Carlos Leitão. Sala de Estar. Montepio. ***
Carlos Leitãos
första egna album heter Sala de Estar, på ett ungefär ”ett rum att vara
i”. Artisten kan ofta höras på fadohuset Clube de Fado Alfama i Lissabon. För
mig är han mera en gitarrist som också sjunger än en sångare som även spelar
gitarr. Det vill säga: han är en fin musiker på spansk gitarr och en sångare
utan särskilt märkvärdig röst. Hans eget gitarrspel på skivan kompletteras av Henrique
Leitão (ja, det är en bror) på portugisisk gitarr och Carlos Menezes
på kontrabas eller basgitarr. Detta fungerar fullt tillfredsställande.
Leitão sjunger 15 sånger av vilka han själv har skrivit
texterna till alla utom en, med musik av kollegor i branschen som Leitão ses
tillsammans med på foton i det bilagda häftet. Det är Mário Pacheco, Jorge
Fernando, Daniel Gouveia med flera fadopersonligheter, mest en
manlig samling. Sångerskan Cuca Roseta sjunger två strofer i en av
sångerna, vilket är det bästa på hela skivan.
Det är fado som kan beskrivas som konventionell trots att
materialet är mest nyskrivet, och utgåvan är föga utåtriktad. Det är musik för
närmiljön, för vänner och familj, utan stora åthävor. Troligen skulle den vara
intressant att lyssna till med en närvarande, vänligt sinnad publik. På skiva
är den blekare. Jag kan tycka musiken är sympatisk, men då jag har lyssnat
igenom albumet och ställer det åt sidan misstänker jag att det sällan kommer
att plockas fram igen.
André Vaz.
Fado. Egeac/Museu do Fado. ***1/2
André Vaz är en ung sångare som nu ger ut sitt första
album. Den påminner lite om Carlos Leitãos. Även André Vaz sjunger på fadohus,
närmare bestämt Fado em Si som ligger just intill Clube de Fado i Alfama. Han
är en bra sångare och sjunger behärskat, vårdat och smakfullt – kanske lite i
överkant. Han kompas av Ângelo Freire
eller Bernardo Couto på portugisisk gitarr, Diogo Clemente på
spansk gitarr och Marino de Freitas på basgitarr. Alla dessa är
välbekanta och skickliga musiker.
De elva sångerna är försedda med årtal, från 1961 till
2006, och jag tolkar detta som om André Vaz har valt att lyfta fram ett knippe
äldre sånger. Och ser vi till upphovsmannanamnen verkar det stämma; här finns
flera namn på musiker som var med förr, som Manuel de Almeida, Manuel
Fernandes och Georgino da Sousa. Mycket av det som sjungs på
fadons scener i dag är gammalt, och därför är det en förtjänst i urvalet att
Vaz undvikit de gamla vanliga standardnumren och i stället lyft fram mera
bortglömda sånger. Det är mestadels fina melodier och ett bra varierat urval.
Att jag föredrar André Vaz skiva framför Carlos Leitãos
beror dels på att jag tycker att han har en lite behagligare röst, dels på att
det spel som presteras av Bernardo Couto och Ângelo Freire är inspirerat och av
högsta klass. Det finns några skivor där sångaren definitivt lyfts fram av
gitarristernas insatser, och detta är en sådan skiva. Men på grund av att
speltiden bara är en halvtimme förlorar den en halv asterisk i mitt omdöme.
José Gonçalez. Improvável. Sony Music. ***
José Gonçalez har varit med in fadon under mer än 25
år, spelat in ett par skivor och inte blivit särskilt berömd utanför Lissabons
fadokretsar. När jag lyssnat på inspelningar med honom förut har jag inte blivit
alltför imponerad. Han är en sångare med begränsade resurser som gjort en
medelnormal fado som lätt försvinner i mängden. Men han har samlat på sig många
vänner i musik- och fadovärlden och den ljusa idén bakom den nya skivan är att några av dem medverkar vid Gonçalez sida. Här finns alltså en rad mer bekanta sångarnamn
tillsammans med honom: Jorge Fernando, Cuca Roseta, Gonçalo
Salgueiro, Maria da Fé och den unge, nye sångare som kallar sig FF
(=Fernando Fernandes), med flera. Många instrumentalister medverkar också på
sina små diskreta hörn; mera genomgående närvarande i ljudbilden är Ângelo
Freire på portugisisk gitarr och Jorge Fernando på spansk gitarr,
båda utmärkta. De kompletterande sångartisterna gör skivan omväxlande och
lyfter den.
José Gonçalez har skrivit både text och musik till
alla de tio sångerna, och jag tror det är här hans verkliga talang finns. För
det är trevliga melodier, också olikartade till karaktär och tempo, och
texterna förefaller vettiga också. Stämningen är genomgående avspänd och
vänlig, det är inte fado för själens djup eller plågsam självrannsakan. Utan
ledig och lättlyssnad musik. Inget mästerverk, men inte heller likgiltigt. Fast
titeln, som betyder osannolik eller otrolig, är väl något överdriven.
Maja Milinkovic. Fado É Sorte. Seven Muses.
***
Det är ovanligt med fadomusiker från andra länder än
Portugal. Den särklassigt mest lyckosamma utländska fadoartisten är amerikanska
Nathalie Pires, som kommer från en portugisisk utvandrarmiljö i New
Jersey. Maja Milinkovic är från Sarajevo i Bosnien-Hercegovina. Hon har
anpassat sig fint till fadons värld. Hennes portugisiska låter som
portugisiska, hon sjunger säkert med små krusiduller på betonade stavelser som
fadosångerskor brukar. Hon har en ganska stark röst med tydligt vibrato, och
jag tror hon kan utvecklas till en bra fadosångerska om hon tyglar sitt vibrato
en aning, varierar sig bättre dynamiskt och kryper närmare texterna.
Samt ser över sin repertoar. Det är vanligt att
skivdebutanter, som sällan har folk som skriver nytt material åt dem, satsar på
standardnummer, det vill säga vanliga traditionella fados och kända sånger som
lanserats av andra. För publiken kan det förstås vara roligt att höra sånger
som den känner igen. Men publiken kan också associera till andra versioner av
de kända sångerna, och jämförelsen kan bli pinsam. Amália Rodrigues Ai
Maria tycks alla vilja sjunga nuförtiden, och Milinkovics variant är klart
svagare än till exempel Nathalie Pires. Hennes Sei de um Rio är knappt ens skuggan av vad Camané gjort med samma sång. Och det är lätt att finna
många mer övertygande tolkningar av Fado Cravo, Fado Tango, Uma
Casa Portuguesa eller Lágrima.
Maja Milinkovic är intressantast när hon undviker standardnumren. Skivan startar riktigt lovande med hennes egen Esta Noite Chora um Guitarra, som för all del är full av fadoschabloner, men det brukar inte fadolyssnare ha något emot. Den bosniska folkvisan Kraj tanana šadrvana är en höjdpunkt och låter exotisk. Här finns också en rolig sång, O Sr. Extraterrestre om ett möte med en utomjording, ett något udda ämne för en fado. Pedro Amendoeira, portugisisk gitarr, Pedro Pinhal, spansk gitarr, och Nuno Manuel Faria, kontrabas, gör kompet njutbart och följsamt.
Maja Milinkovic är intressantast när hon undviker standardnumren. Skivan startar riktigt lovande med hennes egen Esta Noite Chora um Guitarra, som för all del är full av fadoschabloner, men det brukar inte fadolyssnare ha något emot. Den bosniska folkvisan Kraj tanana šadrvana är en höjdpunkt och låter exotisk. Här finns också en rolig sång, O Sr. Extraterrestre om ett möte med en utomjording, ett något udda ämne för en fado. Pedro Amendoeira, portugisisk gitarr, Pedro Pinhal, spansk gitarr, och Nuno Manuel Faria, kontrabas, gör kompet njutbart och följsamt.
En debutskiva är i mycket en metod att sätta ett namn
på den musikaliska kartan. Ofta är det först med den andra som artistens särart
blommar ut. Sångerskan Fábia Rebordão är ett fint exempel på hur en
artist kan växa mellan sina två första album. Detta kan mycket väl hända också
med Maja Milinkovic.
Gonçalo Salgueiro. Sombras E Fado. CNM. *****
Vill man ha fadistas som ärrade veteraner som sjunger
med spruckna stämmor, grumligt uttal och en chansartad träffbild för tidsvärden
och tonlägen – då ska man undvika Gonçalo Salgueiro. Han står för en omsorg och
sofistikering i sin sång som kan erinra om Cristina Branco, fastän han
tills vidare saknar hennes sökande attityd och djärvhet i repertoarvalet.
Salgueiro har en behaglig slank tenorröst som är anmärkningsvärt bärig och stabil
på höjden. Han lyfter fram de melodiska linjerna klart och ledigt och förser
dem frikostigt med små ornamenteringar som känns självfallna och naturliga.
Röstens klang kommer bäst till sin rätt i långsamma nummer, men jag tycker
också om honom i snabba nummer, som han kan fylla med humör, lekfullhet och
energi. Hans tekniska säkerhet förenas i sina bästa stunder med värme och
innerlighet. Ett mycket begränsat antal manliga sångare i dag är lika bra som
Salgueiro, och de är det i så fall på andra sätt. Gonçalo Salgueiro är en
speciell röst i dagens fado.
På sin förra skiva Fado (CNM 2009) betygade han
den traditionella fadon sin aktning. Han har också utpekats som den manlige
sångartist som mest varit beroende av Amália Rodrigues sånger. Båda dessa
inflytanden är ännu tydligt märkbara. Gonçalo Salgueiro har själv gjort nya
texter till tre traditionella fados. Jag tycker han sjunger Amadeu Ramis Sombras E Fado, som jag tror är Fado Zeca, för fort, medan Fado
Perseguição får ett idealiskt tempo. Denna vackra melodi som skrevs av
gitarristen Carlos da Maia för sångerskan Maria Alice omkring
1930, spelades in av Amália Rodrigues 1945 och av otaliga artister därefter,
till många nya texter. Gonçalo Salgueiros version handlar om ett hotellrum, Quarto
de Hotel, och han sjunger avspänt, plastiskt, uppmärksamt och snyggt
varierat; kanske den näst bästa version, efter Amálias, som jag hört.
Ett annat intressant spår är Naufrágio, en av de sånger som Alain Oulman komponerade åt Amália Rodrigues i början av 60-talet. Nyligen gav Gisela João denna sång en lysande uttolkning på sin senaste skiva (se bloggen den 27 december 2016), och Gonçalo Salgueiros är lika imponerande. Men så olik. Medan João sjunger med en underliggande kraft och rökig sensualism, frilägger Salgueiro de långa linjerna, väljer allvaret och det inåtblickande och får sången nästan att låta som en hymn. Här dyker Nationella rumänska ungdomsorkestern upp i ett fint arrangemang av Jean-François Taillard och understryker släktskapen med klassisk musik. De är med också i Jorge Fernandos mäktiga Ai Vida, som tidigare hörts med bland andra Amália Rodrigues och Cristina Branco, och här bibehålls den allvarliga och solenna tonen till ett sinnrikt arrangemang. Det är ståtligt och djupt kompetent. Och mycket annat på detta album skulle förtjäna en närmare kommentar.
Ett annat intressant spår är Naufrágio, en av de sånger som Alain Oulman komponerade åt Amália Rodrigues i början av 60-talet. Nyligen gav Gisela João denna sång en lysande uttolkning på sin senaste skiva (se bloggen den 27 december 2016), och Gonçalo Salgueiros är lika imponerande. Men så olik. Medan João sjunger med en underliggande kraft och rökig sensualism, frilägger Salgueiro de långa linjerna, väljer allvaret och det inåtblickande och får sången nästan att låta som en hymn. Här dyker Nationella rumänska ungdomsorkestern upp i ett fint arrangemang av Jean-François Taillard och understryker släktskapen med klassisk musik. De är med också i Jorge Fernandos mäktiga Ai Vida, som tidigare hörts med bland andra Amália Rodrigues och Cristina Branco, och här bibehålls den allvarliga och solenna tonen till ett sinnrikt arrangemang. Det är ståtligt och djupt kompetent. Och mycket annat på detta album skulle förtjäna en närmare kommentar.
Komptrion med Guilherme Banza, portugisisk
gitarr, Rogério Ferreira, spansk gitarr, och Francisco Gaspar,
basgitarr eller kontrabas, samtliga skickliga och lyhörda, kompletteras här och
var med ett par stråkar. Skivan innehåller 16 spår plus ett extra, ”dolt”
nummer där Gonçalo Salgueiro sjunger tillsammans med en liten manskör i vad som
liknar en folkvisa. Skivan är lite ojämn, men med så många nummer och en
speltid på över 63 minuter kan man välja bort det man inte föredrar och ändå ha
ett fullmatat album att lyssna till. Och mycket här är mästerligt. När 2017 summeras kommer det här att vara ett av årets
bästa album.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar