Fadon finner sin publik (4)

Politik och press

Från slutet av 1800-talet och särskilt under den så kallade första republiken (1910–26) gjordes många fadosånger för att sprida ett politiskt budskap. Detta var den tid då industriarbetare organiserade sig i fackföreningar och politiska sällskap. Musiken blev ett medel också för de grupper som arbetade för republiken. Sångerna vände sig mot de rika, kyrkan, militären och monarkin och kallades fados operários (arbetarfados) eller fados socialistas (socialistfados). Socialistpartiet bildades år 1875 men musiken användes med större iver av olika anarkistiska och kommunistiska grupperingar.

Den politiska fadon har ägnats en studie
av Rui Vieira Nery i denna bok.

Sångerna, som berättade om arbetarnas levnadsförhållanden, riktade kritik mot samhällets orättvisor och ställde krav på reformer, innebar en distansering från fadons traditionella motiv. De är svåra eller omöjliga att finna på skiva i dag. Den livaktiga diskussionen under den ekonomiskt kaotiska och politiskt oroliga republikanska tiden stoppades i och med den fascistiska militärkuppen den 8 maj 1926 och de äldsta inspelningar vi kan finna i dag gjordes något senare. De långsträckta texterna och ofta många stroferna var också svåra att förena med inspelningarnas maximiformat på cirka tre minuter.

João Linhares Barbosa.

Diskussionen fördes delvis i de olika tidskrifter om fado som startades med en början år 1910, då veckotidningen O Fado utkom med några nummer. Ett viktigt skäl för tidskrifternas tillkomst var att poeter som skrev sångtexter behövde ett medium att sprida sina alster i. Den ytterst produktive João Linhares Barbosa startade Guitarra de Portugal år 1922, då tidskriften Canção de Portugal redan hade funnits i sex år. I tidskrifterna kunde man läsa om musiker, deras framträdanden, skivor och turnéer, samt om musiken och texterna. I viss mån hade de också en politiskt opinionsbildande roll när de tog upp fadons textinnehåll eller musikens ställning i samhället. Dikter som använts som sångtexter är ett dominerande inslag och publicerades ofta på omslagen.

Ett par av tidskrifterna levde vidare även under diktaturen, och Guitarra de Portugal – säkert den viktigaste informationskällan för en läsande fadopublik under lång tid – existerade åtminstone en bra bit in på 40-talet och hade då sällskap av João Reis tidskrift Canção do Sul, som var en svår konkurrent som med vissa avbrott levde vidare ännu längre, in på 60-talet. Och under 50-talet kunde man läsa Voz de Portugal. Tidvis har det också funnits andra tidskrifter om fado, men i dag finns inga sådana. Musiken tas i stället upp inom pressens kultur- och nöjesbevakning. Och det finns ett stort antal fadobloggar och hemsidor med olika inriktningar.

Nyutgåvan från 2012.

Den första boken om fado, História do Fado av Pinto de Carvalho från år 1903, följdes redan året därpå av Alberto Pimentels A Triste Canção do Sul. Men i bokform behandlades musiken inte särskilt utförligt. Nämnas bör en skrift som vann viss spridning, Victor Machados Ídolos do Fado från år 1937, där läsarna kunde läsa om fadons historia och ta del av bilder av berömda musiker och berättelser om deras liv. Av det knappa hundratal musiker som Machado presenterar är de flesta nu fullständigt bortglömda, men de namn som har bestått finns också med. Boken är därför fortfarande läsning för den historiskt intresserade fadolyssnaren, särskilt som den kom i faksimiltryck år 2012.

Den sista delen av Fadon finner sin publik handlar om fadon och skivinspelningar.