Ny jord är hämtad från Svenska supens vänner, Albert Bonniers
Förlag 1949.
Fru Allmén gick ensam hemma och stökade på
förmiddagen. Det var hennes lugnaste tid på dagen. Mannen hade gått till
kontoret och barnen var i skolan. Fru Allmén dammade och städade, vattnade sina
blommor och ringde till speceriaffären efter allt det hon skulle ha hem till
middagen. Och då hon blev trött, satte hon sig i den stora stolen vid fönstret
år gatan och läste morgontidningen.
Från våningen
inunder hörde hon pianomusik. Det var kaptenens Ebba, som övade sina skalor.
Tänk, att kunna sitta och spela piano mitt på förmiddagen, alldeles som det
vore en allvarlig sysselsättning. Fru Allmén var inte musikalisk, om hennes
barn visade några anlag åt det hållet, skulle hon åtminstone försöka att få dem
att spela fiol, ja, rentav blåsa flöjt. Spela piano var ju bara klink.
Fru Allmén
gick ut i köket. Där stod husan och tvättade strumpor, och medan hon arbetade
med sina grova händer och armar i den stora baljan, sjöng hon den senaste
revymelodin. Fönstret stod öppet åt gården och därnere piskade man mattor. Det
var direktörens tre trappor upp. Fru Allmén tänkte: Det är nu inte tillåtet att
piska mattor på gården, men de där människorna gör ju vad de behagar. Så gick
hon tillbaka in i våningen. Solen låg in i matsalen, lyste på mässingslampan i
taket och strök i en smal strimma fram till den gamla björksoffan. Där såg fru
Allmén en synål lysa på mattan. Hon tog upp den och höll den i handen, då det
ringde på tamburdörren.
Fru Allmén
lade nålen på matsalsbordet, tog av sig förklädet och gick ut för att öppna.
Under vägen tänkte hon: Vem kan det vara? Posten har ju kommit och Elof kommer
ju ännu inte på en timme från skolan.
I förstugan
stod en stor, grov karl, som bar en trälåda på axeln. Han tog av sig hatten med
den lediga handen och sade:
– Jag ville bara höra, om frun vill ha sina blommor
omsatta. Det är bäst att göra det nu på våren. Jag har jord med mig och det
blir inte så dyrt.
Fru Allmén
brukade själv sätta om sina blommor. Hon köpte jord i fröhandeln och ibland
även nya krukor, ty de gamla blev för små då blommorna växte. Fru Allmén såg på
mannen med den stora lådan och tänkte: Det blir bekvämare om han gör det och
det är kanske inte så dyrt.
– Det tar inte lång tid, sade mannen. Har frun många
blommor?
– En tio, tolv, sade fru Allmén. Hur mycket kostar
det?
– Tre kronor – ska vi säga tre kronor? sade mannen och
satte ned lådan i förstufönstret.
– Jag kan ju göra ett försök, sade fru Allmén, stig
in. Och mannen, som satte om blommor, lyfte upp den stora trälådan, som var
fylld med jord, och steg in.
Fru Allmén
gick före och talade under vägen:
– Om vi skulle ta det i barnkammaren, så stökar vi
inte till det så mycket. Kom den här vägen, så tar vi det på stora bordet
därinne!
Fru Allmén
lade gamla tidningar på bordet i flera varv och så gick hon efter alla sina
blommor. Där var stora och små krukor, där var hortensia och kaktus och Flitiga
Lisa, som var så stor och vacker att den främmande måste säga, att ett så
vackert exemplar hade han bara sett en gång förut, och det var hos Bärnhjelms
på Nådhammar, men där var ju också ett stort orangeri.
– Jag är så mån om mina blommor, sade fru Allmén. Om
det skall bli något med blommor, måste man se till dem och vårda dem var dag.
Det är inte bara att vattna dem, man måste så att säga umgås med dem.
– Det hörs att frun förstår sig på saken, sade den
främmande. En sådan vacker pelargonia. Den måste skötas. Det är absolut
nödvändigt att blommorna får ny jord varje vår. Annars trivs de inte. Det är
som med människorna. Man behöver omväxling, nya förhållanden. Och tänk då på en
blomma, som står stilla i en kruka. De måste sättas om var vår.
Mannen tog
upp blommorna ur krukorna och hällde den gamla jorden på tidningarna. Han
gjorde det så väl och behändigt, att man genast såg, att han hade vana vid
arbetet. Lite jord lät han sitta kvar vid rötterna, ty alldeles bara får de
inte vara. Så tog han ny jord ur sin låda och med den planterade han om alla
blommorna i sina krukor, den ena efter den andra. Blommorna satte han ned så fint
och varsamt han kunde och jorden packade han helt lätt omkring dem, inte för
hårt, ty då blir det som en press på rötterna.
Det blev en
stor hög av den gamla jorden på tidningarna, och då allt var färdigt, var den
stora trälådan nästan tom.
Mannen
ställde krukorna i en rad och bad sedan om en trasa för att torka av dem och då
det var gjort, stod de där röda och vackra i sitt tegel och såg ut alldeles som
nya.
Fru Allmén
tänkte: Det här var ju riktigt praktiskt och så behändigt. Det här skall jag
göra varje vår.
– Så där ja, sade mannen, så var det med den
historien. Och så tog han upp en liten spade ur fickan och öste den gamla
jorden från bordet ned i den nästan tomma lådan.
– Går ni i många hus? sade fru Allmén.
– Åja, sade mannen. Det är rätt mycket att göra. Jag
är ju utan plats för tillfället och då får man ta vad man kan få. Det här är ju
ett säsongarbete – det är inte så lätt nuförtiden.
Fru Allmén
tyckte alltmer om sin nye trädgårdsmästare, det var nog en hygglig karl. Det
var mycket aktningsvärt att ta sig för ett sådant arbete. Kanske hade han
familj. Så sade hon:
– Får jag kanske bjuda på en dricka?
– Tack, sade mannen, men inte något starkt, jag
nyttjar inte det.
– Men en pilsner?
Så fick
mannen en pilsner, som han själv drog upp, inte besvär med korkskruv för min
skull, och så gav fru Allmén honom de tre kronorna han skulle ha och så gick
han med sin stora trälåda.
– Adjö och tack för mig, sade han, och nästa vår
kommer jag kanske igen – det var vackra blommor det här och sådana ska man
sköta.
Fru Allmén
följde honom ut i tamburen och öppnade för honom, och då han hade gått, gick
hon tillbaka in i barnkammaren och såg på alla krukorna där de stod med ny jord
i en lång rad. De gamla tidningarna låg på bordet, men hennes gamla jord var
borta. Den hade mannen lagt i sin låda. Plötsligt ryckte det till i fru Allméns
hjärna och hon tänkte snabbt och fort: Han tog med sig min jord! Vart gick han
med den? Och varifrån kom jorden, som han hade med sig hit? Här var något
galet!
Fru Allmén
sprang ut i förstugan efter mannen. Hade han gått upp eller ned? Fru Allmén
stod stilla och lyssnade, så hörde hon en dörr öppnas i våningen ovanför och så
hörde hon den främmande mannens röst:
– Jag ville bara höra om frun vill ha sina blommor omsatta.
Det är bäst att göra det nu på våren. Jag har jord med mig och det blir inte så
dyrt – det är gjort i en handvändning.
Fru Allmén
hörde att mannen gick in, hon hörde dörren stängas och hon såg sig själv
springa uppför trappan, ringa på och säga till frun däruppe:
– Han där är en bedragare! Han går omkring i hela
huset och bara byter jord på blommorna. Ni får min jord och jag har kaptenens
jord eller kanske grosshandlarens jord. Vi är lurade allesammans. Tre kronor i
varje familj! Det blir pengar.
Men fru Allmén rörde sig inte ur fläcken. Hon
stod orörlig kvar i sin förstuga och tänkte: Dom kan gärna ha det! Dom får min
gamla dåliga jord – den kan dom gärna ha, när dom tar sig till att piska mattor
på gården som är förbjudet.
En timme
därefter, då Elof hade kommit från skolan och fått sin frukost, stod fru Allmén
vid fönstret, där hon ställt sina blommor på deras gamla platser. De var ändå
riktigt vackra och friska och de skulle nog hålla sig.
Men ut genom
porten kom mannen som satte om blommor. På axeln bar han sin stora trälåda full
med jord och med lugna, säkra steg gick han tvärsöver gatan till det stora
huset mittemot. På gården hos fru Allmén piskade man ännu mattor och uppe i
köket stod husan och drog de våta, tvättade strumporna på sina bräden. Fönstret
stod öppet och hon sjöng den senaste revymelodin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar