Ny ”fado” på cd. Dulce Pontes

Dulce Pontes. Peregrinação. Ondeia 2 cd.

Dulce Pontes, född 1969, är en portugisisk sångerska som sedan länge är ett känt namn i hemlandet, en förebild och inspiratör för åtskilliga yngre sångerskor. Hon var en av dem som först tog sig an fadon efter dess nedgång på 70- och 80-talet och blev därmed en pionjär inom den så kallade nya fadon. Då, 1993, sjöng hon Amália Rodrigues sånger i arrangemang med elektroniska klanger. Numera kan man se de inspelningarna som vittnesbörd om den tidens förtjusning i ny teknik.

Dulce Pontes är egentligen inte fadosångerska. Hennes musik influeras från flera håll, och hon är själv livligt verksam som upphovsperson till både text och musik. På sitt nya album, bestående av två cd, finns bara två välkända fadosånger med, Amália Rodrigues och Carlos Gonçalves Grito och Ary dos Santos och Alain Oulmans Alfama. Den första skivan med texter på portugisiska inleds av Dulce Pontes egen textsättning av mellansatsen av Joaquin Rodrigos Concierto de Aranjuez. En annan spansk klassiker, Isaac Albeniz Asturias, är också textsatt, men på spanska och inleder den andra cd:n med enbart spanska texter. Utöver detta finns lite av varje: tangomelodier av Astor Piazzolla och Carlos Gardel, Coimbragitarristen Artur Paredes Bailados do Minho som låter som en rustik folkdans, flera av Dulce Pontes egna kompositioner, med mera.

Dulce Pontes är en bra sångerska med en genomträngande stark röst med stort (alltför stort för min smak) vibrato. Hennes sångteknik är obekymrad och hon använder den till att bända, pressa och närmast skulptera rösten för att få ett starkt uttryck. Då uppstår också en viss förkonstling och jag får känslan av att Pontes går in i olika roller, som i Piazzollas Maria de Buenos Aires. Arrangemangen är mycket varierade och en mängd musiker medverkar, men kompet håller sig i bakgrunden och det är ingen tvekan om att rösten står främst. Jag vill dock nämna gitarristen Daniel Casares, som spelar lysande i Asturias. Albeniz komponerade stycket för piano, men meningen var att pianot skulle härma gitarrens spelsätt och därför är det svårt invända mot att det arrangeras ”tillbaka” till gitarr. Dulce Pontes är lika glad i experiment som någonsin. Men i flera spår är bakgrunden så passiv eller stämningsbyggande att musiken stannar till och förlorar en melodisk och rytmisk framåtdrivande kraft.

Jag tycker alltså att detta är skickligt genomfört men ofta i knepigaste laget. Några spår är jag emellertid förtjust i. José Afonsos Grândola, Vila Morena är en kampsång mot diktaturen och för revolutionen 1974 och den fick en symbolisk roll under dagarna i april då revolutionen fällde diktaturen. Normalt är den taktfast och bestämd, en sång att sjungas på politiska möten. Med sångpålägg, långsamt tempo och ett litet eko ger Dulce Pontes den en nästan sakral prägel. Vackert och oväntat. Jag gillar också Carlos Gardels Volver där en portugisisk gitarr (Fernando Silva) håller musiken samman och driver på. Och Bailados do Minho låter som en uppfriskande djupdykning i folkmusiken. Och att höra Joaquin Rodrigos berömda gitarrstycke sjungas, på portugisiska dessutom, är faktisk intressant.

Normalt förser jag beskrivningarna av nya skivor med asterisker som ett omdöme. Denna gång avstår jag från detta, albumet pekar åt olika håll och är svårt att sammanfatta. Och citattecknen i rubriken betyder att det inte är en fadoskiva men att fadon finns med i den musikaliska palett som Dulce Pontes arbetar med, utan minsta rädsla för att bryta mot konventioner eller pröva nytt.