Hasse Z (15). Hjalmar Söderberg

I boken Porträtt (Albert Bonniers Förlag 1949) finns Hasse Z:s skildringar av olika personer han kom i kontakt med, kända och mindre kända. I noteringarna kring Hjalmar Söderberg finns en del referenser som är svåra att förstå i dag ­– en påminnelse om att texten är gammal. Jag tar ändå med den på grund av Söderbergs aktualitet även för nutida läsare. Några förklaringar:

Wilhelm von Braun (1813–60) var en produktiv författare, huvudsakligen verksam som poet, ofta med humoristiska eller satiriska alster.

Carl Laurin (1886–1940) var konstkritiker och pedagog.

Henning Berger (1872–1924) var en författare som möjligen fortfarande har läsare.

Gustaf Jansson (1866–1913) var också författare, skildrare av bland annat Stockholms skärgård.

Harald Molander (1858–1900) var författare, teaterregissör och teaterchef.

Figaro var en framgångsrik svensk veckotidning. Georg Lundström, som gav ut den 1888–1903, hade signaturen Jörgen.

Karl David kan möjligen syfta på Carl David af Wirsén (1842–1912), poet och kontroversiell litteraturkritiker av konservativ läggning.

Stille & Verner syftar på ett företag som tillverkade medicinsk utrustning. Företaget finns ännu kvar under namnet Stille AB med hemvist i Torshälla.

Ossian Elgström (1883–1950) var etnolog, författare och konstnär.

Hjalmar Söderberg var stockholmare med en sådan förnäm herres alla egenheter. Jag vet inte om han älskade sin stad – ordet passar nog inte honom – men han stod ut med den, och han förstod att bättre och säkrare än någon annan återge dess luft, dess ton och melodi.

   Det finns ett visst lynnesdrag som förenar stockholmarna och skiljer dem från övriga landsmän. Det är en pojkaktighet i själen, ett glättigt barnasinne, som understundom kan höja sig till humor. Där kan dölja sig mycket svårmod under det lynnet, inte minst hos konstnärerna och författarna – ”Han I skådat hans skrivdon dårar? En törntagg pennan och bläcket tårar” – klagade Wilhelm v. Braun, som bara var från Västergötland.

   Detta stockholmska lynne av barn och gosse fanns hos Bellman och August Blanche, hos Carl Larsson och Carl G. Laurin och hos Hjalmar Söderberg. Man fann det också hos Henning Berger och Gustaf Jansson. Det lynnet och det sinnet tog sig mångahanda uttryck i deras liv och konst.

   Stockholm var ingen stor stad på Söderbergs tid. Den gränsade i norr till S.H.T., i söder till Pelikan, i öster till Anglais och i väster till Piperska muren. Utanför låg landet, som hette Djurgårdsbrunn eller Lidingöbro, där man slog käglor och åt sexa. Djurgården var ett godkänt annex till staden och uttalades Hasselbacken. Utanför detta låg vild- och ödemarken, som någon gång passerades på nattåg för att komma till städer som Malmö och Göteborg.

   Skärgården godtogs under sommaren, som bad- och fiskeplats, men Mälaren föraktades i allmänhet för sitt söta vatten och sina lummiga stränder. Söderberg visade ingen benägenhet för någondera. I Förvillelser tar hjälten en sommardag till Utö. Han återvände besviken. Skärgården var en kalops, kvickt men något vanvördigt uttryckt.

Förvillelser – med den boken fick Sverige en ny författare. Det blev buller kring den. Harald Molander angrep den hårt och skarpt för dess dekadans och osedlighet. Och så var succén klar. Osedlighet – Söderberg utfäste en gång fem kronor till den som kunde ange vad ordet innebar. Priset är alltjämt inte utdelat.

   I nr 49 1891 av Jörgens Figaro lästes en dikt Débauche av signaturen Claude. Dikten åtföljdes av ett handbrev:

Hr redaktör.

Jag tar mig friheten att sända er dessa versar med anledning av den nobla och rationella uppmuntran Ni, själv sedlig, dock konsekvent – till smakens förädling – visat all slags finare – finare osedlighet.

Med utmärkt högaktning

Er Claude

t.f. osedlig litteratör.

Dikten är inte översättning.

Jörgen gav bidraget denna efterskrift:

   ”Hm. Poemet är charmant. Och liknar Karl Davids bättre tidigare. Men tänk om han lurar mig och dikten är tryckt förut – någonstädes. Våga-vinna!”

   Dikten var original och författaren var Söderberg. Under signaturen ”Förf. till Débauche” återkom han flera gånger i Figaro, bland annat med Långfredag, typiskt Söderberg i stil och ton:

                Det sitter en hund och tjuter

                vid Jakobs kyrkas portal.

                Han blandar sitt tjut med toner

                en sorglig passionskoral.

Söderberg kom till Stockholm från Kristianstad. Han blev Tuppy i Svenska Dagbladet. Och han blev Hjalle, om vilken det alltid berättades något nytt i vänkretsen. Carl Laurin kunde det mesta och bästa. Liksom det var Hjalle var det också ofta Verner på den tiden. Verner, det var Heidenstam, vilket man kanske till och med nu kan förstå. ”Verner är i stan! Har du träffat Verner?” – ”I går sa Verner till mig –”

   Henning Berger, som var en rätt spydig herre, satt på Operabaren och undrade:

– Verner, Verner – vad är det för en Verner? Är det Stille & Verner?

– Om man blundar så kommer det, sade Söderberg om inspirationen. Det kan hända. Men Söderberg tog det inte, när det kom. Han lät det vara och väntade tills det kom igen, bättre och klarare. Om det kom.

   Man talade om hans lättja. När arbetar en författare? Inte alltid när han skriver. Det är det mekaniska. Stängt taget arbetar han jämt, medvetet och omedvetet. Men Söderberg förvandlade inte allt sitt arbete i böcker. Han kom inte med en bok om året, inte ens vartannat. Och ändå lever hans få böcker då tjogtals succéer blivit lik som tittar från antikvariatens hyllor. Men skämtade med Söderbergs lättja. Jag minns en middag hos Bonniers. Söderberg var bjuden men kunde inte komma. Han hade vrickat en hand. Naturligtvis kom repliken:

– Har han försökt skriva någonting?

 

Historien om det söderbergska honoraret på Söndags-Nisse är berättad och förvanskad många gånger. I sin riktiga form låter den så här:

   På redaktörens fråga om honoraret svarade Söderberg:

– Bidraget kostar 5 kr. men namnet kostar 95 kr., vilket ju är rätt billigt.

   Författaren fick sitt honorar, men historien har en fortsättning som inte berättats. Söderberg ville ha 100 kr. till som enskild försträckning. Så mycket pengar hade inte redaktören. Han funderade, och slutligen kom han med en lösning:

– Jag har ett honorar att hämta hos Bonniers för ett bidrag till deras månadshäfte. Jag hade tänkt 50 kr. men varför inte lika gärna 100?

– Ja, varför inte det, sade Söderberg. Låt oss inte vara knussliga. Låt oss genast gå dit!

   Vi gick till Bonniers, som då regerade på Mästersamuelsgatan. Jag gick in i lejonkulan, medan Söderberg väntade i den lilla tamburen, där det på väggen hängde en spegel och vid den, i kedjor, en kam och en borste. Kammen bytte Ossian Elgström vid ett senare tillfälle ut mot en revolver med sex skott såsom varande lämpligare för refuserade författare.

   Nå, jag begärde mitt honorar, kr. 100. Vållade en bestämd och energisk protest från bokförläggare Karl Otto själv. Så höga honorar betalade man inte för sådana bidrag. Jag tänkte på Söderberg i tamburen och vidhöll mitt yrkande. Samma bestämda vägran. Två söner tillkallades. Familjeråd hölls. Ivrig men vänskaplig diskussion. Mitt i denna öppnas plötsligt dörren på glänt och Söderberg sticker in sitt huvud och ropar med hög röst:

– Ge honom pengarna! Det är jag som ska ha dom!

   Pengarna kom. Och så småningom även till mig.

Det har skrivits många vackra ord om Hjalmar Söderberg, den utmärkte författaren, mästaren i stil och språk. Han var något ännu mer och ännu bättre: en god och rättrådig människa.