Den bästa nyutgivna fadon på cd 2016

Liksom vid det förra årsskiftet sammanfattar jag här det gångna fadoåret utifrån de skivor med nyinspelad fado som utkommit. I översikten ingår alltså inte skivor med återutgivningar, bland annat av Armandinho, Hermínia Silva och Fernando Farinha, som kommit under året. Undantagna från listan är också António Zambujos Até Pensei Que Fosse Minha (Universal) och Carminhos Canta Tom Jobim (Parlophone) eftersom de inte innehåller fado. En reservation ska också göras för Tânia Oleiros Terços de Fado, som är helt nyutgiven och ännu inte har anlänt; jag kommer att ta upp den längre fram. 

Listan över de bästa albumen med nyinspelad fado baseras naturligtvis på mina åsikter. Sammanfattningsvis kan sägas att 2016 var ett bra fadoår om man dömer efter skivutgivningen. Jag har tagit upp alla albumen tidigare i bloggen och ger hänvisningar till de datum då mina mera utförliga synpunkter publicerades. Här finns bara en kort sammanfattning under varje punkt. Som alla topplistor börjar den bakifrån.

  

10.  Fábia Rebordão. Eu. Montepio.

Under 2016 utkom en rad album som alla är hörvärda utan att vara sensationella, till exempel av Racquel Tavares, Diamantina, Carla Pires, Maria do Ceo, Cláudia Leal och Maria Armanda. Att jag väljer Fábia Rebordão framför dem är närmast en tillfällighet. Men jag tycker det finns anledning att uppmärksamma en sångerska som utvecklats mycket positivt mellan den ganska trista debutskivan A Oitava Cor (iPlay) och denna nya cd. 27 oktober.

9. Fado de Coimbra. Clássicos. Fado ao Centro.

Coimbras fado har främst blivit känd genom äldre sångare som 20-talets António Menano eller de stora namn som debuterade på 50-talet, Fernando Machado Soares och Luíz Goes. Denna skiva är den senaste i en ganska kort rad som visar upp vad coimbrafadons bästa artister förmår i dag. Och de hävdar sig väl gentemot sina historiska förebilder. 17 februari.

8. António, Paulo och Ricardo Parreira. Guitarra Portuguesa. HM Música.

Portugisisk gitarr av god klass med bröderna Ricardo och Paulo Parreira samt deras far António Parreira. Bröderna spelar mest standardnummer medan António Parreira också framträder som kompositör. 12 april.

  

7. Ricardo Ribeiro. Hojé É Assim, Amanhã Não Sei. Parlophone/Warner Music.

Ricardo Ribeiro är ett pålitligt namn och en av de bästa sångarna i dagens fado. Tidigare har han mest framträtt som en övertygad traditionsförvaltare, men på denna skiva finns en viss nyorientering, dock utan att musiken upphör att bära fram fadons uttryck och känsla. En av Ribeiros bästa skivor. 9 maj.

6. Joana Amendoeira. Muito Depois. CNM.

Joana Amendoeira är en av de bästa fadosångerskorna i dag, men utan att utmärka sig för en stark röst eller vokal ekvilibristik. Hennes vänliga, nyanserade och innerliga tolkningar ger henne en särprägel som är svår att motstå. Denna skiva är kanske inte helt i nivå med henne bästa album Sétimo Fado (Nosso Fado), men bra nära. 6 april.

5. Helder Moutinho. O Manual do Coração. Sony Music.

Dagens fadoscen skulle vara mycket torftigare utan de tre bröderna Moutinho, alla bland de ledande manliga sångartisterna i dag. Helder Moutinho är mellanbrodern (Camané är äldst) som svarar för en helt övertygande insats på denna skiva. Även om jag sätter hans förra album 1987 (HM Música) något högre.

3. Gisela João. Nua. Montepio.

En fantastisk sångerska med en egen, originell röst återkommer med en stark produktion där traditionell fado har en framträdande roll och den mörka, lite beslöjade stämman ger musiken kraft och intensitet. Kanske är Gisela João den största begåvning som kommit fram inom fadon sedan Carminho. 27 december.

3. Pedro Moutinho. O Fado em Nós. Uguru/Pedro Moutinho.

Yngst i brödratrion Moutinho, men knappast minst som artist. Pedro Moutinho sjunger mjukare, mera lyssnande och ömsint än sina bröder, åtminstone på skiva. Hans nya album är i klass med hans två närmast föregående. Det är vacker, traditionellt orienterad fado med en allvarlig och engagerad grundhållning. Pedro Moutinho får dela tredjeplatsen med Gisela João. 25 mars.

2. Cristina Branco. Menina. Universal.

Ambitiös och föga publikfriande är Cristina Branco en imponerande artist som alltid har en genomtänkt idé bakom sina album och lika regelbundet sjunger med enastående precision och omsorg. Sofistikerad fado, om man så vill, och kanske inte puristens uppfattning om vad fado är. En unik röst som trots en lång meritlista inte vilar i sökandet efter nya uttryck. 18 oktober.

1. José Manuel Neto. Tons de Lisboa. Egeac/Museu do Fado.

Hans gitarrspel finns på massvis med skivor, alltid som lyhörd ackompanjatör till olika sångare. När han nu efter många års praktik ger ut en soloskiva blir det tydligt som många länge misstänkt: att José Manuel Neto är oöverträffad på portugisisk gitarr i dag och även bör räknas till de största historiskt, detta trots att konkurrensen är avsevärd. Vill man bara skaffa sig en skiva med portugisisk gitarr som den kan spelas i dag, så bör det vara denna. 7 juli.