Hasse Z (11). Fredrik

Berättelsen Fredrik är hämtad från Sängknoppen (Albert Bonniers Förlag 1949).

Jag hade slutat frukosten och gick ut på verandan. Fjärden låg vid och djupt blå därnere. Solen lyste. Jag lade märke till, att vinden gått vackra vägen, och jag väntade mig en härlig dag.

   Jungfrun kom med ett telegram. Jag höll det i handen och tänkte: Jag känner ingen oro över innehållet, och ändå vet jag inte alls, vad det kan vara. En begäran om något. Ett brådskande svar på en fråga.

   Min hustru kom ut.

– Här är ett telegram, sade jag. Kan du gissa, vad det innehåller?

– Jag löser inga gåtor så här dags. Bryt det och se efter.

   Jag bröt och läste:

   ”Sökt dig i staden. Kommer med 4.30-båten. Hälsa din hustru.

                                                                                   Fredrik.”

– Detta hade du aldrig kunnat gissa, sade jag.

– Nej. Vem är Fredrik?

– Har inte en aning om den saken. Jag känner bara en Fredrik och han söker mig inte och far inte heller till mig.

– Kanske telegrammet är till någon annan?

– Nej, adressen är riktig. Fredrik, vem han nu är, kommer klockan sju. Du bör ta på dig en bättre klänning och tvätta barnen en kvart före, så att de håller sig rena.

   Min hustrun gick. Jag blev ensam och glömde Fredrik i min motorbåt mellan kobbarna mot havet. Det var en underbar dag.

   Då vi ätit middag, sade jag till min hustru:

– Klockan är strax sju, låt oss och ned och möta Fredrik!

   Vi gick till bryggan. Där var den vanliga societeten. Den unge målaren med den röda mössan och den försiktiga gången. Där var också den franska damen, som trodde allt, vad man sade henne. Hon gav mig hela sin själ i sina stora ljusblå ögon och jag sade:

– I dag på morgonen har det utbrutit revolution i Paris. Hela staden är försatt i belägringstillstånd. Man skjuter på gatorna, så att man inte hör, vad man säger, utan måste gå in i portarna, då man vill tala med varann.

– Min mor! Min mor! sade den franska damen, ty hennes mor bodde i Paris.

– Alla kvinnor och barn har förts ut på en äng utanför staden, sade jag lugnande.

   I detsamma kom båten. Den stack fram bakom udden, och jag viskade till min hustru:

– Var vänlig mot Fredrik!

   Båten lade till. Kaptenen lyfte på mössan för mig, för den unge målaren och för den franska damen, som ropade upp i luften:

– Är det något nytt??

   En äldre herre gick i land. Det är inte Fredrik, tänkte jag. Ty jag kände igen den äldre herrn. Han var gift med en dam, som hade herrekiperingsaffär, och hon var i staden, ty det går åt mycket kragar på sommaren.

   En fru och hennes dotter steg i land. Jag kände dem och hälsade. I detsamma steg en herre fram på landgången. Det var en stor, kraftig man, elegant klädd, med något djärvt och säkert i sitt väsen, som jag inte förut sett på den landgången. Han steg i land och såg sig omkring. Så gick han rätt på mig, slog mig på axeln och sade med verklig och oförställd glädje:

– Hä har du mig, gamle gosse!

Det var Fredrik.

   Jag hade aldrig sett mannen förr. Han kände mig. Vi var bröder! Vi var gamla gossar med varandra! Han fortsatte att prata:

– Nå, hur har du det här ute? Ungarna mår bra? Och Märta?

   Han visste, vad min hustru hette!

– Tack, tack, sade jag, alla mår bra. Alla mår mycket bra. Tack! Tack!

   Han räckte mg en liten kappsäck och sade:

– Den här tar du! Den stora kör vi upp sedan. Du blev väl överraskad över att jag kom –?

   I detsamma kom min hustru. Fredriks ansikte strålade upp. Han bugade sig djupt och sade:

– Skönare för varje gång jag ser dig!

   Min hustru gav mig en förtvivlad blick, men jag sade:

– Fredriks stora koffert körs upp sedan. Fredrik har nämligen en stor koffert utom den här lilla väskan, som jag skall bära. Fredrik har en mycket stor koffert.

   Min hustru stirrade. Och vi gick alla tre uppför backen till villan.

– Du bor vackert, sade Fredrik. Vad ger du för den där? Nå, det angår mig inte. Var skall jag bo?

– Var du vill, sade jag. Var du vill, gamle gosse.

– Nu känner jag igen dig, sade Fredrik.

– Det är synd, att jag inte kan säga detsamma om dig, sade jag lite svävande.

– Hur så då? Va?? Har jag åldrats? Nej, du gubbe lilla, jag håller mina 80, och det har jag gjort i sex år, du. Tycker Märta, att jag har fetmat?

– Nej, sade Märta, åtminstone inte något att tala om.

   Vi fick in Fredrik i gästrummet och jag blev för ett ögonblick ensam med min hustru.

– Vem – är – människan?!! sade Märta.

– Det är Fredrik, sade jag. Han, som telegraferade i morse, att han skulle komma Det är han.

– Ska – han – bo här – hos – oss??

– Det ser så ut. Han har åtminstone tänkt det.

   Vi stod på gårdsplanen. Fredrik stack ut huvudet genom fönstret och ropade:

– Tvål får du ge mig, min ligger i stora kofferten.

– Märta kommer strax med en tvål, ropade jag tillbaka.

   Men Märta gick in i sängkammaren, sträckte armarna i luften och föll baklänges i sängen. Det är hennes sätt.

   Jag fick själv gå upp med tvålen.

   Fredrik hade tagit av sig i skjortärmarna och ordnade med sin toalett.

– Jag har inte haft det roligt må du tro, sade han, på sista tiden. Det där med Alma tog mig djupt.

– Jag förstår det, sade jag. Vilken Alma kan det vara? Tänkte jag. Är han gift eller förlovad?

– Men kvinnorna är sådana!

– Ja, sade jag, de är sådana!

– Har du något att beklaga dig över?

– Inte nu! Inte just nu! Men man kan aldrig veta!

– Alma har rest.

– Det var bäst, sade jag.

– Ja, hon ville själv det.

– Så klokt!

   Fredrik var klädd, och vi gick ned på verandan. Vi drack lite punch och Märta var med. Frerdrik var vid utmärkt humör, han skämtade och pratade och fick min hustru att skratta tre gånger.

   Den stora kofferten bars upp. Jag sprang efter i trappan och tittade på adresslappen. Där stod: Fredrik Lundholm.

   Ingenting vidare. Lundholm. Han hette Lundholm! Alltid något.

   Fredrik Lundholm stannade hos oss. Efter tre dagar kände vi varann för hela livet. Fredrik var oumbärlig. Han lekte med barnen, hjälpte mig med båten och vann min hustrus hjärta. En dag sade hon:

– Du skulle vara som Fredrik! Han är glad och hjälpsam – med honom har man aldrig tråkigt.

   Jag blev lite fundersam. Men livet gick. I sol och frid.

   Då Fredrik hade varit hos oss i åtta dagar, fick han ett brev. Han läste det, blev allvarlig och sade:

– Ja, kära gosse, nu är det slut med det här. Jag reser i morgon bittida. Alma har kommit igen. Du förstår.

– Ja, sade jag. Jag förstår. Men det var mycket tråkigt. Vi har ju haft så trevligt tillsammans. Du måste snart komma igen!

– Kanhända, sade Fredrik.

   Min hustru blev mycket ledsen, då hon hörde, att Fredrik skulle resa. Jag sade henne, att det var Almas fel alltsammans, och hon sade, att Alma var en dålig kvinna.

   Vi följde Fredrik till båten på morgonen. Det var mycket tidigt, men vi var uppe allesammans. Fredrik gick ombord, båten lade ut och försvann, men länge lyste hans vita, fladdrande näsduk från akterdäck.

   Vi gick tysta hem. Vid grinden stannade vi och Märta sade:

– Vem var han egentligen?

– Jag vet inte, sade jag. Men kanske att vi hade glädje av honom, därför att vi inte visste, vem han var. Jag saknar honom.

   Jag kom in i mitt rum. På mitt skrivbord låg ett brev, som jag läste två ordentliga gånger. Det löd:

Herr redaktör!

För en vecka sedan satt jag med några vänner, och vi talade om, var jag bäst skulle tillbringa en veckas ledighet. Någon av vännerna, som kände er nämnde ert namn och talade om den vackra plats, där ni bor. Far dit, sade han. Jag förklarade, att vi inte kände varandra. Men så plötsligt fick jag en idé: Jag sade till mina vänner: Vill ni hålla vad med mig, att jag skall bo hos mannen en hel vecka utan att vara bjuden eller förut presenterad?!

   Vadet ingicks. Villkoren gjordes upp på det noggrannaste och jag skaffade mig några upplysningar om er och er familj. Sedan vet ni hur det gick. Jag har vunnit vadet, men nu skäms jag för alltsammans. Jag måste berätta er sanningen. Kan ni förlåta mig. Jag skall aldrig göra så mer. Åtminstone inte med er.

                                                                                                  Er ödmjuke

                                                                                                  Fredrik

Jag gick ut och lämnade brevet till min hustru. Hon läste det med vild fart, så sade hon ”O!”, så läste hon det en gång till, så drog hon en djup suck och så sade hon:

– Det var i alla fall er mycket trevlig karl!