Berättelsen Inbrott ingår i samlingen Sjökon, utgiven av Albert Bonniers
Förlag 1949.
Inbrott
Kriminellt nattstycke
Då hon tände det
elektriska ljuset fick hon se honom där han stod vid den stora spegeln framme
vid fönstret. En ung, kraftigt byggd man i kavajkostym av modernt snitt. På
fötterna bar han ljusa damasker, som inte passade riktigt väl till de grå
strumporna, som stack fram under dem. Skorna hade han stoppat i kavajfickorna,
en i varje. Han bar handskar, mera grova än eleganta, och rätt framför sig vid
bröstet, som till försvar, höll han en uppfälld kniv. Hon blev stående vid
dörren, stel, orörlig. Situationen var för ny och överraskande för att hon
skulle hinna klara den i en handvändning. Hon såg mannens ansikte: blekt och
härjat, en bred mun, ett skarpt rött ärr under vänstra ögat, och hon hörde
honom säga i en dämpad, nästan vänlig ton:
– Ta det nu lugnt och
stilla!
Skrämseln var över, hon var åter sig själv
och hon svarade:
– Det är kanske det
säkraste. Men ni kan lägga ned kniven – jag tänker inte anfalla er. Jag förstår
för övrigt mycket väl alltsammans. Ni är inbrottsjuv – ett yrke, som kräver ett
ostört lugn. Ni arbetar ju också helst då andra sover. Jag beklagar att jag
kommer så här sent och stör er. Hon log som hon skulle gjort mot en relativt
bättre herre.
Mannen fällde ihop kniven och stoppade ned
den. Så svarade han i samma ton och med ett leende som skulle ha gjort sig
under vilken danspaus som helst:
– Man kan inte alltid
veta vem som kommer. Ni gick rätt hårt i trappan och trätrappor i sådana här
villor knarrar alltid. Jag har också en mycket skarp hörsel.
– Jag förmodar att
det som så mycket annat hör till yrket. Ni bullrar nog inte så mycket, som har
det förståndet att gå i strumpfötterna.
– Dels det, svarade
han, och så har jag lärt mig att gå i trappor. Man går på snedden med hela
fotsulan på trappsteget, då knarrar inte trappan. Lär er det.
– Jag skall lägga det
på minnet till nästa gång. Och så skall jag inte heller glömma att ta med mig
min lilla revolver. Man kan ha nytta av en sådan ibland. Hon blev tyst, hennes
blick föll på den lilla sekretären vid sidan av spegeln och så fortsatte hon:
– Se där, det är inte
litet ni fått ihop – husets alla juveler och smycken, åtminstone det mesta. Ni
har väl en säker väska att ta dem i så att ingenting kommer bort? Ni är väl
ordentlig, så att ni inte vållar polisen för mycket besvär. Men säg, är det
inte svårt att realisera ett så stort byte?
– Låt det bli min
sak, svarade han i en ton som hon förstod, ty hon fortsatte genast:
– Jag vill på intet
vis blanda mig i andras affärer. Jag ber er förlåta min nyfikenhet. Men är den
inte förklarlig – det är ju allra första gången jag träffar en sådan herre som
ni. Och får tala med honom så länge mittunder hans brådaste arbetstid. Ni är en
högst inressant typ. Har ni varit fast någon gång?
Tjuven svarade inte genast. Han tänkte: hon
är för pratsam. Hon vill uppehålla mig här tills någon kommer, någon som hon
väntar. Så sade han:
– Man går inte in för
en sak med den tron att man ska bli fast. Det är med vårt yrke som med alla
andra. Man måste vara optimist. Kanske mest bland oss.
– Ja visst, det är ju
nödvändigt. Men ni har en liten risk – ert ärr.
Främlingen smålog och sade:
– Om ni lovar att
inte föra det vidare – det är inget ärr. Det är bara ett litet alibi baklänges.
Man kan lätt tvätta bort det.
– Så knepigt! Har ni
hittat på det alldeles själv eller har herr Conan Doyle gjort det åt er? Hon
såg på sitt armbandsur – redan halv två, snart är det full dager. Kanske ni
skulle packa in fångsten och ge er av, innan tjänstefolket vaknar. Visserligen
sover den sortens folk mycket hårt, framför allt när det är tjuvar i huset, men
man kan inte lita på dem. Det finns trotjänare också, underligt nog. Skall jag
hjälpa er? Hon tog ett steg mot sekretären, men han hejdade henne på halva
vägen och sade:
– Låt det vara. Jag bryr
mig inte om det. Affären intresserar mig inte längre. Vill ni vara vänlig och
låta mig gå.
Hon såg på honom förvånad:
– Ni menar inte att
ni ger upp en affär, som ni kanske förberett i veckor och offrat mycket tid och
arbete på. Tänker ni bli en hederlig människa? Som alla andra? Men är det inte
riskabelt?
Han sköt undan henne och gick mot dörren:
– Ni har hört vad jag
sagt. Affären roar mig inte vidare. Behåll eran grannlåt. Jag gör ingenting med
den. God natt.
Han tog sin väska och sin hatt, som han lagt
på en stol vid dörren, och så försvann han tyst och stilla genom korridoren och
nedför trappan.
Hon stod ett ögonblick stilla och lyssnade,
så gick hon fram till sekretären och med vana, flinka fingrar stoppade hon alla
juvelerna, ringarna, halsbanden och broscherna i de stora, vida ulsterfickorna.
Så blev hon stående ett ögonblick vid dörren, lyssnande, väntande. Så gled hon
sakta ut i korridoren, men då hon gick nedför trappan, tog hon den på snedden
med hela fotsulan på varje trappsteg. Tyst, försiktigt. Hon kom ut genom porten
just som nattvakten kom cyklande om gathörnet. Hon såg honom och gick lugnt och
säkert åt andra hållet.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaBra novell med en bra handling.
SvaraRaderaInstämmer!
Radera