17 januari 2017

Ny fado på cd: Tânia Oleiro


Tânia Oleiro. Terços de Fado. Egeac/Museu do fado. ****

Nyligen skrev jag om de, enligt min mening, bästa fadoskivorna från 2016. I texten reserverade jag mig för Tânia Oleiros Terços de Fado, som utkom så sent under året att den kanske missade sin chans som julklapp. Nu har jag hört den, och den hade utan tvivel platsat på min tiolista om den utkommit lite tidigare.

Tânia Oleiro är tämligen okänd bland dem som följer fadon huvudsakligen på skiva. Hon har tidigare medverkat i ett par antologier med ny fado, men detta är hennes första egna album. Hon är emellertid ingen nykomling utan har uppträtt på fadoställen under flera år och är ett respekterat namn. Tânia Oleiro är född 1979, är inte professionell sångerska utan arbetar som lärare. Den som befinner sig i Lissabon kan höra henne på fadokrogarna Mesa de Frades och Maria da Mouraria.


Hennes debutskiva är efterlängtad. Därför blev min första reaktion en liten besvikelse – ungefär ”var det inte märkvärdigare än så här?” Men detta är en sådan skiva som växer med varje genomslyssning, och Tânia Oleiros sångsätt förtjänar uppmärksamhet och koncentration. Hennes omsorg om varje ord och ton, hennes precision och innerlighet blir ganska snart övertygande. Det finns något anspråkslöst och nästan blygt i hennes sätt att närma sig melodierna, och hon är en av de sångerskor som visar att fadons intensitet inte behöver ha med röststyrka eller teknisk briljans att göra. Av övriga aktuella fadosångerskor kan hon påminna om Carolina eller Joana Amendoeira – som liksom Tânia Oleiro uttrycker sig milt, mjukt och ömsint. En skillnad är att Tânia Oleiro sjunger med ett litet, fladdrande vibrato på nästan varenda stavelse. Det ger musiken ett känsligt, emellanåt ängsligt eller nervigt drag. Rösten är behagligt klar och ljus.

Skivan är indelad i tre avsnitt med fem sånger vardera som inte skiljer sig särskilt mycket från varandra. Mouraria och Alfama är stadsdelar i Lissabon. Men vad är Cercanias? En sökning ger svaret att ordet används för tåg och annan lokaltrafik i spanska städer, liksom i Lissabon. Fado som hembygd i Mouraria och Alfama och som kommunikationsmedel mellan storstadens andra delar? I Mouraria kompas Tânia Oleiro av Ricardo Parreira, portugisisk gitarr, Marco Oliveira, spansk gitarr, samt Francisco Gaspar, basgitarr. Gaspar är med även i Alfama, där Pedro de Castro spelar portugisisk gitarr och Jaime Santos spansk gitarr. I Cercanias medverkar Bernardo Couto, portugisisk gitarr, José Elmiro Nunes, spansk gitarr, och Daniel Pinto, bagitarr. Alla dessa är skickliga, följsamma musiker, välkända från många andra inspelningar. Oavsett vilka som medverkar handlar det om ett diskret och lyhört komp. Vilka som är bäst är närmast omöjligt att säga.

Några av sångerna är hämtade från den traditionella fadons melodiskatt, som Tânia Oleiro uppenbarligen står nära. Även det övriga materialet håller sig till fadons invanda poetiska motiv, med kärlek och Lissabon som dominerande ämnen. För ovanlighetens skull finns texterna med på engelska också, men tryckta i mycket liten grad och i grått på grön bakgrund, det vill säga praktiskt taget oläsliga. Skivan är jämn, men jag tycker Tânia Oleiro passar bäst i långsamma nummer där hon får vila på och sjunka in i orden, och till höjdpunkterna hör Fado Lenitivo, Que Fazes aí Lisboa och Silêncio. Den mest kända av sångerna är Frederico Valérios vackra melodi Amor Sou Tua, som Tânia Oleiro närmar sig så försynt att hon nästan verkar rädd för den, men efter några genomlyssningar vecklar den ut sig till en av de finaste och mest nyanserade tolkningar som jag har hört. Däremot är jag mindre förtjust i hennes version av Fado Menor, där hennes ihållande vibrato faktiskt är lite besvärande.


Som helhet är detta är mycket lyckad debutskiva. Fastän Tânia Oleiro som alla goda fadosångare har en förmåga att ge musiken liv genom dynamisk variation är den ett slags lågmäldhetens triumf, ett område där fadon får röra sig inåt, utan stora gester, med en seriös och ärlig hållning som utgångspunkt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar