Översättarmödor med Pessoa

I min bok Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag) har jag tagit med textutdrag ur eller hela texter till fados för att läsarna ska få en möjlighet att se vad fado brukar handla om. Som exempel på att även modernistiska texter kan dyka upp finns Fernando Pessoas (1888–1935) dikt Autopsicografia, som sångerskan Mísia har kombinerat med en traditionell fadomelodi, Fado Menor do Porto, och sjungit in på skiva. 

Fernando Pessoa.

Min orimmade översättning i boken – som skett med hjälp av ett par engelska översättningar – saknar alla litterära anspråk men kan ge en bild av vad dikten handlar om. Så här låter dikten i original:

O poeta é um fingidor.

Finge tão completamente

Que chega a fingir que é dor

A dor que deveras sente.


E os que lêem o que escreve,

Na dor lida sentem bem,

Não as duas que ele teve,

Mas só a que eles não têm.

E assim nas calhas de roda

Gira, a entreter a razão,

Esse comboio de corda


Que se chama coração.

Och så här blev min amatörmässiga version på svenska:

Poeten är en som låtsas.


Han låtsas så fullständigt


att han även låtsas att han lider


av de smärtor han verkligen känner.

Och de som läser det han skriver

känner under läsningen fullt ut

inte denna hans dubbla smärta,

utan bara den som de inte har.


Och så löper det runt på sitt spår,

för att underhålla förnuftet,


det uppskruvade leksakståget


som man kallar hjärtat.

Någon mer professionell svensk översättning har jag inte sett. Däremot en rad översättningar till engelska. Det är intressant att se hur olika tolkningarna blir. Den som själv försökt översätta lyrik vet att det bara kommer att bli konstigt om man följer originalet ord för ord. Ska dikten bli något läsbart på det egna språket får man gå in i det och vända och vrida på formuleringarna för att originalets känsla och stämning ska kunna förmedlas. Översättaren blir alltså medskapare och borde kanske hellre kallas uttolkare. När utländsk poesi översätts är det lätt att man tar en tolkning som given; jämför man flera tolkningar påminns man om hur starkt bidragande uttolkaren är. Denna översättning/tolkning är signerad Keith Bosley:

The poet is a fake.


His faking seems so real


That he will fake the ache


Which he can really feel.

And those who read his cries

Feel in the paper tears


Not two aches that are his


But one that is not theirs.

And so in its ring


Giving the mind a game


Goes this train on a string


And the heart is its name.

Denna orimmade version är signerad Ernesto Guerra Da Cal:

The poet is a feigner.


He feigns so completely


That he even feigns that he is suffering


The pains that he is really experiencing.

And those who read what he writes


As they read, sharply feel


Not his double pain,

But their single one.

And so, upon its toy tracks,


Runs around, diverting reason


The wound-up mechanical train


That goes by the name of heart.

Ganska många flera tolkningar av Pessoas dikt finns här:

http://www.disquiet.com/thirteen.html