Ny fado på cd

Ana Ritta. Doce Fado. Ovação. **

Ana Rittas namn har jag inte tidigare träffat på i fadosammanhang, men en sökning på Youtube visar att hon tidigare sjungit en mera schlager- eller popbetonad musik och med denna skiva ger sig in på fado. Skivan innehåller elva sånger varav de flesta är välkända standardnummer som också finns i många andra inspelningar. För den som har hört mycket fado är det alltså lätt att jämföra, och för min del har Rittas versioner svårt att hävda sig mot de bästa. Hon har en klar, skarp och emellanåt gäll sopranröst och sjunger med markerat vibrato. Kompet utgörs av José Manuel Neto, portugisisk gitarr, André Ramos, spansk gitarr, och José António, bas. Särskilt Neto är en briljant musiker som aldrig gör dåligt ifrån sig, men jag tycker inte det verkar som om han är lika inspirerad som på vissa andra skivor. På plussidan finns en nyskriven sång av Jorge Fernando, A Nossa Guerra. Ana Ritta är en kompetent sångerska, men jag är inte särskilt förtjust i vare sig hennes röst eller sångsätt. I den hårda konkurrens som nu råder inom fadon säsrskilt när det gäller sångerskor finns det minst 25 stycken som jag hellre lyssnar till.

Cristina Nóbrega. Ao Vivo no Chiado. Cristina Nobrega. ***

Det är vanligt att fadoartister låter bättre när de möter en publik än när de spelar in i en studio. Därför är publikupptagningar från konserter ibland roliga att ta del av, särskilt när man kan höra att det finns en god kontakt mellan musiker och publik. Att ge ut en konsertupptaning på skiva är en bekväm lösning eftersom de tekniska arrangemang och det repetitionsarbete som föregår en studioinspelning sparas in. Just tekniska brister kan dra ner intrycket från en publikupptagning. Cristina Nóbregas fjärde album är en konsert som hon tydligen ger ut i egen regi. På hennes två närmast föregående album sjöng hon mest nytt material, medan den nya skivan domineras av stadardnummer – vilket innebär en rad av de sånger som Amália Rodrigues lanserade. Hon kompas av Luís Ribeiro och Rodolfo Godinho, portugisiska gitarrer, João Bengala, spansk gitarr, João Penedo, kontrabas, samt ytterligare ett par musiker. Kompet är robust och funktionellt men inte uppseendeväckande.

Cristina Nóbrega är en bra sångerska som dock inte tillhör det absoluta toppskiktet. Hon har en distrinkt röst i mellanregistret, kan sin fado och sjunger med betydligt större energi, känsla och uttryck än Ana Ritta gör på den ovan nämnda cd:n. Mest till sin fördel tyckar jag hon är i snabba nummer som Fados às Voltas och Madrugada de Alfama. Jämförd med hennes närmast föregående skivor innebär inte denna något framsteg; de är ungefär lika hörvärda. Kompetent fado utan att vara sensationell.

Fado de Coimbra. Clássicos. Fado ao Centro. ****

För dem som träffat på den akademiska fadon från Coimbra på skiva, har musiken i hög grad levt på gamla meriter. Det har varit lätt att hitta musik med de främsta företrädana för coimbrafadons storhetstider på 20- och 50-60-talen men besvärligare att ta del av den som den låter nu. Den bristen avhjälptes med tre album, utgivna av Fado ao Centro i Coimbra, som jag tidigare presenterat i bloggen, se 19 juli och 19 oktober 2014. Nu kommer en fjärde volym, enkel till design och information. Man får upphovsmannauppgifter och en intetsägande kort text om coimbrafadon men inga sångtexter eller presentationer av de medverkande. Som är sångarna João Farinha och Hugo Martins samt Luís Barroso eller Hugo Gamboias, portugisiska gitarrer, Luís Carlos Santos, spansk gitarr, och Filipe Ferreira, basgitarr. Titeln Clássicos syftar inte på att insplelningarna är klassiska utan mera på repertoaren, men det är en halvsanning eftersom några av sångerna uppenbarligen är nya. Men en rad kända nummer som ursprungligen lanserades av António Menano, Edmundo de Bettencourt, José Afonso, Adriano Correia de Oliveira och Fernando Machado Soares finns med. Ett par instrumentala nummer ingår också, kompositioner av gitarristerna Artur Paredes och João Bagão.

Gitarristerna är skickliga och sångarna förmodligen de bästa inom dagens coimbrafado. De är båda tenorer. Farinha är den mest kände och medverkar på alla de tre tidigare volymerna också, Martins på volym tre. Jag tycker om att lyssna på båda men frågan är om inte Hugo Martins med sitt mjuka, lite omsorgsfulla och känsliga sångsätt får fram de vackraste uttrycken i sånger som O Meu Menino och E Alegre se Fez Triste.

Coimbafado är i sina bästa stunder mycket vacker musik, men eftersom många av sångerna är tämligen lika varandra kan den bli monoton i större doser. Vill man ha en bra skiva med combrafado från i dag är detta album lämpligt, liksom de tre tidigare. Alla fyra känns inte nödvändiga eftersom repertoaren delvis överlappar. Och trots Farinhas och Martins förtjänster är coimbrafadons bästa tenorer fortfarande Fernando Machado Soares och António Menano – klassiska röster ur det förflutna.