29 januari 2017

Hasse Z (3). Inbrott

Berättelsen Inbrott ingår i samlingen Sjökon, utgiven av Albert Bonniers Förlag 1949.



Inbrott
Kriminellt nattstycke

Då hon tände det elektriska ljuset fick hon se honom där han stod vid den stora spegeln framme vid fönstret. En ung, kraftigt byggd man i kavajkostym av modernt snitt. På fötterna bar han ljusa damasker, som inte passade riktigt väl till de grå strumporna, som stack fram under dem. Skorna hade han stoppat i kavajfickorna, en i varje. Han bar handskar, mera grova än eleganta, och rätt framför sig vid bröstet, som till försvar, höll han en uppfälld kniv. Hon blev stående vid dörren, stel, orörlig. Situationen var för ny och överraskande för att hon skulle hinna klara den i en handvändning. Hon såg mannens ansikte: blekt och härjat, en bred mun, ett skarpt rött ärr under vänstra ögat, och hon hörde honom säga i en dämpad, nästan vänlig ton:
– Ta det nu lugnt och stilla!
   Skrämseln var över, hon var åter sig själv och hon svarade:
– Det är kanske det säkraste. Men ni kan lägga ned kniven – jag tänker inte anfalla er. Jag förstår för övrigt mycket väl alltsammans. Ni är inbrottsjuv – ett yrke, som kräver ett ostört lugn. Ni arbetar ju också helst då andra sover. Jag beklagar att jag kommer så här sent och stör er. Hon log som hon skulle gjort mot en relativt bättre herre.
   Mannen fällde ihop kniven och stoppade ned den. Så svarade han i samma ton och med ett leende som skulle ha gjort sig under vilken danspaus som helst:
– Man kan inte alltid veta vem som kommer. Ni gick rätt hårt i trappan och trätrappor i sådana här villor knarrar alltid. Jag har också en mycket skarp hörsel.
– Jag förmodar att det som så mycket annat hör till yrket. Ni bullrar nog inte så mycket, som har det förståndet att gå i strumpfötterna.
– Dels det, svarade han, och så har jag lärt mig att gå i trappor. Man går på snedden med hela fotsulan på trappsteget, då knarrar inte trappan. Lär er det.
– Jag skall lägga det på minnet till nästa gång. Och så skall jag inte heller glömma att ta med mig min lilla revolver. Man kan ha nytta av en sådan ibland. Hon blev tyst, hennes blick föll på den lilla sekretären vid sidan av spegeln och så fortsatte hon:
– Se där, det är inte litet ni fått ihop – husets alla juveler och smycken, åtminstone det mesta. Ni har väl en säker väska att ta dem i så att ingenting kommer bort? Ni är väl ordentlig, så att ni inte vållar polisen för mycket besvär. Men säg, är det inte svårt att realisera ett så stort byte?
– Låt det bli min sak, svarade han i en ton som hon förstod, ty hon fortsatte genast:
– Jag vill på intet vis blanda mig i andras affärer. Jag ber er förlåta min nyfikenhet. Men är den inte förklarlig – det är ju allra första gången jag träffar en sådan herre som ni. Och får tala med honom så länge mittunder hans brådaste arbetstid. Ni är en högst inressant typ. Har ni varit fast någon gång?
   Tjuven svarade inte genast. Han tänkte: hon är för pratsam. Hon vill uppehålla mig här tills någon kommer, någon som hon väntar. Så sade han:
– Man går inte in för en sak med den tron att man ska bli fast. Det är med vårt yrke som med alla andra. Man måste vara optimist. Kanske mest bland oss.
– Ja visst, det är ju nödvändigt. Men ni har en liten risk – ert ärr.
   Främlingen smålog och sade:
– Om ni lovar att inte föra det vidare – det är inget ärr. Det är bara ett litet alibi baklänges. Man kan lätt tvätta bort det.
– Så knepigt! Har ni hittat på det alldeles själv eller har herr Conan Doyle gjort det åt er? Hon såg på sitt armbandsur – redan halv två, snart är det full dager. Kanske ni skulle packa in fångsten och ge er av, innan tjänstefolket vaknar. Visserligen sover den sortens folk mycket hårt, framför allt när det är tjuvar i huset, men man kan inte lita på dem. Det finns trotjänare också, underligt nog. Skall jag hjälpa er? Hon tog ett steg mot sekretären, men han hejdade henne på halva vägen och sade:
– Låt det vara. Jag bryr mig inte om det. Affären intresserar mig inte längre. Vill ni vara vänlig och låta mig gå.
   Hon såg på honom förvånad:
– Ni menar inte att ni ger upp en affär, som ni kanske förberett i veckor och offrat mycket tid och arbete på. Tänker ni bli en hederlig människa? Som alla andra? Men är det inte riskabelt?
   Han sköt undan henne och gick mot dörren:
– Ni har hört vad jag sagt. Affären roar mig inte vidare. Behåll eran grannlåt. Jag gör ingenting med den. God natt.
   Han tog sin väska och sin hatt, som han lagt på en stol vid dörren, och så försvann han tyst och stilla genom korridoren och nedför trappan.
   Hon stod ett ögonblick stilla och lyssnade, så gick hon fram till sekretären och med vana, flinka fingrar stoppade hon alla juvelerna, ringarna, halsbanden och broscherna i de stora, vida ulsterfickorna. Så blev hon stående ett ögonblick vid dörren, lyssnande, väntande. Så gled hon sakta ut i korridoren, men då hon gick nedför trappan, tog hon den på snedden med hela fotsulan på varje trappsteg. Tyst, försiktigt. Hon kom ut genom porten just som nattvakten kom cyklande om gathörnet. Hon såg honom och gick lugnt och säkert åt andra hållet.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar