April, april!

Gårdagen, den 25 april, var dagen för 43-årsminnet av den portugisiska ”nejlikrevolutionen” som befriade portugiserna från diktaturen, en dag som fortfarande ihågkoms med glädje och tacksamhet, detta att döma av de kommentarer från Portugal som strömmade förbi på Facebook. Denna 25 april tänkte jag möta våren genom någon utflykt till en skog eller sjö. Men då jag tittar ut på morgonen ligger ett vitt täcke på marken, och snart virvlar flingorna utanför fönstret. Centrala Stockholm har drabbats av ett snöoväder. Det kunde lika gärna vara januari.

Dagen före blev det en promenad på Djurgården, på stigarna och vägarna utemot Blockhusudden och runt det lilla Isbladskärret. Då befann sig staden mitt emellan vinter och vår. Lite tvekande, som om det var ovisst vilken årstid som skulle segra. Blommorna verkade mer optimistiska än träden. 

Vitsippor, vårlök och påskliljor stack upp ur marken och hade vecklat ut sina blommor; om några dagar kommer backar och kullar härute att lysa vita av sipporna. Den 25 april lyser marken vit av snö. Och trädens stammar är ännu nakna. Frånsett de optimistiska blommorna dominerar grå och bruna toner i landskapet.

 

Det finns förbluffande många fåglar härute. Man kan inte ta många steg utan att träffa på vitkindade gäss. Starar, sädesärlor och björktrastar hoppar omking lite varstans. Svanarna glider värdiga förbi på vattnen. Eller står och funderar vid vassen.

I hägerkolonin vid Isbladskärret är det full aktivitet. Och gräsänderna, som i glesbygden lär vara skygga och rädda för människor, verkar snarare söka människornas närhet här. Några sällsynta fåglar ser jag inte till, men de vanliga fåglarna är sällskap nog. Detta i en av Stockholms stadsdelar till vars ytterkant bussen går en gång i kvarten.

Som ett stöd till vårens försök att besegra vintern publicerar jag här några bilder från trakten kring Isbladskärret den 24 april. Inga nejlikor, men massvis med andra blommor signalerar att ljuset segrar till slut. En dag innan snöfallet kom som ett senkommet aprilskämt.