All the Things You Are – den vackraste av alla evergreens

En av de få bloggar jag följer regelbundet är Einar Jakobssons Rapsodi, som till stor del handlar om klassisk musik och litteratur, beskrivna med insikt och entusiasm. Där dök det nyligen (31 januari) upp en text om populärmusikens ballader som en dörröppnare mellan olika lyssnarkategorier. Några meningar ur artikeln om balladen: ”Kanske är den i själva verket den länk som gör att såväl skilda generationer som vurmare för olika genrer kan mötas i gemensamt gillande. Givet att balladen är bra, förstås. Jag vill alltså tro att det finns ett gränsöverskridande musikskapande som oavsett tidsbundna moden och kategorier enklast igenkänns som en ballad – hur man nu vill definiera en sådan. Jag tänker inte bara på en berättande visa i folkton utan något mycket bredare än så: en sång i lugnt tempo som vilken annan som vilar på uttrycksfull melodik och harmonik.” 

Det ligger säkert mycket i detta. Nästan alla uppskattar vackra melodier. Och förmågan att skapa sådana är en avundsvärd egenskap inom inte minst den klassiska musiken, där jag kommer att tänka på Igor Stravinskys uttalade beundran för Vincenzo Bellinis melodiska ingivelse. Folk som inte lyssnar på annat än populärmusik kan ha lätt att uppskatta starka melodier ur operalitteraturen som Voi che sapete ur Mozarts Figaros bröllop, Una furtiva lagrima ur Donizettis Kärleksdrycken eller O mio babbino caro ur Puccinis Gianni Schicchi. 

Vincenzo Bellini.

Med åren har jag fått en stigande beundran för de skickliga sångkompositörer som skapade det som brukar kallas The American Song Book: mest melodier som togs fram under 20- till 40-tal till musicals, operetter och film. Ledande upphovsmän under den tiden som George Gershwin, Richard Rodgers, Cole Porter, Jerome Kern, Irving Berlin och andra skapade en sångskatt som ännu är levande. Sånger som Summertime, But Not for Me och The Man I Love (Gershwin), Blue Moon, It Might as Well Be Spring och My Funny Valentine (Rodgers), Smoke Gets in Your Eyes och Ol’ Man River (Kern), White Christmas och Cheek to Cheek (Berlin) eller Night And Day och I’ve Got You Under My Skin (Porter). 

George Gershwin.

I världen av musicals och ljudfilmer gillade man melodier, och många lyckade melodier har levt vidare bättre än resten av verken. Efter de framgångsrika decennierna under 1900-talets första hälft har det naturligtvis tillkommit många anslående melodier – Burt Bacharach nämns ofta som en efterföljare – men inflytandet från rockmusik, särskilt hårdrock och discomusik, har medfört att rytmen, eller snarare en aggressiv betoning av den med slaginstrument eller elektronik, har trängt undan, sargat eller fragmenterat melodilinjerna. Man behöver inte vara beundrare av den så kallade mellon, Eurovision Song Contest, för att konstatera att gammaldags ”schlagers” med långsträckta melodier alltmera ersatts av låtar byggda på korta fraser och figurer, riff.

Att sångbokens bästa melodier så väl motstått tidens omtalade tand har att göra med att många musiker, särskilt inom jazzen, har vårdat dem. Några må ha gjort det för att de velat gå publiken till mötes med material den känner igen, men lika vanligt är säkert att de framför sångerna för att de tycker om dem och menar att de ännu håller. Standardnummer från sångboken har varit ett genomgående inslag i jazzmusikers repertoar, vilket dels hållit dem levande, dels visat att de kan utsättas för de mest skilda stilar, instrument och estetiska avsikter utan att säcka ihop. Summertime låter väldigt olika i Sidney Bechets neworleansjazzbaserade tolkning och i Miles Davis förtätade spel till Gil Evans moderna orkesterarrangemang under sent 50-tal. Men det är ändå Summertime, i olika belysning.

Jerome Kern.

Jerome Kern (1885–1945) är en av de mest tongivande populärkompositörerna under 20- till 40-talen. Han kom från New York och växte upp i en familj av utvandrade judar från Tyskland, fick tidigt musikutbildning och etablerade sig snabbt som en begåvad sångkompositör. Ett knippe av hans bästa sånger av de cirka 700 han komponerade, som The Way You Look Tonight, Smoke Gets in Your Eyes och A Fine Romance, kommer att sjungas länge än. Han samarbetade ofta med textförfattaren Oscar Hammerstein II, som har skrivit texten till All the Things You Are, som ingår i den i övrigt tämligen bortglömda musikalen Very Warm for May från 1939.  Detta är den vackraste av alla evergreens.

Varför den är så märklig går inte att förklara. Delvis handlar det om smak; vad jag gillar kan någon annan finna vedervärdigt. En populär sång ska inte vara för krånglig om den ska sjungas av en större krets. Utan att själv kunna ta en ton misstänker jag att All the Things You Are inte är helt okomplicerad. Några lite oväntade hopp uppåt, till exempel på orden day och are, kräver en säker tonträffning och ett rejält omfång och är förmodligen en orsak till att den oftare framförs instrumentalt. 

Först hörde jag sången i rent instrumentala versioner med jazzsolister som saxofonisterna Lee Konitz och Stan Getz. Ganska snart upptäckte jag den inspelning som kom att bli favoriten, Sarah Vaughans från 1956. Orkestern ledd av Hal Mooney kunde ha hållit igen lite på stråkklangena, men vokalt är inspelningen en imponerande prestation. Röstens stora omfång, bärigheten, fylligheten.

https://www.youtube.com/watch?v=3_sZKDE-DqQ

Sarah Vaughan.

På Youtube finns många versioner av All the Things You Are. Där upptäckte jag snart en som konkurrerar starkt med Sarah Vaughans om favoritpositionen. Medan Sarah Vaughan sjunger med allvar och en operamässig anspråksfullhet, finns en avspänd lekfullhet hos Ella Fitzgerald med Nelson Riddles orkester och arrangemang. Visst ger hon text och musik så mycket respekt som Hammerstein och Kern någonsin kunde önska, men hon gör det med ett leende i tonerna. Inspelningen har ingen särställning bland Ella Fitzgeralds många tolkningar av evergreens. Hon sjöng oftast så, och hon var enastående.

https://www.youtube.com/watch?v=zNt41U2YtGg

En fin inspelning som är rolig att ta del av är Helen Forrests från 1939. Forrest har som sångerska inte Vaughans eller Fitzgeralds resurser, men hon sjunger både chosefritt och sobert i inspelning som lyfter av Artie Shaws effektiva arrangemang. Och det är fascinerande att tänka sig att varken sångerska eller orkester hade en aning om att de framförde en blivande klassiker. Bara en nyskriven sång.

https://www.youtube.com/watch?v=PhBQd2VMWzA

Helen Forrest, här med Harry James orkester.

Vårdad, omsorgsfull och hängiven är inspelningen med den i Sverige mindre uppmärksammade Jo Stafford. Tyvärr saknas uppgift om när inspelningen är gjord. Sångerskan och skådespelerskan hade en lång karriär på uppemot ett halvsekel, och hon var över 90 år gammal då hon avled 2008.

https://www.youtube.com/watch?v=U_yzmsiQqFA

Alla de nämnda är sångartister i den amerikanska populärkulturen dit jazzen räknades när inspelningarna gjordes. Men är egentligen inte ”riktiga” sångartister bäst? De som har musikhögskolor och konservatorier bakom sig och normalt arbetar på operahus och konsertscener? Det är inte alls ovanligt att operasångare sjunger populära melodier och även spelar in dem. Så har en av mina favoriter bland lyriska sopraner, Kiri Te Kanawa, gjort, liksom en av de bästa tenorerna under senare decennier, Placido Domingo. De sjunger All the Things You Are så här (båda sjunger den upptakt som annars ofta slopas):

Kanawa: https://www.youtube.com/watch?v=PeEaY0hPQOs

Domingo: https://www.youtube.com/watch?v=WrZkNNKduas

Kiri Te Kanawa.

Visst finns ett drag av perfektion över dessa tolkningar. Mycket att beundra: klangfullheten, säkerheten, de vackra rösterna. Men kanske är perfektion inte vad All the Things You Are behöver mest för att ha något att förmedla. Kanske behöver den det personliga tilltal och den frihet i timing och frasering som är naturliga inom jazzen men inte inom den noterade klassiska musiken.

Tenoren Mario Lanza kom från Philadelphia men hade italiensk bakgrund. Under sitt korta liv fick han såväl fanatiska beundrare som bitska kritiker. Jag tycker Kiri Te Kanawa i sin version av All the Things You Are försöker tona ner operavärldens gester och manér, sjunga lite mera visartat. Men Lanza håller inte igen. Hans gamla tolkning (han dog 1959, bara 38 år gammal) är väl inte den mest smakfulla man kan tänka sig, men den har för mig en viss charm med sitt temperamentsfulla utspel och dramatiska anslag. Och Mario Lanza hade en fin röst.

https://www.youtube.com/watch?v=LE9l4HIxJ28

Mario Lanza.

Hur väl operastjärnorna än sjunger kan man ana att de inte är på sin mest bekväma hemmaplan. Detsamma kan sägas om fadodrottningen Amália Rodrigues, som sjöng evergreens under sina besök i USA. Det bör ha gått hem hos publiken. 1965 gjorde hon en skiva med sådana sånger, Na Broadway, och där ingår All the Things You Are, som hon sjunger i påfallande släpigt tempo till ett fungerande arrangemang av Norrie Paramor. Hon sjunger med störst auktoritet i de starkare avsnitten, och inspelningen, liksom de hon gjorde av Blue Moon och Summertime, är ett intressant komplement i bilden av en stor artist.

https://www.youtube.com/watch?v=dfwenJZCeiU

Till sist några av de många instrumentala inspelningar som finns av Jerome Kerns melodi. Naturligtvis är det i första hand amerikanska musiker som tagit sig an den. Ett vackert europeiskt exempel är inspelningen med Django Reinhardt, som inleds med att kollegan Stéphane Grapelli på violin ger melodislingan. Det saknas uppgifter om inspelningstid, men eftersom Reinhardt avled redan 1953 rör det sig om en gammal inspelning.

https://www.youtube.com/watch?v=XDMUGNBbJMU

Django Reinhardt.

Den amerikanske pianisten Keith Jarrett är en av de få musiker som på högsta nivå kunnat framföra både jazz och klassisk musik som Bach, Händel och Sjostakovitj. Som jazzmusiker är han särskilt berömd för de improviserade solokonserter som han gjort i Köln, Lausanne och andra städer. Hans trio med Gary Peacock, bas, och Jack Dejohnette, trummor, spelar en modern jazz med ordentliga utflykter från melodin och ett intiutivt samspel. Denna är från en konsert i Tokyo 1996.

https://www.youtube.com/watch?v=SY9cTgXp74M

Charlie Parkers musik har följt mig sedan sena tonåren. Denne märklige improvisatör, vars innovationer förändrade spelstilen hos en generation saxofonister, spelade oftast originalnummer, men många av dem är baserade på ackordföljden hos standardnummer. Han spelade emellertid in en del standardnummer där han tydligt följer melodin, och bland dem är det roligt att höra All the Things You Are. Inspelningen är från 1947 med Miles Davis, trumpet, Duke Jordan, piano, Tommy Potter, bas, och Max Roach, trummor. 

https://www.youtube.com/watch?v=UTORd2Y_X6U

Det finns också en inspelning där en annan gammal husgud, John Coltrane, medverkar (andra solot) tillsammans med saxofonisterna Johnny Griffin (första solot) och Hank Mobley (fjärde solot), trumpetaren Lee Morgan (tredje solot), pianisten Wynton Kelly, basisten Paul Chambers och trumslagaren Art Blakey. Troligen från något av 50-talets sista år är det en typisk inspelning av så kallad hardbop eller neobop, en vidareutveckling av den bebop som Charlie Parker var med om att skapa. Här förekommer melodin i början och i fortsättningen mest som små slamsor inslängda här och var. Energisk och vital jazz av en sort som jag troligen aldrig kommer att sluta lyssna till.

https://www.youtube.com/watch?v=dCBGAGRT1AI

John Coltrane.

En senare musiker, den amerikanske tenorsaxofonisten Scott Hamilton, litar till en mindre modernistisk jazztradition i sin lugna, behärskade uttolkning. Tyvärr, som så ofta på Youtube, inga uppgifter om medmusikanterna, som låter högst kompetenta. Men det är en klart anständig och fin uttolkning av Jerome Kerns lyckokast.

https://www.youtube.com/watch?v=PmAEyfuecd8

Den läsare som nu pliktskyldigt och noggrant lyssnat till alla inspelningarna av All the Things You Are som jag länkat till, kommer i fortsättningen att ha sången som ett inplantat i huvudet. Och där kommer den att stanna. Och varför inte? Det rör sig ju om den vackraste av alla evergreens. Den som inte tröttnat har många andra versioner att upptäcka, från Art Tatum, Bud Powell, Clifford Brown och José Carreras till Barbara Streisand, Frank Sinatra och Michael Jackson.