Tânia Oleiro. Terços de Fado. Egeac/Museu
do fado. ****
Nyligen skrev jag om
de, enligt min mening, bästa fadoskivorna från 2016. I texten reserverade jag
mig för Tânia Oleiros Terços de Fado,
som utkom så sent under året att den kanske missade sin chans som julklapp. Nu
har jag hört den, och den hade utan tvivel platsat på min tiolista om den
utkommit lite tidigare.
Tânia Oleiro är
tämligen okänd bland dem som följer fadon huvudsakligen på skiva. Hon har
tidigare medverkat i ett par antologier med ny fado, men detta är hennes första
egna album. Hon är emellertid ingen nykomling utan har uppträtt på fadoställen
under flera år och är ett respekterat namn. Tânia Oleiro är född 1979, är inte
professionell sångerska utan arbetar som lärare. Den som befinner sig i
Lissabon kan höra henne på fadokrogarna Mesa de Frades och Maria da Mouraria.
Hennes debutskiva är
efterlängtad. Därför blev min första reaktion en liten besvikelse – ungefär ”var
det inte märkvärdigare än så här?” Men detta är en sådan skiva som växer med
varje genomslyssning, och Tânia Oleiros sångsätt förtjänar uppmärksamhet och
koncentration. Hennes omsorg om varje ord och ton, hennes precision och
innerlighet blir ganska snart övertygande. Det finns något anspråkslöst och nästan
blygt i hennes sätt att närma sig melodierna, och hon är en av de sångerskor
som visar att fadons intensitet inte behöver ha med röststyrka eller teknisk
briljans att göra. Av övriga aktuella fadosångerskor kan hon påminna om Carolina eller Joana Amendoeira – som
liksom Tânia Oleiro uttrycker sig milt, mjukt och ömsint. En skillnad är att Tânia
Oleiro sjunger med ett litet, fladdrande vibrato på nästan varenda stavelse.
Det ger musiken ett känsligt, emellanåt ängsligt eller nervigt drag. Rösten är behagligt
klar och ljus.
Skivan är indelad i
tre avsnitt med fem sånger vardera som inte skiljer sig särskilt mycket från varandra. Mouraria och Alfama är stadsdelar i Lissabon. Men vad är Cercanias? En sökning ger svaret att ordet används för tåg och
annan lokaltrafik i spanska städer, liksom i Lissabon. Fado som hembygd i
Mouraria och Alfama och som kommunikationsmedel mellan storstadens andra delar?
I Mouraria kompas Tânia Oleiro av Ricardo Parreira, portugisisk gitarr, Marco Oliveira, spansk gitarr, samt Francisco Gaspar, basgitarr. Gaspar är
med även i Alfama, där Pedro de Castro spelar portugisisk gitarr
och Jaime Santos spansk gitarr. I Cercanias medverkar Bernardo Couto, portugisisk gitarr, José Elmiro Nunes, spansk gitarr, och Daniel Pinto, bagitarr. Alla dessa är skickliga, följsamma musiker,
välkända från många andra inspelningar. Oavsett vilka som medverkar handlar det
om ett diskret och lyhört komp. Vilka som är bäst är närmast omöjligt att säga.
Några av sångerna är
hämtade från den traditionella fadons melodiskatt, som Tânia Oleiro uppenbarligen
står nära. Även det övriga materialet håller sig till fadons invanda poetiska
motiv, med kärlek och Lissabon som dominerande ämnen. För ovanlighetens skull
finns texterna med på engelska också, men tryckta i mycket liten grad och i
grått på grön bakgrund, det vill säga praktiskt taget oläsliga. Skivan är jämn,
men jag tycker Tânia Oleiro passar bäst i långsamma nummer där hon får vila på
och sjunka in i orden, och till höjdpunkterna hör Fado Lenitivo, Que Fazes aí Lisboa och Silêncio. Den mest
kända av sångerna är Frederico Valérios
vackra melodi Amor Sou Tua, som Tânia
Oleiro närmar sig så försynt att hon nästan verkar rädd för den, men efter
några genomlyssningar vecklar den ut sig till en av de finaste och mest
nyanserade tolkningar som jag har hört. Däremot är jag mindre förtjust i hennes
version av Fado Menor, där hennes ihållande
vibrato faktiskt är lite besvärande.
Som helhet är detta är
mycket lyckad debutskiva. Fastän Tânia Oleiro som alla goda fadosångare har en
förmåga att ge musiken liv genom dynamisk variation är den ett slags
lågmäldhetens triumf, ett område där fadon får röra sig inåt, utan stora gester,
med en seriös och ärlig hållning som utgångspunkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar