Intervju med Rodrigo Costa Félix

Rodrigo Costa Félix är en fadosångare som vårdar den traditionella, folkmusikaliska fadon och som varit verksam i många år. Han är född i Lissabon 1972. Denna intervju är ett av de sex samtal med musiker som ingår i min bok Fado – en vägvisare till musiken och musikerna (GML Förlag). Intervjun gjordes i september 2012. Att den inte är dagsfärsk märks i ett par detaljer, som att de tvillingar som nämns som treåriga nu är sex eller sju år … men i övrigt är innehållet fortfarande aktuellt. Rodrigo kan man höra på fadohuset Clube de Fado i Alfama i Lissabon.

– Jag hörde mycket fado i barndomen eftersom min mamma var en stor beundrare av fado och min pappa var en amatörsångare som ett par år drev ett fadohus i Cascais tillsammans med José Pracana. Jag började sjunga fado i sex–sju-årsåldern. När jag var yngre hade jag mycket fado omkring mig, men jag brydde mig inte om musiken då, jag skulle tro att den var för allvarlig och djup för att passa en elva–tolvåring. Och jag tycker fortfarande att fado är olämpligt för barn, man måste känna med musiken, och ett barn kan inte sjunga Povo Que Lavas no Rio ... Så jag började sjunga för över tjugo år sedan, och då var situationen helt annorlunda än nu. Det fanns en enorm generationsklyfta mellan 60- och 90-tal. På den tiden fanns bara de klassiska fadohusen i Bairro Alto, och inte ens de var särskilt bra, och ett par nystartade i Alfama och ett par till i andra delar av Lissabon. Jag sjöng tillfälligtvis på de ställena tills jag blev engagerad av ett ställe i Lapa när jag var 18 år.

Har du tänkt på att sjunga annat än fado?

– Jag hade till och med ett garageband och har alltid sjungit och spelat spansk gitarr. Fransk musik, pop ... men den enda musik jag identifierar mig med är fado. Detta för att jag är och känner mig som portugis. Jag är stolt över vår tradition och kultur, och fado är den enda musik där jag kan uttrycka mig fullt ut.

När jag frågar Rodrigo om det speciella med honom svarar han:

– Det är alltid svårt att prata om sig själv. Men jag tror det är att jag inte kopierar någon, jag tror jag har skapat min egen stil. Jag försöker inte sjunga som Fernando Maurício eller Alfredo Marceneiro eller ens som mina största influenser João Braga, Carlos Zel eller António Mello Correia. Jag tror det är viktigt att inte härma andra artister, för gör man det så uttrycker man inte sina egna känslor utan deras. Man är inte äkta.

Du nämner António Mello Correia, en väldigt bra sångare. Men han är väl ganska bortglömd nu?


– Han är fortfarande välkänd i fadokretsar, men inte bland en bredare publik, jag tror att många av de yngre inte har hört talas om honom. Vilket är olyckligt, för han var en fantastisk sångare. Han var en av grundarna av fadohuset Senhor Vinho och hade stort inflytande i fadons kretsar.

När jag frågar Rodrigo om vem i fadohistorien han skulle vilja vara om han inte var sig själv, behöver han ingen betänketid.


– Jag måste säga att jag är väldigt nöjd med att vara mig själv. Men om jag skulle välja så måste jag säga Amália Rodrigues fast hon var kvinna och jag är man. Man kan inte jämföra henne med någon som finns i dag. Att bara ha tio procent av hennes erfarenheter skulle vara en rikedom.

Hon var ingen särskilt lycklig människa ...

– Det bryr jag mig inte om. Jag tycker man ska söka lyckan, men vissa människor blir helt enkelt inte lyckliga. Sorg och olycka och förlust är ibland det som skapar en stor konstnär, speciellt i en sådan konst som fado är.

Hur väljer du vad du sjunger?

– Jag är mycket intresserad av poesi, så jag börjar med dikterna. När jag valt dikten söker jag, om jag sjunger traditionell fado, efter en melodi som passar till den. En melodi där jag kan uttrycka hur jag upplever dikten. Texten är det viktigaste för mig.

Skriver du själv?

– Ja, jag skriver texter, men jag kallar dem inte dikter. Jag kallar dem bara texter. På min senaste skiva finns också en melodi som jag har skrivit. Jag skulle gärna vilja skriva mer, men jag är väldigt osäker när jag skriver. Nyligen var det någon som frågade mig om jag har flest texter i skrivbordet eller i papperskorgen, och jag har nog flest i papperskorgen. Eftersom jag älskar poesi så mycket, så kräver jag mycket av de dikter jag sjunger. Och jag sjunger aldrig något som inte har med mig eller mina livserfarenheter att göra. Till exempel sjunger jag aldrig om tjurfäktning, för jag tycker inte om tjurfäktning.

Vilka är dina favoriter inom traditionell fado?


– Jag har många favoriter. Några har jag redan spelat in som Fado dos Sonhos, Fado Zé Grande, Fado Alberto och Fado Zeca. Eller Fado Vitória. Det finns så många, många vackra sånger inom traditionell fado. Även om melodierna är enkla. Men de ger möjlighet till improvisation. Det är lite av magiken med fadon, att melodierna är så enkla att sångare och gitarrister kan skapa sina egna versioner. Ta bara Fado Corrido, det är en melodi som många musiker har återskapat i egna varianter.

Rodrigo Costa Félix ä initiativtagare till antologin
Brincar aos Fados där han är en av de medverkande.

Just nu är fadon väldigt populär. Tror du att det kommer att fortsätta så?


– Nu har vi så många musiker och sångare. För många cd kommer ut, det finns för många musiker. Till och med musiker från andra områden har projekt där de kombinerar sin musik med fado. Allting ska heta något med fado. Den är på modet nu, och den har en internationell marknad som annan portugisisk musik saknar. Vi har en väldigt dålig ekonomi i Portugal nu och hemmamarknaden är mycket liten, så alla vill resa utomlands och skaffa sig en utländsk publik.

Jag skulle önska att den här vågen fortsatte länge. Men jag är rädd för att det kommer en nedgång. Då kommer folk att sluta att sjunga och spela fado, för de kommer inte att ha sina jobb kvar. Det finns för många av oss nu. Kanske kommer det att drabba mig, jag vet inte. Om några år tror jag det blir ett naturligt urval, genom kvalitet hoppas jag. De som är bäst kommer att vara kvar. Amália sjöng ju i 60 år.

Många artister håller på länge. Som Celeste Rodrigues i dag ...

– Man kan inte jämföra Celeste Rodrigues, som jag tycker mycket om, med Amália. Det är som att jämföra en vd i ett småföretag med en vd i en multinationell koncern. Amália var unik. Hennes verk och inflytande kommer att vara för evigt. Utan Amália hade det inte funnits någon ny fadovåg, det hade inte funnits något fadomuseum och inte så många fadoställen i Lissabon. Utan henne hade inte fadon fått erkännande som kulturellt världsarv. Hon bröt mot alla traditioner och alla tabun. Hon var den som började sjunga den bästa poesin i Portugal. Hon var den som började sjunga nya kompositörer, hon drog in nya kompositörer till fadon. Hon förde fadon ut till hela världen. Jag är böjd att hålla med João Braga som har sagt att ”för mig började fadon år 1920 då Amália Rodrigues föddes”.

Du sjunger på ett fadohus nu. Hur fungerar det? Betyder det att du har anställningstrygghet och sociala förmåner?


– Jag är anlitad av Clube de Fado och sjunger där två kvällar i veckan. Nej, sociala förmåner är mycket ovanligt på fadohus. Jag vet att man nu har det på Adega Machado i Bairro Alto där musikerna har riktiga kontrakt, och vi får se hur länge det kan fungera. Jag jobbar mer som en frilansare och har mitt arbete på fadohuset så länge som båda parter är nöjda med det. Jag har inte tid att arbeta mer än två kvällar i veckan eftersom jag också har ett jobb på dagtid som ljudtekniker vid televisionen. Och så har jag treåriga tvillingar hemma.

Vad är det viktigaste när man sjunger fado?

– Att vara ärlig, att sjunga med hjärtat och att vara genuin.

Dessa frimärken utgavs 2011. Sedan dess har det kommit flera frimärken med nyare artister, bland andra Mariza.

År 2011 gav postverket i Portugal ut en serie frimärken med fadistas. Jag frågar Rodrigo vilka musiker han skulle välja till en sådan serie. Han prickar snabbt in fem av de sex som fanns med: Amália Rodrigues, Alfredo Marceneiro, Maria Teresa de Noronha, Hermínia Silva och Carlos do Carmo, men vill byta ut Carlos Ramos mot Fernando Maurício. Följande blir ett tilläggsförslag som posten kan fundera på om man vill bygga på serien:

– Jag skulle också kunna tänka mig João Braga eftersom han har haft en enorm betydelse för att hjälpa fram nya artister. Vi var många som första gången stod på scenen tillsammans med honom. Och jag skulle gärna vilja ha med en gitarrist. Gitarristerna har haft en stor betydelse också som kompositörer och som lärare för sångare. I så fall Armandinho.