José Escada – en portugisisk modernist

Lissabons mest kända museum är Gubenkianmuseet som ligger centralt i ett parkområde i närheten av tunnelbanestationen São Sebastião. Egentligen handlar det om två museer, ett för äldre objekt, ett för modern konst. Museet har fått sitt namn efter Calouste Gulbenkian (1869–1955), en armenisk industiman och företagare som blev rik på oljeindustrin och levde sina sista år i Lissabon. Gulbenkian var filantrop och större delen av hans förmögenhet förvaltas av Gulbenkianstiftelsen, som driver bland annat museet och Gulbenkianbiblioteket.

När jag besökte den moderna delen av Gulbenkianmuseet i oktober förra året dominerades det helt av ett par utställningar. Den största av dem ägnades konstnären José Escada (1934–80), som under sitt korta liv var en produktiv modernist som under sin verksamhet arbetade i flera stilar och med olika tekniker. Namnet José Escada sade mig förstås ingenting, men jag tyckte om många av de verk som visades på den mycket omfattande utställningen. Enligt museet ville den visa ”ett intensivt och överraskande rikt verk med ett starkt inslag av experimenterande, vilket inte bara ledde konstnären till att producera verk med olika medier och tekniker, utan också öppnade för samarbete med andra konstnärer, arkitekter och författare”.

Vad José Escada har för ställning i portugisisk konsthistoria är mig obekant. Men att Gulbenkianmuseet ordnade en retrospektiv utställning med 170 av hans verk säger något.

Under senare år arbetade Escada med bilder som var föreställande, till exempel porträtt. Men det mesta man kunde se på utställningen var abstrakta bilder. Men var går egentligen gränsen mellan föreställande och icke-föreställande? Finns det bakom Escadas färger och former motiv som han stiliserat, förvrängt eller omformat? Detta får bli betraktarens fråga. Konstnären ger inga nycklar eftersom de flesta målningarna saknar titel.

Men några av verken har namn. Som Joie de vivre, det vill säga livsglädje.

Eller denna bild, A cidade, staden.

Men inga förklaringar ges för de märkliga bilderna där figurer träder fram ur en mörk bakgrund.

José Escada arbetade med många material, och några av de mera anslående arbetena på utställningen var reliefer i metall. Som O sonho prateado, silverdrömmen, som dock inte är av silver utan av aluminium.

I ett liknade verk, men utan titel, har Escada arbetat i tenn.

Ett självporträtt inleder detta blogginlägg. Bilden nedan är ett porträtt av en Mário Cesariny från 1972.

Ett par porträtt av okända kvinnor får avsluta detta inlägg. Utställningen med José Escadas konst upphörde den 31 oktober 2016. Samtliga bilder är något beskurna i kanterna och tagna med en mobiltelefon.