Sex av skivorna
är antologier kring film-, teater- och gitarrmusik, desgarradas (växelsånger),
humoristisk fado och ”musiker ur det gamla gardet”. På var och en av de övriga
18 finns fyra artister med vardera fyra inspelningar.
Man
skulle kunna tro att detta är en kortare version av den äldre cd-serien, men så
är det inte. En del inspelningar finns med i båda, men mest är det olika
material. Den förra utgåvan innehöll mest förbisedda äldre musiker, medan den
nya också ger plats åt en rad av fadons största namn. Redaktören, sångaren och
fadokännaren José Manuel Osório, som tyvärr avled i augusti i år, har premierat
traditionell fado till gitarrkomp. Den populärmusikaliska fado till orkester
som är mindre gångbar i dag undviks nästan helt. Tonvikten ligger på fado från
60- och 70-tal.
Musikaliskt
är utgåvan mycket varierande. En del av musiken kan man ha och mista, annat är
mästerligt. Det framgår tydligt att de mest etablerade namnen också förtjänar
att vara det. Men här finns också mindre berömda musiker som ger glada
överraskningar, till exempel Estela Alves, Anita Guerreiro, Miguel Silva och
António dos Santos. I utgåvan ingår många fina inspelningar som inte går att
hitta någon annanstans. Självfallet är denna cd-serie värdefull för dem som
intresserar sig för fadon när den var som mest populär och inspelad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar