Klaus Rifbjerg (1931–2015) var en oerhört produktiv dansk
författare som skrev ungefär 150 böcker inom flera genrer. Över tjugo av dem
har översatts till svenska, så Rifbjerg blev ett bekant namn även här. Han
anses vara en av de mest inflytelserika och viktigaste författarna inom modern
dansk litteratur. Av hans många böcker har jag bara läst två. Först var det Amagerdigte
från 1968 som jag tvingades läsa på danska i något utbildningssyfte. Några
överväldigande minnen av detta litterära möte har jag inte. Sedan en samling
med ett urval dikter ur olika samlingar som på svenska serverades under namnet Och
andra dikter (Bonniers 1978). Tolkningarna är gjorda av Per Svenson. Den
boken har jag ofta återvänt till.
Och andra dikter handlar om allt möjligt. Men mest är det platser och
människor, företrädelsevis i Danmark. Det är modern, orimmad lyrik som är lätt
att ta till sig: träffande formuleringar, överraskande innehåll, glimtar av
humor och bottnar som först är knappt skönjbara. Boken är också försedd med en
läsvärd baksidestext. Här skriver Klaus Rifbjerg:
Läsare frågar emellanåt vad man som
författare tycker bäst om att skriva, och svaret är för mitt vidkommande varje
gång: Poesi! Den är det tätaste uttrycket för vad hjärta och hjärna flödar över
av och samtidigt kommer den från de djupaste och dunklaste källorna. Genom dikten
meddelar man sig så direkt och koncentrerat som möjligt med sin läsare, och
varje god dikt är lika rik och omfattande och har lika oändligt perspektiv som
en roman eller ett stort drama. Men dikten är också exklusiv, just därför att
den är så koncentrerad och inte ger ifrån sig alla sina hemligheter meddetsamma
– eller någonsin.
Klaus Rifbjerg utgår gärna från det vardagliga och invanda.
Som i den lilla dikten Nørreport, som är en stor underjordisk
järnvägsstation i Köpenhamn.
Vid rusningstid strömmar människor
ner på Nørreport station
men där trappan slutar
är det tomt.
Ett underligt mörker
har ersatt perrongen
spåren, kaklet och reklamen.
Några försöker ropa en varning
bakåt
men trycket är för stort
alla har bråttom
alla vill hem genast
budskapet når inte fram.
Sett från Nørrevold
är allting normalt.
Folk strömmar till
springer nerför trapporna.
Först framemot sex
ebbar det ut i mängden.
Stationen ligger där i stillhet.
Från underjorden kommer ett ljud
som det är svårt att beskriva.
Som det är svårt att beskriva? Är det inte just det som
poeter förväntas göra? Kanske inte med konkreta detaljer, färger eller mått,
men med träffande och sinnrika bilder. Rifbjergs kapitulation inför språkets
begränsningar är lika gåtfull som den förvandlade järnvägsstationen.
Resten av baksidestexten lyder så här:
Jag tycker det är en ära för en poet
att bli översatt. Det händer så sällan, för processen är svår och kräver så
mycket. Lyckas den, uppstår dikten på nytt och en röst meddelar sig klart och
förståeligt. Här är det min, men jag talar inte bara om mig och mitt utan också
om landet Danmark och hur vi har det där. Att med sin poesi tala till svenska
läsare tycker jag är en särskild utmärkelse, för Sverige är de stora poeternas
land, och vi har lärt så mycket.
De sista raderna tror jag svenska läsare tar del av med
välbehag. Och en av de stora svenska poeterna är förstås Carl Michael Bellman,
vars vardag Klaus Rifbjerg skildrar i På Bellmans tid. Om dikten säger
något om Bellman är svårt att veta. Kanske säger den mer om Rifbjerg själv.
Carl Michael Bellman
hade det ofta rysligt
på förmiddagen.
Carl Michael Bellman ville
så gärna ta sig en liten en
men han visste att det inte gick.
Carl Michael Bellmans förmiddagar
var prosaiska
när han skrev poesi.
Med sjudande mage och levern
som en sten satt
Carl Michael Bellman
i sitt kalla rum och skulle ha
givit nästan vad som helst
för ett glas rhenskt
eller för att se stopet fullt av öl
men han höll sig.
Carl Michael Bellmans fingrar
var ömma och det gjorde ont
att spela på lutan.
Han spelade och såg ut över
skorstenstaken och den våta snön.
Han sa till sig själv:
Nu ger du upp, Carl Michael Bellman,
nu kastar du pennan
och ger upp,
nu säljer du lutan och värmer
ett glas rödvin med kryddnejlikor i
nu ger du fan i alltihop.
Han hade det gräsligt på förmiddagen
Carl Michael Bellman.
Dra åt helvete, Ulla & Movitz
sa det i huvudet
på pappret stod det en annan musik
(Gutår, käre bröder, gutår, kära syster!)
och om aftonen gick det lite bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar