Hasse Z (2). Cigarren

Hasse Z (Zetterström) dog 1946, och tre år senare gav Albert Bonniers Förlag ut flera samlingar med hans texter. Tyvärr finns inga uppgifter om när de ursprungligen publicerades eller var det skedde. Som läsare i dag får man acceptera det, men den som vill kan förstås gissa … Cigarren ingår i Mannen med fällstolen och skrevs under en tid då kåldolmar kostade 60 öre på restaurang.

Cigarren

På middagen gick jag in i en leksaksaffär och köpte en konstgjord cigarr, som var så lik en riktig cigarr att jag var rädd att bränna mig på den. Den var nämligen halvrökt och ännu glödande. Jag betalade 35 öre och gick till Norrmalmstorg för att ta en spårvagn till den restaurang, där jag kan äta middag. Jag köpte ett Aftonblad, gick in i vagnen just som den skulle gå, satte mig i ett hörn längst fram, tog upp tidningen och satte den konstgjorda cigarren i mun.

   Efter en minut kastade jag ett öga över tidningen. Allas ögon var riktade mot mig. Ingen sade något, men ögonen talade: han är ingen utlänning, han läser Aftonbladet, och han röker cigarr i en spårvagn! Här blir säkert ett uppträde! Så roligt att vi får vara med!

  I hörnet av Birgerjarlsgatan reste sig Vän av Ordning, som satt vid utgången, öppnade dörren och sade till konduktören:

– Är det tillåtet att röka i vagnen?!

– Nej, sade konduktören, det är förbjudet!

– Det sitter en herre och röker!

   Konduktören kom in, spänningen var stor, han gick rakt fram till mig och sade:

– Det är inte tillåtet att röka i vagnen.

– Jag vet det, sade jag.

   Konduktören återvände till bakre plattformen, ty han måste hålla vid en station. Jag lät cigarren sitta. Stämningen bland publiken var nu rätt spänd. Det gick så långt att en äldre dam måste gå av, hon stod inte ut längre. Efter fem minuter reste sig Vän av Rättvisa som satt mitt emot Vän av Ordning, öppnade dörren till plattformen och sade i bestämd ton:

– Konduktören är skyldig att tillse att reglementet efterlevs. Rökning i vagnen är förbjuden, men herrn där röker fortfarande!

   Då gick konduktören rakt fram till mig och sade högt:

– Om herrn fortsätter att röka så får herrn gå av.

   Jag låtsades inte uppfatta hans ord, men bakom Aftonbladet viskade jag:

– Konduktörn! Dert är en konstgjord cigarr! Det finns ingen rök i den.

   Konduktören gick ut genom vagnen och över hans ansikte låg ett sken av glädje. Om man nu kan säga något sådant om en konduktör som är i tjänstgöring.

   Vi stannade nu vid en hållplats. Vän av Ordning och Vän av Rättvisa trängdes här för att komma ut genom dörren, ut till konduktören. Vi hörde en häftig ordväxling:

– Ni har nr 309! Jag ska anmäla er!

– Jag är bekant med direktörn i bolaget. Mitt namn är Samuelsson.

– Det går verkligen för långt!

– Det är en slapphet utan like!

  Därpå stängdes dörren och vid nästa hållplats gick jag av. Konduktörn gjorde honnör och sade:

– Så roligt har jag inte haft sedan jag var på cirkus. De har gått till bolagets kontor – haha!

   I matsalen på den restaurang, där jag kan äta, var mycket folk men hovmästaren skaffade mig ett bra bord.

   Jag lade cigarren på bordduken. En vaktmästare satte fram en askkopp och lade upp cigarren. Jag lade ned den igen på duken. En ny vaktmästare lade upp den. Efter en stund låg den på duken igen.

   Hovmästaren kom:

– Cigarren bränner upp duken.

– Får jag en matsedel, sade jag.

   Medan jag läste matsedeln, lade hovmästaren upp cigarren på koppen. Jag lät den ligga, ty mitt intresse var väckt för något annat. Man kan inte i evighet hålla på att leka med en cigarr. Vid bordet bredvid hade satt sig ett sällskap. Der var en familjefader som var ute med sin maka och sina barn.

– Nu ska vi gå ut och äta en bit mat, hade han sagt. Jag ska bjuda er på restaurang och så ska ni få höra lite musik sedan.

  Och mamma hade sin bästa klänning och döttrarna hade varit och tvättat håret och unge sonen hade en ny krage som var för trång.

  Jag såg på matsedeln, så tog jag upp min reservoarpenna och skrev om priserna. Där stod: Kåldolma 60, jag satte en etta framför: 1,60. Där stod: Benig kalvstek, jag höjde summan till 3,75. Kött är dyrt. Blandad frukt fick jag upp till 6,75 och buljong med ägg värderades till 2,60.

   Jag hade just slutat, då familjen som var ute och festade fick matsedeln. Fadern läste. Mycket noga. Så sade han:

– Jag går inte ofta ut. Men inte trodde jag att priserna hade stigit så förfärligt. Här står: Laxpudding 4,25.

– Laxpudding, fyra och tjugofem! skrek modern. Det får man ju en hel lax för nästan!

– Ja, och rimmat lamm kostar här 3,25!

– Adolf, sade modern, vi har inte gått ut för att ruinera oss! Vi går hem och det genast!

   Och så gick familjen som gått ut för att äta en bit mat och höra lite musik för en enda gångs skull.

   Men jag åt min middag, drack mitt kaffe, och då klockan blev åtta, gick jag på Vasateatern. Där gavs en rolig pjäs. Jag skrattade två gånger under första akten och då ridån gick ner och det blev ljust i salongen, tog jag upp min cigarr och satte den i munnen. Det blev som i spårvagnen, alla stirrade och tänkte: det var det värsta vi varit med om! En karl som sitter och röker i en teatersalong! Här blir ett uppräde! Så roligt att vi får vara med!

   Bredvid mig satt Vän av Hyfsning. Han reste sig gick ut ur bänken, fick fatt på en vaktmästare och började ett ivrigt samtal. Vaktmästaren kom fram till mig. Publikens uppmärksamhet var i hög grad spänd. Ett fruntimmer på raden stannade med en konfektbit på halva vägen till mun och då en annan dam prasslade med en påse hyssjade en herre på andra parkett.

   Vaktmästaren sade:

– Det är inte tillåtet att röka i salongen.

– Jaså, sade jag, varför det?

– Därför att det är förbjudet!

– Varför är det förbjudet?

  Vaktmästaren kunde inte finna något passande ord. Situationen var alldeles ny för honom. Han gick bort med snabba steg för att ta reda på någon högre funktionär vid teatern. Då han gått, stoppade jag cigarren i fickan och i detsamma gick ridån upp för andra akten.

  Bredvid mig satt satt en ung dam som såg att jag stoppat cigarren i fickan. Hon reste sig genast och sade till sin fästman som var med:

– Här kan jag inte sitta! Han stoppade en brinnande cigarr i fickan! Han tar eld! Jag känner hur det luktar!! Kom genast, Arian!!

   Det blev natruligtvis allmän panik. Jag kom ut på gatan genom en reservutgång. Jag skulle just ta en bil och åka hem, då jag mötte Viktor.

– Det var längesedan, sade Viktor, var har du varit?

– På teatern, sade jag, men jag fick inte vara kvar – men det är en lång historia.

– Gå med hem till mig, så får vi prata litet. Min hustru vill gärna göra din bekantskap. Jag bor här strax bredvid. Bara en liten grogg och bara en stund.

   Nå, jag gick med. Viktor bodde trevligt. Hans hustru var förtjusande, hon tog emot oss i salongen.

– Så roligt att ni följde med Viktor hem, sade hon och i detsamma lade jag cigarren helt oförmärkt på kakelugnsfrisen.

– Ja, här ser du hur jag bor, sade Viktor och så föll hans blick på cigarren. Den stannade där envist och bestämt. Så sade han:

– Har det varit någon här?

   Viktor hustru svarade förvånad:

– Nej, hur så?

– Det ligger ju en cigarr och brinner. Jag röker inte. Ingen av oss rökte när vi kom.

– Nej, inte jag, sade jag.

– Alltså måste en herre vara här! Det är så logiskt som möjligt.

– Men snälle Viktor, sade Viktors hustru. Ingen har varit här.

– Men cigarren, cigarren! Han måste vara här ännu! Cigarren brinner! Jag skall finna honom! Det är alltid på små bagateller som de brottsliga blir fast! Vem är han?!

– Älskade Viktor!

   Viktor sprang omkring i hela våningen, in i garderober, ut i köket, in i sängkammaren, ut i badrummet, in i skafferiet, och ut i herrummet. Han hustru följde honom, klagande, jämrande, bedyrande.

   Ingen brydde sig om mig. Jag blev ensam. Jag gick ut i tamburen, tog min rock och hatt och gick. Men jag glömde cigarren. ---

  I går mötte jag Viktor. Han gick förbi, såg mig rakt i ögonen utan att hälsa. Människorna är så underliga.