Hasse Z (1). Zorn

Av alla inlägg i Tema med variationer är det texten om författaren Hasse Z (Zetterström) som jag publicerade den 21 oktober 2013 som har blivit i särklass mest läst. Och det är roligt att så många uppmärksammar en fin författare som är lite bortglömd. Hasse Z är väl inte vår störste författare under 1900-talet, men hans texter håller bra och är skrivna med stilistisk precision, humor och värme.

Det Sverige som han skriver om är väldigt annorlunda vårt. Det är intressant att ta del av hans skildringar av Stockholm och dess människor under 1900-talets första decennier, människor som delvis är rätt lika vår tids, delvis tänker, agerar och talar lite annorlunda. Hasse Z var, precis som Hjalmar Söderberg, en författare med begränsad geografisk och social utsikt. Hans berättelser utspelas mest i Stockholm, någon gång i skärgården, och det är i huvudsak samma stråk som Söderberg beskrev, mest Norrmalm och Östermalm, ibland Gamla stan, Djurgården eller Söder. Hasse Z hade en sympatisk humanistisk hållning, och det är välkänt att han fruktade och avskydde de fascistiska och nazistiska rörelserna i mellankrigstidens Europa. Han rör sig mest i borgerlig miljö, berättar gärna om människor som möts på spårvagnen, teatern eller krogen. Hans humor är underfundig, ofta antydande, aldrig vulgär eller bullrig, och har ett allvar i botten.

Hasse Z levde mellan 1877 och 1946. Han har alltså varit död i drygt 70 år, och det innebär att hans texter är ”fria”, det vill säga vem som helst kan publicera honom. Och det vore roligt om något bokförlag tog upp idén. I väntan på detta kommer jag att publicera några av Hasse Z:s texter under året. Jag börjar med hans porträtt av konstnären Anders Zorn, som kommer från samlingen Porträtt, som Bonniers gav ut 1949. Texten har sannolikt publicerats tidigare än så. Det enda jag vet säkert är att den är från tidigast några år efter Zorns död 1920.

Jag har gjort ett par modifieringar av texten som den ser ut i utgåvan från 1949. Jag har tagit bort verbens pluralformer. Dessutom ersatt spärrad text, som Hasse Z använde för att särskilt framhäva något, med kursiv.

Hasse Z.

Zorn

Zorn kom om somrarna seglande med Mejt till Utö. Han kom fram i augusti från Sandhamn och Bullerö, där han gästat Liljefors i sällskap med Engström och Carl Cederström, tog en törn in till Dalarö, där han dock aldrig stannade länge och fortsatte så över Mysingen ut mot havet. Han gick in mellan de oprickade skären till Utö hamn och kastade sitt ankare just där det skulle ligga. Alfred Jensen stod på stranden i sin röda fez och såg honom komma. Kalle Marcus satt på sin veranda högt uppe på bergen över Lurgatan och såg honom också. Flickorna, som spelade tennis nedanför stenhotellet, lät bollarna ligga för ett ögonblick och ägnade händelsen lite mera uppmärksamhet än vad som bestods en vanlig kutter. Zorns Mejt var en båt, som skilde sig från de andra. Man tog inte miste på den och någon annan. Den var byggd av Zorn för Zorn, ingen kappseglare, ingen snobbåt, utan ett verkligt fartyg, stort, bekvämt och rymligt. Man kunde leva och bo i den båten utan en känsla av att man befann sig i en apparat.

   Zorn kom i land och vi möttes i backen upp till hotellen. Där firades inga hälsningsorgier, där gjordes inga underbara tecken med armar och händer som medlemmarna i den norr ut belägna Pelarorden för sed har. Vi skulle ha mötts på samma enkla, naturliga sätt på en gata i London eller på en bar i New York, om den ene av oss hade kommit sig för att resa så långt. Men trots att det var mittpå förmiddagen, då allt hyggligt folk låg och badade vid klipporna eller försökte få sina motorer igång, tog vi ett bord på terrassen och beställde in vermut och vatten. Jag satt och såg på vår förnäme gäst, en svensk herre i segelsällskapets uniform, elegant och korrekt, men också något mycket mer, en man för sig med större och andra mått än de flesta andra. Jag hörde honom berätta om seglingen, om vännerna på Bullerö, om de små avstickarna från kursen, då han sökt upp ensamma, vackra platser för att få arbeta, måla. Men han talade inte om konst, varken sin egen eller andras. Han talade om skärgården och han gjorde det på ett sätt, som endast den kan, som känner och förstår livet där ute. Den dagen hade jag lämnat hus och hem och seglat med honom vart som helst, åtminstone till Landsort eller Huvudskär, där bränningen slår vit mot de vattenslipade hällarna. Men vi stannade på Utö den dagen och nästa morgon hade Mejt lyft ankar och seglat vidare. Zorn gjorde inga nöjesresor, han arbetade, även då han seglade.

Andes Zorn, Självporträtt, 1915.

Då Zorn dog, skrevs det om honom över hela världen. Den store målaren, den underbare konstnären. Jag såg en del och jag tänkte på vad han själv sade strax efter hyllningarna vid femtioårsdagen:

– Det görs så litet, men det skrivs så mycket.

   Zorn hade gjort mycket, och det han gjort, ger honom själv mycket mer och mycket bättre än vad kritiken mäktat.

   På en resa över Atlanten träffade Zorn en gång en fransman som efter en stunds samtal sade:

– Vous êtes un artiste, monsieur? Varpå Zorn svarade:

–  Non, je suis Zorn.

   Det är möjligt att historien är gjord, kanske av Zorn själv för att roa någon. Desto bättre. Den är i alla fall betecknande. Zorn var Zorn, som målare ch människa. Han hade sitt eget sätt att leva, att se och arbeta. Zorn var humorist som alla verkliga konstnärer, och han var en god människa. Han hjälpte de unga konstnärerna icke blott med pengar utan med det som var ännu bättre – han köpte deras tavlor och han prutade inte.

   Naturligtvis växte det anekdoter och historier om Zorn, där han gick fram. Varför skulle han undgå det ödet bättre än andra berömda män? Men historierna om Zorn är inte så många. De levde bland kamraterna och för dem var mannen mer än anekdoten.

  Zorn behandlade sina modeller väl, framför allt dem han betalade. De som betalade honom, de herrar och damer hemma och ute i världen, som han porträtterade, har heller inte klagat, utom en, en grosshandlare, som berättade:

–  Jag beställde ett porträtt av Zorn. Vi kom överens om priset och allt var klart, och så kom han en dag upp och sa att han ville börja. Jag var lite upptagen den dagen, men han var ännu mera upptagen, så jag fick foga mig. Något staffli hade han inte med sig, bara en duk och ett målarskrin. Duken ställde han på en stol och så sa han: Gå omkring nu litet får jag se på er. Och så gick jag omkring i rummet, och han stod och tittade på, tills han plötsligt kommenterade: Stå still nu så börjar vi. Så målade han, och när hållit på en stund, så packade han ihop för den dagen och gick. Några dagar därefter kom han igen och bar sig åt som förra gången. Han lät mig stå rätt upp på golvet, och när han hade målat en timme eller så, sa han plötsligt: Jaha, nu är det färdigt. Och det var det.

– Nå, sade någon, som hörde historien, var porträttet bra?

– Ja visst var det bra, svarade grosshandlaren, men sättet – sättet!

   J.A.G. Acke, Zorns gamle vän och kamrat, brukade berätta en historia om seglaren Zorn, en historia som också ger litet om seglaren Acke.

– Vi låg och seglade på Östersjön, säger Acke, och ombord hade vi en direktör, som jag glömt vad han hette. Vi befann oss mittemellan Öland och Gotland då direktören, som satt på däck, plötsligt av någon anledning föll överbord. Det blåste friskt, och som det var mitt i natten, var det ju också rätt mörkt. Zorn satt till rors, och som direktören stoppade upp mitt i en sång som han roade sig med, förstod vi att något hänt och på några ögonblick hade vi också klart för oss vad som hade inträffat. Vi visste inte vart karln tagit vägen, men vi beräknade läget utan ett ord med varandra. Zorn manövrerade båten och vi kom precis på mannen och fick honom lätt ombord. Jag tittade på Zorn. Han satt lugn och obeörd med sin cigarrett i munnen och på cigarretten satt askan hel och orörd – nå, det gjorde den på min med. Direktören som också var en karl, fortsatte sin visa, där han slutat, och vi seglade vidare.

Anders Zorn. Kapprodd. Akvarell.

Zorn gjorde sin sista segling till Utö. Han kom som vanligt fram i augusti, hälsade på sina vänner, men bröt hastigt upp. Han var trött och sjuk och ville hem. Karl Marcus följde honom. Den seglingen blev hans sista. Några dagar därefter, en mörk och stormig höstkväll, nådde oss budet om hans död.

   Det har gått några år sedan dess, men vad mer, åren räknas inte när det gäller honom. Hans stora och vackra gärning skall alltid leva.

Anders Zorn. Sandhamn. Etsning.