Klassiska nedslag (13): Claude Debussy, Jeux

I boken den intressanta boken Musik och tanke – huvudlinjer i musikestetikens historia från antiken till vår egen tid (Rabén & Sjögren 1978, översättning Nils L. Wallin) skriver den norske musikprofessorn Finn Benestad apropå impressionismen i musiken att den i stort sett består av en enda tonsättare, Claude Debussy (1862–1918), låt vara att det finns impressionistiska inslag hos andra tonsättare också.

Medan impressionismen fick ett oerhört brett och mångfacetterat genomslag inom bildkonsten, förblev den ganska obetydlig inom musiken. Det har förstås att göra med att impressionismen försöker fånga ögonblicket: skiftningar, dofter, rörelser, ljus och skuggor. Men musik är en rörelse i tiden, och ska lyssnaren följa denna rörelse genom tiden med intresse krävs någon som håller de enskilda delarna av musikstycket samman. Det kan vara teman, motiv, tonalitet, refränger etc., men också de musikaliska former som publiken vant sig vid genom historien: variationer, sonatform, fuga, rondo, chaconne och så vidare. Det ligger nära till hands att ta Beethovens musik som exempel på ljudande former i rörelse som uttrycker en stark vilja, kraft, intensitet och målmedvetenhet. Men om impressionismen och Debussy skriver Benestad:

Ett karakteristiskt drag hos impressionismen är dess passivitet. Det häftar något avsiktligt odramatiskt vid den. Det är oftare fråga om en sammanställning är om en egentlig organisk utveckling. En konst som låter bli att forma det problematiska måste i sitt uttryck bli odramatiskt. Inom musiken innebär det att man saknar den dynamiska kraft, den intensiva strävan mot ett mål, som finns i den klassisk-romantiska traditionen. Dessa drivkrafter ­– harmoniska, melodiska och rytmiska – saknas nästan helt i Debussys verk.

/…/

För Debussy var upplevelsen av tiden ett väsentligt moment, den oavbrutna ström i vilken det ena intrycket oavlåtligen avlöser det andra. Likväl får man inte en känsla av att intrycken oförmedlat radas upp bredvid varandra utan att de glider in i varandra: det förgångna blir nutid, och nutiden blir framtiden. Det är statisk ro och inre dynamik i vackraste förening.

  Debussy kommer i sina skrifter ofta mycket nära antiintellektualistiska hållningar. Han visar respekt för de wienklassiska mästarna, men hans musikstudier hade gett honom ”ett hat mot den klassiska genomföringstekniken, var skönhet bara är teknisk och endast kan intressera förståsigpåarna bland oss”.

I kapitlet om impressionismen finns flera citat från Claude Debussy själv. Han uttryckte sig gärna i drastiska, provokativa formuleringar. Ett par citat kan ge en antydan om hans musikestetik:

Låt oss slå fast att skönheten i ett konstverk alltid kommer att förbli mystiskt, det vill säga det är omöjligt att riktigt förklara hur den är skapad. Låt oss till varje pris hålla fast vid denna magi, som är så typisk för musiken, ty bland konstarterna ör det just musiken, som är mest känslig för det magiska.

/…/

Musiken borde i all enkelhet försöka att behaga; inom sådana gränser kan man kanske finna den största skönhet. Det mycket komplicerade är oförenligt med konst. Skönheten ska appellera till sinnena, den ska ge oss en ögonblicklig glädje, bör göra intryck på oss, smyga sig på oss utan att vi behöver anstränga oss.

Dessa ord kan man ha i minnet när man lyssnar till Debussys orkesterstycke Jeux från 1912–13. Avsaknaden av teman och sammanbindande element i stycket gör det faktiskt inte lättare att förstå; tvärtom skulle jag tro att de flesta skulle uppfatta det som ganska svår musik. Det kan bero på att lyssnaren förväntar sig inslag i musiken som Debussy har avstått ifrån. En lång rad stora tonsättare har lärt oss att det ska dyka upp huvud- och sidoteman, repriser och kadenser. Men det som finns är en följd av lyriska intryck, uppradade efter varandra i drygt 17 minuter i den inspelning med New Philharmonia Orchestra och dirigenten Pierre Boulez som jag har lyssnat på. Jag tyckte själv det vara ett knepigt stycke första gångerna jag hörde det, och eftersom det är balettmusik skapad för Nijinskijs berömda ryska balett i Paris tänkte jag att det inte fungerar om man inte ser dansarna. Men även baletten ska ha bestått av lösa episoder utan inbördes sammanhang. Med medvetenheten om Debussys estetik är musiken lättare att följa. Som så mycket annat av Debussy är det musik full av spännande klanger, sinnliga intryck, luftighet, ljus och färger … det är bara det att man inte har en aning om vad som ska ske i nästa ögonblick.

Claude Debussy må ha varit ensam som renodlad impressionistisk tonsättare. Man har var också unik och en av de mest fängslande konstnärspersonligheterna kring förra sekelskiftet. Bekvämare ingångar till Debussys orkestermusik är exempelvis sviterna La mer, Nocturnes och Iberia. Och naturligtvis Prélude à l’après-midi d’un faune, mästerverket som för de flesta innebär det första mötet med Debussys orkestermusik.