Fado på cd: Recensioner i repris (6)

Fernando Farinha

O Melhor de Fernando Farinha (2008)

iPlay

*****

Allt mera äldre fado återutges. Nu kommer på etiketten iPlay en rad cd med förgrundsgestalter som Alfredo Marceneiro, Maria Teresa de Noronha, Lucília do Carmo, Hermínia Silva och andra. Fernando Farinha är en av dem och han får här några ord till.

Farinha (1928–88) var ett fadons underbarn, på scenen och i studion redan före tonåren, och under särskilt 1960-talet mycket populär. Han sjöng med klar och varm röst, hade fin sångteknik och en personlig sångstil, såg bra ut, var en begåvad textförfattare och kompositör. Hans avsky för fascistregimen gjorde honom inte mindre uppskattad. Under de sista åren flagnade röstklangen, så denna skiva, med 20 inspelningar från 1960–75, fångar honom på krönet. Och jag tröttnar aldrig på denna klassiska, omistliga fadoröst, sober och vital, med en omisskännlig personlig utstrålning. Skivan har inga direkta höjdpunkter utan är anmärkningsvärt jämn. Kompmusikerna – där gitarristerna Raul Nery och Domingos Camarinha ingår – tillhör tidens bästa.

Cuca Roseta

Cuca Roseta (2011)

Universal

****

Cuca Roseta är en sådan skivdebutant som har förberett sin debut med många framträdanden. Därför är hennes cd efterlängtad, och på goda grunder. Cuca Roseta har en ljus, klar sopran, sjunger i snabba tempon med fin timing och rytmkänsla och i långsamma med ett litet vibrato som gör musiken nervig och sårbar. Kompet med Mário Pacheco på portugisisk gitarr, Pedro Pinhal på spansk gitarr och Rodrigo Serrão på kontrabas är utmärkt och framhäver sångerskan mer än sig självt. Skivan, med den vanliga blandningen av nyskrivet och standardnummer, är jämn och Cuca Roseta sjunger genomgående med intensitet, närvaro och stark känsla för fadons frasering och texttolkning. När hon är som bäst, som i Quém és Tu Afinal, en version av den urgamla Fado Menor, gör hon en musik som kryper under skinnet på lyssnaren. Det är alltså en ovanligt stark debut av en sångerska som redan nu måste räknas till de bästa på fadoscenen. Men skivans 36 minuter är i snålaste laget – jag vill höra mer av Cuca Roseta.

Shina

Sinto-me Fado (2012)

Distrirecords

***

Den unga sångerskan Shina heter egentligen Cindy Peixoto och är uppvuxen i portugisiska utvandrarkretsar i Alsace. Hennes debutskiva vänder sig delvis till en fransk publik. Texterna är översatta till franska enbart. Jämte några traditionella fados, lite nyskrivet och ett par folkvisor sjunger hon två välkända chansons samt en sång på både portugisiska och franska, en lyckad blandning. Kompmusikerna på gitarrer och bas är portugiser och gör ett skickligt och diskret jobb. Shina har en behaglig klar röst, hon sjunger med fadons typiska ornamenteringar och sången präglas av musikalitet, känslighet och ett lugnt självförtroende. Visst är skivan lite ojämn. Men Shina är en förvånansvärt bra sångerska som presterar på en nivå långt över den genomsnittliga för en skivdebutant inom fadon. Allra bäst är titelsången, som förenar fadons uttryck med de stora gesterna i känslosam chanson. En sångerska från den franska landsbygden, utgiven på ett litet skivbolag, är lätt att missa i strömmen av nya fadosångerskor. Jag tycker Shina när hon är som bäst är smått sensationell. En av de mest lovande debutanterna inom fadon från senare år. 

Ricardo Ribeiro

Porta do Coração (2010)

EMI Music Portugal

****

Sedan Ricardo Ribeiro gav ut sin förra cd 2004 har jag sett honom som en av de viktigaste manliga musikerna inom den unga fadon. Han har en stark, fyllig röst med brett uttrycksregister, från dovt tankfulla tonfall till energiska stegringar. Han är en fin sångare med stark integritet och sjunger nästan enbart traditionell fado. Även flera av texterna är riktigt gamla. Komptrion med Pedro de Castro eller José Luis Nobre Costa på portugisisk gitarr, Jaime Santos på spansk gitarr och Joel Pina på basgitarr är kompetent, men musiken har inte den flotta finish som annars är vanlig i ny fado. Ribeiro har som traditionalist en något sturig attityd, att hellre vara trogen den lokala traditionen än att anpassa fadon till en större publik. Den som föredrar fado som sofistikerad modern visa skulle nog uppfatta denna musik som lite kantig, envis och svårtillgänglig. Den som ser fadon som en folkmusik från Lissabon har här en artist att uppmärksamma och återkomma till.

Cidália Moreira

Os Meus Fados (odaterad)

Metro-Som

***

Cidália Moreira, född 1944, har haft lite otur: för ung för att vara klassiker, för gammal för att haka på den nya fadovågen, som bäst när fadon var som minst populär. Nu kommer en cd med tio 70-talsinspelningar på etiketten Metro-Som. Det är ett lågprismärke med en mängd fado av högst varierande kvalitet. Utgåvornas design är påver, informationen om musiken bristfällig och ljudet ofta dåligt. Här kan man dessutom notera en ovanligt kort speltid. Tre av spåren är inspelningar med en slarvigt arrangerad orkester. Så varför bry sig?

Svaret är inspelningar som O Meu Primeiro Amor och O Silêncio. Cidália Moreira har en vacker, fyllig röst och sjunger omsorgsfullt, men också med starkt känsloutspel och en tragisk underton. Som bäst är hon en makalös sångerska, stolt, gripande och kraftfull, med säker kontroll över långa melodilinjer. Tills hon får en bättre redigerad samlingsskiva får vi lyssna på denna, med lite burkigt ljud – och undra varför hon inte oftare nämns som den verkligt stora fadista hon är.