Berättelsen Tvillingarna har jag hämtat ur Sjökon, utgiven av Albert Bonniers Förlag 1949. Att detta är en gammal historia märker vi genom att Hasse Z bedriver 70-åringarna som urgamla, vid gravens rand. Medellivslängden har ökat rejält sedan Hasse Z:s tid. I dag hade det handlat om 85-åringar eller 90-åringar.
Varje morgon möter jag
dem i skogen. De tillhör de säkra. Han kommer först med barnvagnen och efter
ekipaget springer den äldsta pojken, som ser ut att vara fyra år. Barnen i
vagnen är tvillingar, en gosse och en flicka. De sitter mitt emot varandra och ser
rätt ut i världen med stora, undrande ögon.
Fadern är en ännu ung man, tjänsteman i ett
verk, och varje morgon tar han ut barnen i skogen innan han går till sitt
arbete.
Den första tiden, innan jag vet vem han är,
tror jag, att han är änkling. Hustrun har lämnat honom och som ett arv har han
fått barnen och vårda och sköta. Han är en god och omtänksam fader. Då och då
stannar han vagnen, stoppar filten om de små, jollrar och pratar med dem och
ger dem deras leksaker, som har så lätt att glida ner mellan filten och vagnen.
Då och då måste han också hålla ett öga på den äldre pojken, som ibland gör
utflykter på egen hand in i skogen, där stora hundar kommer lufsande eller där
han plötsligt får se en ekorre, som snabbt kilar fram över de gamla ekarnas tunga grenverk. Då skriker han högt av glädje. Fadern måste komma. Tvillingarna blir
ensamma i sin vagn mitt på vägen. Men ingenting kan hända dem. Inga bilar får
köra här, ryttarna måste ta en annan väg och till och med cykelåkarna får lov
att hålla undan.
De ensamma morgonvandrarna går förbi vagnen
och småler vänligt som gammalt folk ofta gör åt småbarn. En del stannar och
hälsar och frågar hur det står till och den gamle majoren, som alltid har
brödsmulor i fickorna åt kråkorna, har också några karameller åt tvillingarna.
Fadern kommer tillbaka med den förrymde
sonen, som förgäves stretar och drar för att komma tillbaka in i skogen. Och
vagnen rullar vidare nedför backen fram till källan.
Just vid bron där vägen går ut mot det
riktiga landet kommer ett nytt tvillingpar. Det är två, djupt allvarliga, äldre
herrar, avmätta och korrekta i sin gång och rörelse. De är så lika varandra ett
par tvillingar kan vara, till och med lika klädda. Två buttra, strama ansikten
under samma grå hattar. De går som i procession, takt tu, takt tu, med blicken
rätt fram.
De har nyss fyllt sjuttio år och haft
porträtt i tidningarna med levnadsbeskrivning och allt som kan roa en nyfiken
allmänhet att höra om ett sjuttioårigt tvillingpar. Under alla år har de levt
tillsammans, bott ihop och haft sina affärer ihop. De äger var sitt hus bredvid
varandra och de har slagit hål i mittenväggen för att lättare kunna komma till
varandra. Sjuttio år, ett människoliv i möda och arbete, sida vid sida.
Vid bron stannat jag och ser mig om.
Morgonsolen ligger rätt in över vägen och mitt i dess klara ljus spelar
regissören Ödet en liten scen för mina ögon.
Vagnen med de två tvillingarna har stannat
på nytt, lämnad åt sig själv med sin dyrbara last. Fadern är åter på jakt efter
sin äldste son och rätt mot vagnen kommer de två gamla herrarna, de
sjuttioåriga tvillingarna.
Jag tar några steg fram för att inte gå
miste om det som ska hända. Vilket möte. Två tvillingpar, livets begynnelse och
slut. Här börjar vägen och här slutar den.
Nu är de vid vagnen. De stannar och jag ser
hur deras ansikten förändras. Där lyser ett ljust leende över de trötta
minerna. Två riktigt gamla och allvarliga herrar blir åter pojkar och barn i
själ och ögon.
De böjer sig ned och tafatt, fumligt, gör de
några gubbar md fingrarna framför de små barnahuvudena. Så sträcker de
plötsligt upp sig båda på en gång, som på kommando, och så går de vidare lika
tysta och allvarliga som de kommit.
I stadens alla kyrkor slår klockan åtta och
det ringer till morgonbön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar